varför

Hej Fel!

Först: det är inte alls ovanligt att känna så som du gör nu - kanske bara lite ovanligare att säga det högt, faktiskt berätta om rädslorna och oron att bli övergiven av kompisar och ha svårt när de gör saker utan en. Kanske skäms folk för att känna så här, kanske tycker de att de inte borde känna så här för en "pyttesak", precis som du gör. Så de håller tyst om det - vilket ju gör att alla andra som sitter med samma känslor tror att de är ensamma om det, och konstiga och "fel". Men vi har fått många frågor i samma stil hit till Decibel och vi känner igen det från vår egen ungdom.

För vet du, det kanske till och med hör lite ungdomen till, det här fenomenet att vara rädd att missa något kompisarna gör och vara rädd att de ska strunta i en. Aldrig är man så tätt ihopkopplad med kompisar som i ungdomen, aldrig har de en så stor roll och tar så mycket plats och påverkar en så mycket som då. De är på sätt och vis ens familj och ens värld, mycket cirklar kring dem - till och med delar av ens personlighet känns det ibland som. Man lär ju känna sig själv och utvecklas bland annat genom att spegla sig mot kompisarna, så saknar man plötsligt spegeln kan man ju faktiskt känna sig en smula vilse, utan ramar, utan bekräftelse...

Realtionen man har till vissa vänner kan också påminna väldigt mycket om en parrelation, där parterna lite växer ihop med varandra och lever lite i symbios (blir lite beroende av varandra). Parterna (eller den ena) kan då känna sig väldigt osäkra, vilsna, osynliga och halva utan varandra om det tar slut eller om de tvingas isär av tex militärtjänstgöring. "Vem är jag utan honom, vad ska jag göra av mig själv utan honom, vad ska jag använda min tid till..." I sådana parrelationer där partnerna växt ihop handlar det många gånger också om att de/ena försöker uppfylla sig själv genom en annan människa, göra sig själv hel. Och det kan ta sig uttryck i tex att hen blir svartsjuk om partnern har ett eget liv. Men bakom finns kanske egentligen en svag självkänsla, en uppfattning om att man inte duger som man är eller är tillräckligt/nog i sig själv. Svartsjukan blir då i förlängning att vara rädd att någon annan ska duga bättre.

Att vara rädd att kompisarna ska överge en handlar i många fall i grund och botten om att tvivla på att man själv duger och är nog som kompis. Om man tvivlar på att man ska vara en så kul/gullig/charmig/smart/omtänksam osv typ att folk ska VILJA hänga med en, hur kan man då förlita sig på att de ska förbli vän med en, stanna kvar? Klart att en sådan här rädsla kan ha drag av FOMO (Fear Of Missing Out = rädsla att missa något kul eller viktigt om man tex inte far på krogen varje lördag eller håller stenkoll på kompisars sociala media) också. Men troligen handlar det mera om vilken självbild man har och hur trygg man är i sig själv - egentligen: hur mycket litar man på sig själv, hur värdefull tycker man att man själv är. Tvivlar man på sig själv, så är det alltså himla lätt att misstro andra.

Så mitt råd är att du jobbar med dig själv nu. Visst ska du ändå berätta för dina kompisar hur du känner. Det är inget att skämmas för, det är ingen "pyttegrej", utan något som påverkar er relation. Det är inte bra heller att du ljuger om hur du har det och känner det, inte om de är äkta vänner, vilket ni ju nog ändå verkar vara. Visst, det kan kännas som att öppna sig, blotta sig eller visa sig svag - men det krävs en speciell sorts styrka att göra det, och den har du nog inom dig! Dina vänner kommer högst troligen att vara förstående och kanske till och med känna sig lite smickrade - och förstå både dig och Livet bättre. Se, ingen är ju tankeläsare och man kan inte ta för givet att folk bara ska veta hur andra reagerar, fungerar och känner om man inte säger det. Och säger man aldrig någonsin så lär sig inte andra något heller (alla har ju inte läst en massa psykologi ;) ). Sannolikheten är ändå större att om du berättar, så kommer ni att komma varandra närmare, känna större gemenskap och omtanke med varandra.

Du ska dock inte kräva att de alltid ska berätta för dig före de gör något tillsammans, eller att de alltid ska fråga om du kommer med, för det vore lika illa som i ett svartsjukt parförhållande. Det skulle inte hjälpa dig utan troligen göra dig ännu mera osäker. "Frågade de mig med nu bara för att de skulle få dåligt samvete annars, är jag bara besvärlig och klängig nu" skulle du tänka. De ska och får fortfarande göra saker utan dig, men de skulle kanske säga oftare hur mycket du betyder för dem, hur mycket de tycker om dig och att de inte kommer att ditcha dig alls. De skulle förklara att det inte är något personligt att de ibland gör saker utan dig, att de har sina liv och ofta är du en del av dem - inte varenda minut, men alltid i deras hjärtan. Som en familj, som man älskar även när man inte träffat eller talat med dem på dagar och veckor. Du skulle förhoppningsvis börja våga tro mera på dig själv, på att du är en värdefull kompis och människa även när du är ensam. Att du är värdefull och betydelsefull och värd att älska.

Ångest kan vara en ren och skär sjukdom, precis som depression, som man inte kan rå för och som drabbar nästan slumpvis. Men ångest kan också vara ett symtom på att man inte riktigt trivs i sitt eget skinn eller tror att man är värd plats, kärlek och lycka. Ångest kan vara ett symptom på att man känner sig otillräcklig, inte god nog, att man borde prestera mer (vara en bättre vän, roligare, charmigare, snyggare, smartare osv). Ångest är ett allvarligt symtom i de här fallen på svag självkänsla. En ännu allvarligare följd av det är att ångesten ger så mycket inre smärta att man känner en ytterst tillfällig lättnad av att åsamka sig själv yttre smärta på något vis. Då är det illa.

Som sagt, lättnaden av självskadebeteende är över på några sekunder/minuter, medan den egentligen i längden bara matar ångesten ännu mer med dåligt samvete, skam och ännu mera tvivel på sitt eget värde. Det som hjälper är däremot att få handledning i hur man stärker sin självkänsla och förändrar sin självbild till det mera positiva. Ja, att man går till en psykolog, terapeut eller annan utbildad. Någon som har som sitt yrke och sin utbildning att guida folk genom sådana här processer, precis som lärare lär ut saker och piloter flyger flygplan. De har metodena, förklaringarna och erfarenheten på ett helt annat sätt än tex familj och vänner har, de har balans mellan empati och objektivitet och de finns med på vägen när man övar på nya tankemönster, förhållningssätt till livet och reaktionsalternativ. När du skadar dig själv är det som om du skulle försöka reparera ett hål i en tand hemma i eget badrum, det blir bara värre av det.

Alla är vi osäkra någon gång, tvivlar på oss själva någon gång, har ångest över oss själva någon gång. Få visar det - och de som man får se det hos, visar det ofta alldeles för sent så att det hunnit bli alldeles för stort. Men självkänslan reglerar hur hårt vi tar det och hur snabbt vi kommer upp ur lergropen igen. Vilken himla tur då att självkänsla är något vi kan stärka, som en muskel, och som vi kan sköta om genom att mata den med rätt sorts tankar och handlingar! Så vännen, det här kan vara temporärt, bara en fas i ditt liv, ett problem som du kan lösa med lite tid och anstränging - och vinna massor på. Både livserfarenhet, mognad och nya knep för hur man håller sig psykiskt i god kondition! Så gå och tala med någon, visst? Studerar du, så checka Studenthälsan, är du under 25 så får Ungdomsstationen Klaara (de får strax tillbaka sin svenskspråkiga socialhandledare), vill du gå privat så kollar du via Psykporten för din kommun (eller grannstaden). Men prata med någon! Det är inte bara välinvesterade pengar utan en stor investering i ditt eget välmående. Och läs våra infosidor om Självkänsla och självförtroende och andra sidor under Sinne och själ, visst?

Stooooor kraaaaaam, hälsar ungdomsinformatören Liselott