Beroende av min vän

Hej Broken!

Vet du, det som först slog mig var att om det här skulle ha handlat om en kärlekspartner, typ pojkvän, så skulle folk kanske inte alls ha höjt på ögonbrynen. De kanske skulle ha tyckt att det var att överdriva och att du borde stå på dig mera, men det skulle kanske anses lite mer förståeligt att bli beroende av någon man är ihop med - men det är det ju inte heller okej. Det är aldrig hälsosamt att vara helt beroende av en annan människa, om det så är en kompis, förälder, syskon, pojkvän eller vemsomhelst. Jag gissar dock att vägen dit är lite liknande dock, oavsett vem det är man känner sig beroende av, och att det mycket går ut på hurpass stark självkänsla man har.

Självkänsla är ett väldigt innehållsrikt begrepp, men en sak som tyder på en stark självkänsla är att man känner att man är sig själv nog, alltså att man själv, som människa, räcker till. I praktiken syns det kanske bäst på huruvuda man trivs i sitt eget sällskap, kan vara ensam utan att känna sig ensam (jämför engelskans alone och lonely). Visst kan vi ha olika stort socialt behov, alltså önska olika mycket sällskap under tex en vecka för att må bra och känna sig tillfredsställd. Det har inte direkt att göra med huruvida man är extrovert eller introvert, utan behovet påverkas av så mycket annat i dagens värld, som exempelvis hur man väljer att använda sin tid om man lever ett stressigt och innehållsrikt liv. Det i sin tur kan bero på allt från pliktkänsla eller prioriteringstvång till vad man upplever att man får mest ut av själv.

Däremot handlar det mera om hur man känner sig den tid man är ensam, om det så är när man sitter på bussen på väg hem från jobbet eller när man ska somna för natten. Känner man hela tiden ett starkt behov av att ha kontakt med någon, med omvärlden, så kan det även bero på lite skärmberoende eller uppkopplingsberoende (läs mer om hur beroenden fungerar här), eller kanske till och med på FOMO (= fear of missing out, alltså att man ska missa något viktigt skvaller, någon kul fest eller vadsomhelst som vännerna gör om man tex inte ständigt kollar sina sociala medier). Men det kan även vara ett tecken på att man vill vara uppkopplad, för att liksom bekräfta att man fortfarande finns kvar på jordens yta, i andras sinnen. Som om det inte räcker med att bara finnas till, utan andra måste också se att man finns till för att man själv ska kunna känna att man finns till. Som om man ständigt behövde en spegel i form av andra människor för att veta att man finns.

Det här är ett ännu vidare och djupare fenomen än när man talar om att vissa personer hela tiden behöver uppmärksamhet och bekräftelse för att känna att de duger (tex en snygg tjej gör allt möjligt för att hon vill att killar ska se henne och tycka att hon är hot, för annars känner hon sig värdelös). Delvis är det nog samhällets fel, vi "uppfostras" idag till att tro att vi bara är något genom våra umgängen och upplevelser, att det är vad man gjort, sett och vem man hängt med som som räknas. Att vara ensam är ingen högt skattad grej numera, om man bortser från mindfulness, yoga, meditation och andra liknande inåtriktade trender. Barn får idag sällan ens lära sig att vara ensamma, utan deras tid fylls av fritidssysselsättningar och kompisträffar och skärmar av alla de slag som ger input hela tiden. När folk då talar om att man måste ha tråkigt ibland också, så menar de kanske på ett djupare plan att det är i tråkigheten och ensamheten som man börjar använda fantasin och börjar göra något själv. Och det är DÅ som självkänslan stärks, i tiden man tillbringar med sig själv och när man skapar saker som man njuter av att göra och är stolt över att ha gjort.

Jag är inte rätt person att ge dig någon diagnos eller dylikt, men jag tolkar din berättelse som så att du kanske lider lite av både beroende i sig, men framförallt av ett slags bekräftelsebehov som utvecklats att gälla en viss människa, din kompis. Din värld kretsar runt henne - eller snarare runt rädslan att du inte ska kunna kretsa runt henne längre. Du låter rädd att hon ska lämna dig - och vad blir det då av ditt liv, vad är kvar? Vem är du utan henne? Vad är du? Vad tycker du? Vad gör ditt liv meningsfullt då? I mina öron låter det som att du lagt över mycket av ansvaret för ditt liv på henne istället: att det är hon som ska ge det med mening, göra det betydelsefullt och värt att leva. Man kan se det nu som då i kärleksrelationer, men också i föräldra-barn-relationer, då den ena liksom lever genom den andra. "Jag är någon bara när jag är hans flickvän, jag är någon bara för att han älskar mig".

Om hon var din pojkvän istället skulle faktiskt många av dina meningar kunna tolkas som svartsjuka. Citat: "Det känns som Jag hatar alla som kommer nära henne, för jag är så rädd att hon ska tycka mer om dem än mig och sedan bara vara med dem istället." och "och jag kan ju inte kontrollera vad hon gör och med vem." Svartsjuka i kärleksrelationer brukar så gott som alltid förklaras med svag självkänsla inom psykologin, att den svaga självkänslan gör att man tror att man inte är god nog åt partnern och att partnern därför närsomhelst ska hitta någon bättre och lämna en. Svartsjuka är en av de mest frätande känslorna i en relation, för risken finns alltid att partnern i längden tycker att man blir för klängig, för beroende, för kontrollerande och för ägande av sig - och därför lämnar en. Dessvärre visar din kompis redan tecken på att känna sig lite kvävd; "hon har sagt att hon ibland känner sig "ansvarig" över min trivsel och att hon alltid måste meddela var hon är till exempel". Det här ökar bara din rädsla och gör att du vill klänga dig fast ännu mer - men hon ska inte göra något åt det. Det är bara du som kan göra något åt det, genom att skapa mera mening i ditt eget liv och stärka din egen självkänsla.

Min uppfattning om din situation är att du behöver just stärka din självkänsla. Och som tur är så är självkänslan något man kan träna upp själv, nästan som en muskel eller en förmåga. Visst brukar det gå betydligt lättare med en personlig tränare för det psykiska, alltså exempelvis en psykolog, terapeut eller annan med psykiatrisk utbildning. Deras jobb går inte bara ut på att lyssna och ge råd, utan de tränar faktiskt tillsammans med en. De visar vilka metoder och redskap, tex vilken typ av tankar, man ska använda, övar med en för att slippa dåliga tankevanor och beteendemönster, och de peppar och stöder och kramar och påvisar framgångarna och lägger upp vettiga delmål och märker när man tar de obligatoriska små snedstegen. Därför ska man alltid ge exempelvis en kognitiv beteendeterapeut mer än en chans, en session, för det är en process. Precis som att anlita en personlig tränare för att kunna springa ett marathon eller nå en målivikt, så kräver det tid, övning och ansträngning av en själv. Den personliga tränaren kan inte magiskt knäppa i fingrarna och så blir man bra, lika lite som psykologen kan det. Men det är fullt möjligt, och målet är verkligen värt besväret: ett eget meningsfullt och värdefullt liv.

Så boka en tid till någon! På Psykporten för unga kan du se vilka möjligheter du har i din kommun, men jag skulle även rekommendera exempelvis någon privat. På den här sidan hittar du länkar till privata terapeuter och psykologer i Österbotten, men googla också. Och så har vi lite fler tips på vår Hjälp-sida här på Decibel. Kolla även Decibel besöker.

Men under tiden, så här är några små råd. Välj av dem vilka som passar, men huvudsaken är att du inte gör ingenting, utan gör faktiskt något för att långsamt men säkert förändra din egen situation. Tänk på vad som gör ditt eget liv till ditt eget liv och vad som ger det mening. Börja göra saker för din egen skull, för att DU njuter av dem. Det kan vara pyttesmå saker, som att börja virka igen eftersom du gillade det i lågstadiet eller skapa en spellista på Spotify med låtar DU tycker om. Och det kan vara större saker, som att börja med en hobby/kurs/utbildning/fritidssysselsättning som din kompis inte utövar. Vadsomhelst från amatörteaterrevy till zumba. Om du nuförtiden exempelvis tänker "det här ska jag berätta för henne att jag gjort", så är ju allt du gör på sätt och vis för hennes skull, inte för din egen skull. Du behöver inte låta bli att berätta saker du gjort/känt/upplevt/tänkt åt henne, men berätta det för dig själv först! "Idag när jag var till butiken valde jag att köpa en sommarblomma till mig själv och jag valde en rosa för att jag tyckte den var vackrast!" Långsamt kan du börja öva dig på att vara längre och längre stunder utan kontakt med henne - lite som med andra beroenden så är totalstopp inte alltid den bästa lösningen, utan en långsam avvänjning funkar bättre, medan man ersätter det man är beroende av med något annat givande och hälsosamt. Så nästa gång du vill chatta med henne, så gå ut och andas en stund först, kanske till och med på en promenad och se på himlen och träden, eller fyll diskmaskinen eller se ett avsnitt av någon TV-serie först. Se det där avsnittet eller ta den där promenaden för din egen skull. Känn efter hur det får dig att känna, både fysiskt tex mot huden och vilka känslor det väcker i dig. Var ensam en stund med dina egna tankar, för de är ju dina alldeles egna.

Men negativa tankar äga icke tillträde! Lider man av svag självkänsla är det ofta den egna inre rösten som är den största fienden. "Jag är värdelös, tråkig, ful, varför skulle hon vilja vara med mig, usch vad jag är hemsk, klart att jag inte kan hitta på något med mitt eget liv..." Försök vara uppmärksam på vad du egentligen säger åt dig själv. Skulle du säga så åt en kompis? Nä. Så säg det inte åt dig själv istället, utan försök byt ut varje negativ tanke mot antingen en positiv eller en neutral, en "det är så skönt att andas så här regntung och fräsch luft".

Så, börja öva, börja träna, och så fort du kan skaffar du dig en personlig tränare, tex en terapeut. Det är värt pengarna och det ger mer hållbara resultat och ett rikare liv i längden än vilken bantningskur som helst. ;)

Stooooooooooooor kraaaaaaaaaaaam, Liselott