Aldrig number 1

Hej kast med liten gris!

Vi ska ändå slå våra kloka ihop, för vi har funderat en del på din fråga. Kanske för att det nyligen i andra sammanhang i våra liv varit aktuellt med det här klassiska "tre flickor kan inte leka tillsammans". Och vet du vännen, din fråga andas lite det här problemet. Kanske bara vår egen tolkning - men kan man annat än tolka utifrån egna erfarenheter och kunskaper när det kommer till relationer? Så kanske är vi ute på helt fel spår, men lite tankar ska vi i alla all ge dig att bolla med.

Trots att det inte borde få vara så och trots att det inte verkar finnas någon psykologisk eller annan trovärdig förklaring till varför det är så, så verkar många tjejer i samhället ändå fungera så här. Inte bara småflickor i förskolan, utan till och med vuxna kvinnor. Var ÄR det med att personer av kvinnligt kön brukar tendera att vilja hitta bästisar och inte vara lika bra som pojkar på att leka i grupp?

Vi har surfat runt en lång stund för att se om vi skulle hitta åtminstone några tänkbara förklaringar till det här, men det ser dåligt ut. En teori var att det ofta är en av de tre/flera som inte klarar av så bra att "dela kompis" och att den personen kommer att lida allt mer av det här innan hen lär sig att dela med sig. Lite mot egoism-hållet (vad har jag rätt till, vad får jag, vad vill jag ha). Det kan ju hända att om du nu känner ett så starkt behov av att vara på första plats för någon gör så att det här är konsekvensen, att du får svårt att dela plats och betydelse för någon utan att känna konkurrens eller att du blir undanknuffad? Det kan ju också hända att A eller K också känner ett behov av att ha en bästis, att det alltså inte har med dig att göra som person utan om deras önskan att ha och vara en nummer 1.

Vi förstår absolut din önskan om att vara någons förstahandsval, det är nog i sig en väldigt naturlig och mänsklig strävan - men dessvärre är det inte alltid så livet fungerar. Jo, vi vet att det liksom är underförstått i dagens samhälle att det är nästan som ett slags Meningen Med Livet, fastän det syns tydligare när det gäller kärlek. Men samtidigt finns det både praktiska saker och andra motivationer/ambitioner i livet som gör att det inte alls alltid är det bästa för en person, eller ens möjligt. En annan Mening Med Livet verkar ju också vara att lära känna många människor, skapa många både djupare och ytligare relationer och vänskaper och liksom uppleva livet genom samvaro med andra människor. Man tex reser till andra länder för att ta del av deras kulturer och lära känna personer ur lokalbefolkningen, man far på fest i förhoppningen om att träffa nya människor osv osv osv. Det är också en stark drivkraft idag och på ett grundläggande plan jobbar det här liksom lite emot bästisskapet och uppdelningen i två och två. Genom att "spegla" sig i andra människor hittar man sig själv, sin identitet, och då räcker det inte riktigt med att spegla sig i en enda människa. Det är lite samma som att ha ett enda kärleksförhållande i hela sitt liv, typ vara ihop med barndomskärleken för resten av livet: det kan nog funka, men folk kanske ändå tycker att man borde ha prövat på flera kärlekar, för att man då skulle ha lärt sig mer, utvecklats mer, hittat mera rätt.

Eftersom vardagslivet för många idag dessutom innehåller många olika delar där man umgås i olika grupper, så blir det också vanligare att man har olika vänner i olika delar av sitt liv. Tex en bästis/kompis/ett gäng i skolan, en bästis/kompis/ett gäng man far till gymmet med, en man far ut och festar med, en man är med på sommarlovet/sommarjobbet osv. Dessutom brukar vänskapsrelationerna byta vartefter man själv förändras eller ens livssituation förändras. Det är sällan man tex har kvar sin barndomsbästis livet ut, utan tex när man börjar studera märker man att man så småningom kanske glidit ifrån gamla kompisar och numera bara umgås med studiekompisarna, eller pojkvännens kompisar, eller jobbkompisarna osv.

En annan teori är det här med önskan om att vara någons förstahandsval beror på osäkerhet och dålig självkänsla. I ett kärleksförhållande kanske det tar sig uttryck i att man lättare blir oresonligt svartsjuk eller försöker hålla fast partnern så hårt man kan av rädsla för att bli lämnad. Men i en vänskapsrelation är det inte riktigt accepterat att vara svartsjuk, man kanske inte ens medvetet sätter det ordet på de känslor man har för kompisen. Precis som den svartsjuka i ett förhållande oftast får rådet att börja jobba med sig själv, sin egen självkänsla (känslan av att vara värdefull i sig), så gäller detsamma när någon känner ägandebegär eller avundsjuka eller känner sig hotad av andra i en vänskapsrelation. Man måste jobba med sig själv, för det hjälper inte att vännen/partnern gör en till lags och låter sig ägas och styras. Det handlar nog mera om att bli så säker på sig själv och tycka så mycket om sig själv att man vet att man är värdefull utan att få det bekräftat av vännerna, utan att vara beroende av vännerna för att få den känslan. Man ska inte behöva en annan människa för att känna sig hel i sig själv, inte förvänta sig att någon annan ska komma och göra det egna livet meningsfullt - man måste göra det själv.

Vänskap handlar ofta mera om vad du är villig att ge i relationen än vad du förväntar dig att få av den. Eller med enkla ord: en hurudan kompis är du? Hur kan du förändra ditt liv, din inställning till livet och till dig själv, så att du först och främst ska tycka om att hänga med dig själv och i andra hand så att andra ska tycka om att hänga med dig? Väljer du dig själv som förstahandsval, så kan också någon annan göra det. Tycker du om dig själv, så kan någon annan också göra det. Sedan betyder det inte att det skulle vara en lätt utvecklingsväg att komma till den punkten då man är nöjd med sig själv som människa, då man tycker om att vara sig själv. Det kräver ofta en hel del jobb - men det här jobbet är en enormt viktig del av att hitta sig själv, skapa sin egen identitet, hitta sin plats i samhället och mogna som människa.

Självkänsla och självförtroende är inget som man kan få av någon annan gratis, och det hjälper inte att slänga sig ner storgråtandes i ett hörn och säga "ingen tycker om mig". Vänskap och kärlek är också något man måste förtjäna, inte något man har rätt till bara för att man existerar, inte något man kan kräva av andra människor. För att få vänner måste man vara en vän, så sade de redan i dagis. Så vad kan du ge åt en annan människa? Vad kan du göra som skulle göra dig till mer än en konservburk?

Du skriver att du känner dig trasig inuti och har en dålig period. Nå, dels känns ofta problem mycket större om man annars också har det motigt och är nedstämd. Kanske du i känslorna överdriver lite, låter känslorna växa sig större än de egentligen är, bara för att du känner dig skör och nere just nu? Det är lätt hänt, men svårt att inse själv alla gånger. Dels så hjälper inte silvertjep, alltså inga yttre påplåstringar. Som sagt, ingen annan kan komma och reparera dig, du måste läka dig själv, hela dig själv inifrån. Så försök att - banalt nog - se det som en förkylning. Vad behöver du för att repa dig och vad skulle göra förkylningen värre? Och hur kan du bygga upp din motsståndskraft så att du inte lätt blir förkyld igen? Så ta hand om dig själv nu gumman. Lär känna din egen själ och lär dig trivas med den först, så ska du se att din soulmate nog dyker upp senare :D

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna