Tungt

Hej <3!

Oj vännen, vad synd att du ska ha det så där tungt! Vi får värk i hjärtat av din fråga ); En av oss två ungdomsinformatörer som svarar nu vet dessutom precis hur det känns när föräldrarna separerar/skiljs (själv skilsmässobarn) och en av oss har skrivit många uppsatser och större arbeten om skilsmässobarn inom olika universitetskurser. Därför ska vi våga oss på ett svar nu. Tyvärr har vi ingen kristallkula att skåda i för att se hur din familjs framtid kommer att se ut, men vi ska försöka trösta och peppa dig i alla fall.

Vännen, en av de vanligaste saker som brukar hända när ett föräldrapar har det svårt, separerar på prov eller verkligen skiljer sig, är att ett (eller flera) av barnen känner sig ansvarig för föräldrarnas lycka och välmående. Vissa barn bara börjar bekymra sig för att föräldrarna ska ha det bra, både hur de ska klara vardagen på egen hand rent praktiskt och hur de mår psykiskt. Ofta är det något av de äldre syskonen, ofta en dotter och ofta ett "duktigt" barn. Många av de här barnen försöker reda upp föräldrarnas problem, medlar mellan dem och försöker få dem att träffas eller lappa ihop förhållandet, agerar psykolog eller tröstande axel åt den ena eller båda föräldrarna eller börjar sköta hushållssysslorna åt den ena föräldern. I värsta fall blir barnet som en vän/väninna till den ena föräldern och får lyssna på allt från klagomål på den andra föräldern eller till och med höra detaljer om föräldrarnas fd. sexliv. Det kan gå så längt att barnet slutar vara barn (både som dotter/son och som en vuxnare roll än åldern kanske ger möjlighet till) och tar en helt annan roll - som aldrig är riktigt hälsosam för barnet. Allt det här sker ofta liksom på bekostnad av barnets eget liv och välmående, tex så att barnet stannar hemma istället för att hänga med kompisar, negligerar sina egna bekymmer och behov och börjar leva onödigt mycket för föräldrarna istället.

Klart att de här barnen lider av separationen och vill att familjen ska bli "som förut" igen. Men tyvärr så får de ofta för sig att föräldrarnas förhållande och familjens lycka är DERAS ansvar! Men det är aldrig barnens ansvar att hålla ihop familjen! Det är aldrig barnens ansvar att reda upp föräldrarnas känslomässiga problem med varandra, sköta hushållet, fungera som psykologer eller väninnor... Det är de vuxnas ansvar, föräldrarnas ansvar. Se, samtidigt som föräldrarna tillsammans har bildat en familj, så har de sitt gemensamma kärleksförhållande som på sätt och vis är en helt avskild del från familjen - deras förhållande är på sätt och vis privat. Jo, det heter att "Föräldrarnas förhållande är barnens hem", men samtidigt är de en vuxen kvinna och en vuxen man som inte bara "borde" älska varandra utan dessutom komma överens och kunna leva ihop. Att ha ett kärleksförhållande är aldrig lätt, det krävs alltid kompromisser och ansträngningar. Men ibland kan den ena eller båda föräldrarna känna att kärleken svalnat, att de växt ifrån varandra, att de inte har orken att kompromissa eller anstränga sig längre i kärleksförhållandet osv. Klart att de flesta föräldrar som har det tungt tillsammans ändå försöker sitt allra bästa för familjens skull, men samtidigt är de vuxna privatpersoner också. De kanske önskar sig chansen att hitta en ny, "bättre" kärlek någon annanstans. Bli lyckligare. Det var ett val som de gjort som vuxna människor. Och det är deras ansvar att ta "konsekvenserna" av det.

Det här är säkert väldigt svårt för dig att höra, och svårt att se din mamma och pappa som en vuxen kvinna och en vuxen man med kärleksbehov. Det är säkert stört omöjligt för dig att se dina föräldrar objektivt - det är det nog för alla barn i din situation. Men kan du försöka inse att det inte är ditt ansvar att se till att dina föräldrar blir lyckliga? Jo, vi förstår att du mår dåligt av det här som din familj går igenom, men du ska inte låta det överskugga DITT liv, inte prioritera dina föräldrar framför dig själv. Du ska inte behöva sitta och hålla dem sällskap istället för att leva ditt eget liv. Det var deras VAL att separera, inte ditt. Jo, de kanske känner sig lite ensamma och ovana vid det nya livet, lite bortkomna och ledsna - det är en helt naturlig fas av separationen (som garanterat kommer att gå över). Men det var deras val och det är deras eget ansvar att hitta en ny livsstil, nytt sällskap, nya överenskommelser om tex barnen osv. De är vuxna människor och du måste försöka lita på att de nog klarar sig själva och tar hand om sig själva.

Däremot är DU ännu deras ansvar, det är dina föräldrars ansvar att se till att DU inte mår dåligt! Det här är extra viktigt nu, eftersom du troligen går igenom två svåra saker. Jo, separationen är en av de svåra sakerna, men du ska ju också nu alldeles snart flytta hemifrån och börja studera på annan ort. Det i sig är ett enormt steg förknippat med alla möjliga känslor och osäkerheter i sig. Den här osäkerheten kan man känna ett bra tag före det faktiskt är dags att packa flyttbilen och det kan vara tungt psykiskt, även om det ofta också är roligt och spännande att ta det här stora steget på väg in i vuxenlivet. Du behöver säkert stöd under den här tiden - och just då gungar hela din grundtrygghet (familjen). I den situation där du ska frigöra dig från familjens trygga famn och börja stå på egna ben på allvar, så kanske det känns som att du inte kan luta dig mot dina föräldrar utan du tror att de kanske behöver luta sig mot dig istället. Men så är det inte, vännen! De klarar sig alldeles utmärkt utan att du håller dem i handen.

Nu ska du koncentrera dig på att göra de närmaste veckorna så bra som möjligt i ditt liv - det är nu du träffar dina studiekompisar för första gången, inreder din studielya, skapar dina första helt egna vardagsrutiner osv. Håll fast vid saker du vet att du mår bra av, om det så är att skriva dikter eller jogga 10 km, och försök att tänka på dig själv nu ett bra tag framöver! Ditt liv är inte slut eller har tryckt på pausknappen för att dina föräldrar separerat, ditt liv går vidare med stormsteg!

Och så det här med att många barn i din situation känner att de måste välja sida, välja vem av föräldrarna de ska bo hos osv. Det är ett väldigt vanligt dilemma, men det finns inget som säger att du måste välja någondera. Du har fullkomligt rätt att älska båda två och vilja umgås med båda två. Du har rätt att bo där det är bekvämast för dig i ditt liv, utan att tänka på vem av dem som blir ensam i så fall. Du har inga skyldigheter här! Du är dessutom myndig, så eventuella vårdnadsöverenskommelser för yngre syskon gäller inte för dig. Du får själv komma överens med dina föräldrar om exempelvis vem du bor hos när du kommer hem under vissa helger och hur och när du ska träffa den andra föräldern. Så som det passar dig! Jo, det är tungt, men du måste vara lite självisk också. Du mår dåligt, och eventuellt finns det en massa känslor du håller inom dig också eller inte har satt namn på ännu (en känsla av svek eller besvikelse, ilska, ensamhet, trots, misströstan...)? Processen kan vara lång, men tro oss, den blir bara längre om du förnekar dig själv och inte prioriterar ditt eget liv.

Men glöm inte bort dina syskon i allt det här. När familjen går genom svåra tider, så kan det vara oerhört skönt att veta att man inte är ensam - både för dem och för dig. Syskon är ofta varandras "röda tråd i livet" och fastän ni kanske är i väldigt olika skeden i livet just nu pga era åldrar osv, så kommer ni att ha varandra under resten av livet. Faktiskt på ett helt annat sätt än vad ni har era föräldrar. Ni har alla tre gått igenom samma saker och har ett känslomässigt band till varandra, som kanske inte syns så tydligt nu, men som finns där i djupet. Kanske dina syskon också har det tungt nu och kanske skulle behöva en pratstund eller lite tumis-tid med sin storasyster? Kanske de också är orliga för att du kommer att försvinna bort i studielivet och inte vara hemma på samma sätt som förr? Familjens separation kan många gånger föra syskonen närmare varandra på lång sikt.

Slutligen: klart att du ska gå till en psykolog igen! Och klart att du ska berätta allt - och gråta och anklaga och säga allt det där du har på hjärtat. Det kommer troligen att kännas som en enorm lättnad redan det - men troligen kommer psykologen också att ge dig lite fler redskap och metoder att hantera hela den här processen med. Det kommer inte att bli bättre av att stoppa huvudet i sanden som en struts och tänka att det försvinner om man inte talar om det, tvärtom kommer förnekelsen och att stänga in allt bara att göra det värre. Så gå och tala med någon du bara! Klart att du ska! Har man tandvärk så går man till tandläkaren, har man värk i själen så går man till psykologen! Och som ett hål i tanden som inte blir lappat, så blir kanske värken i hjärtat bara värre om du inte tar tag i den i tid.

En jääääättestor kram åt dig, vännen!
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena