Blyg och försiktig

Hej fina du!

Åååh vad jag känner igen mig i din fråga. Det här hjälper knappast dig så jättemycket att höra, men jag är bombsäker på att det är ganska vanligt att man känner så här i något skede av livet. Att du ställer en fråga här visar att du är modig, att du har en vilja både att förändra och förändras – och det är ett alldeles jättebra steg i rätt riktning!

Det första jag vill säga är att det är helt okej att inte våga eller vilja säga så mycket på lektionerna i skolan. Det är kanske inte den bild man får, men så är det faktiskt. Jag tycker att man ska ha rättatt bara få vara tyst ibland också. När det kommer till föredrag och liknande situationer tror jag helt ärligt att man måste gå igenom en period när det bara känns jobbigt och pinsamt – ingen föds liksom till att tala inför folkmassor... :) Om du känner att den här blygheten på riktigt blir jobbig har jag nästan bara ett råd; det som visade sig fungera för mig. Jag tyckte också i tiderna att det var helt fruktansvärt att öppna munnen framför människor, hjärtat slog i 280 och hela kroppen bara skakade. Men det som irriterade mig allra mest, främst på skollektioner, var att jag visste att jag hade saker att säga men lät bli på grund av blygheten.

Så jag utmanade mig själv. Jag bestämde mig rent konkret, innan till exempel skollektionen började, att i dag ska jag ställa en fråga under lektionen. Jag ska markera och svara på en fråga. Jag ska övervinna min rädsla! Och det fungerade faktiskt. Jag märkte att det inte alls var farligt och att det också uppskattades av andra. Det fick mig att känna mig bättre. Och bäst av allt: det började gå per automatik. Med tiden behövde jag inte tvinga mig själv utan gjorde det utan att tänka efter desto mer. Dessutom började föredragen gå mycket bättre eftersom jag liksom hade vant mig vid att prata på lektionerna.

Mitt råd är alltså att bara börja, lite lätt, med att prata. Stegvis. Och försök att inte låta eventuella ”misslyckanden” göra dig nedstämd eller ledsen – du har precis lika mycket rätt att öppna munnen och säga din åsikt som alla andra :) Jag hoppas och tror att det här också kommer att hjälpa dig att bygga upp ditt självförtroende och din självkänsla.

När det kommer till vännerna blir jag så glad när du skriver att du har såna som du kan skratta och prata och vara dig själv med. Det är guld värt! Vad tror du gör att du känner dig så fri med just dem? Eller: vad är det i de relationerna som inte finns när du umgås med andra?

Det är ju så att självkänslan är nåt som byggs upp under en lång tid. Också när det gäller den tror jag att du skulle må bra av att utmana dig själv lite. Du skriver att du gärna skulle träffa nya kompisar, finns det exempelvis nån grupp du kunde gå med i på fritiden? Tycker du om att dansa eller göra något annat kreativt? Där brukar det finnas mycket nya människor och de allra flesta av dem är prima typer. Om det inte känns som din grej ska jag komma med den värsta klyschan i världen: det blir bättre med tiden. Du kommer att lära känna en hel hög med nya vänner allt eftersom tiden går, det gäller nästan vare sig du vill det eller inte. Just nu handlar det kanske mer för din del om att se dig om i din omgivning: Vilka möjligheter har jag just nu? Och sen, stegvis, göra små förändringar och förhoppningsvis förbättringar. :)

Jag tror på dig!! Kram från storasyster Angelica