Problem med mamma

Hej Elsapelsa!

Det här med rökning är nog en knepig sak, både för enskilda personer och för den allmänna diskussionen i samhället. Det finns såklart olika sorters rökare, tex de som bra kan bara feströka någon gång utan att någonsin riktigt bli beroende, och de som är och förblir beroende och antingen kämpar åratal för att slippa vanan, lyckas sluta men alltid har en speciell relation till tobak eller som försöker strunta i alla påbud om att sluta röka.

I grund och botten handlar det dock dels om ett rent fysiskt beroende, alltså att man är beroende av ämnet nikotin, och dels om en "tankevärld" runt tobaken. En uppsättning åsikter eller erfarenheter eller till och med ursäkter och inbillningar man har om vilka fördelar det finns med att röka. Det är tex vanligt att man tycker/tänker/tror att man kan slappna av bättre när man tar en cigg, kan koncentrera sig bättre efteråt eller överlag stressa ner genom att gå ut på en tobak. Visst finns det en massa andra saker som andra idag nog lika ihärdigt påstår att funkar på samma sätt: choklad, godis, ett glas vin eller en öl, favorit-TV-serien... Därom tvista de lärde ifall det faktiskt är sant, men själva poängen är att den som tar den där tobaken för att slappna av eller äter den där chokladstången faktiskt tror det. Eller vill tro det. Eller använder det som ursäkt för att få släppa på kontrollen och göra något halvförbjudet ibland.

För det börjar nog ses med allt omildare ögon, det här med att röka. Vi har egentligen sedan 1980-talet fått höra om hur farlig tobaken är och genom åren har vi alla sett otaliga kampanjer för att sluta röka, artiklar om forskning som visar dess skador tex på foster, och fullt av reklam tex i TV om nikotinpreparat man ska använda för att sluta röka. Så den allmänna uppfattningen i samhället om tobak blir allt mer negativ, fördömande - vilket alla rökare känner av. Vissa blir trotsiga och tycker att andra ska sluta lägga sig i deras liv, andra känner skam och skuld och kanske smygröker därför...

Det kan ju vara så att din mamma tar en tobak nu som då nu ifall hon tycker att hon har en jobbigare period i livet just nu, även om det är bara hon som vet hur hon tänker. Då är det vanligt att före detta rökare kan falla tillbaka i den gamla vanan, just pga den tankevärld de kan ha kring tobaken. Om den var en stresslösare när hon var yngre är det lätt hänt att hon tänker att samma nedstressande metod ska hjälpa nu. Och hon tänker alldeles säkert att det bara är tillfälligt, att hon såklart ska sluta igen sedan när livet känns ljusare - det är det vanliga i alla fall. Samtidigt är alltså attityden mot tobak så mycket hårdare nu än när hon var ung, så säkert känner hon mycket mera skuld och skam nu - mamma som hon dessutom är. Det är säkert därför hon inte vill visa för sina barn att hon röker.

Eftersom du oroar dig för henne tycker jag att du ska prata om din oro med henne i alla fall. Klart att det kommer att bli tungt för henne också, jag gissar ju som sagt att hon redan känner en hel del skam och skuld för sitt smygrökande, men hur hon reagerar därefter kan jag inte veta. I bästa fall fungerar det att du tog upp hennes rökande som en sporre för henne att sluta igen, men oavsett har du ju rätt att berätta om alla dina orosmoln för din mamma, om hon så är orsaken till dem eller inte. Först när man talar högt om saker kan man komma till en lösning, även fastän det kan vara besvärat och besvärligt.

Lycka till <3 /Liselott