Jag har skrivit in hit och undrat över samma sak förut, men hittar inte min gamla fråga, och det har inte heller blivit bättre :( så därför skriver jag igen.
Jag är verkligen en perfektionist. Alltid när jag börjar med något vill jag vara duktig redan från början, vilket är helt orealistiskt. Jämför mig med eliten i princip, till exempel när jag skriver skönlitterärt. Ååå, när jag skriver vill jag att det ska vara så bra att en professionell författare ska kunna ha skrivit det, och det gör att jag får mentala spärrar. Får inte fram kreativiteten, det sätter bara stopp. Och det är synd, för jag har så mycket att ge! Allt jag åstadkommer tänker jag "näää, det här är inte bra" om, jag slår på min kritiska blick och så blir jag osäker. Vill inte ha det så! Jag är van vid att alltid vara bra i skolan, och jag fick beröm för allt jag gjorde när jag var liten. Så nu ger jag lätt upp när det är något jag inte kan.
På dansen tänker jag också att jag måste vara bra. Vill kunna slappna aaaav, men jag fokuserar bara på stegen oh utför dem mekaniskt för att jag tänker "jag måste kunna alla steg felfritt!!!". Vill kunna ha med känslan i dansen, men det är svårt att släppa den där mentala spärren. Så tänker jag: "men hallå, bara kör ditt race och strunta i hur det ser ut, de andra är inte bättre de ändå!". Det funkar så där. Fokuserar för mycket på att jag ska göra exakt rätt.
Jag är egentligen ganska spänd av mig. När jag pratar med folk, vem som helst egentligen, tänker jag att jag måste prestera. Prata, ta initiativ. Så undrar jag vad den andra tycker och tänker om mig just då. Suck. Ibland klarar jag av att bara tillåta mig att vara en känslomänniska som inte pratar så mycket i sociala sammanhang, och då pratar jag mer automatiskt. Morfar brukar alltid säga att man utvecklas först när man är precis som man är och tillåter sig att vara det, och jag antar att det ligger något i det.
Nu i sommar tänkte jag slå mina Rory's story cubes med en bild på varje tärningssida och bara skriva ner historier utan att censurera dem i huvudet. Bara få ner alla tankar på pränt, hur dåliga de än tycks vara! Funkar det? Alltså, det kommer ändå bli så att jag kommer vilja förbättra den sen när den är klar, och då kommer jag bli så där perfektionistisk igen.
Ååååååhhhhh! Ni anar inte hur jobbigt det ärrrrrrr! Till slut blir det att man inte ens vet om det man gör är dåligt eller om man bara är perfektionistisk. Varför är jag så osäker på mig själv? Jag har ju en massa potential! Skulle säkert kunna få lilla augustpriset bara jag släppte lös mitt idéflöde och min kreativitet. Mitt medvetande är för starkt, så materialet från mitt undermedvetna, det som är spännande på riktigt, kommer inte fram!
Föds vissa människor med mer kreativitet, eller är det bara att de är bättre på att släppa på sina spärrar?
Och så dansen... Jag bara jämför mig med andra! Jag vet att jag skulle bli såå mycket bättre om jag fick in känslan.
Det här är verkligen mitt största hjärnspöke, och det tar så ofantligt mycket på krafterna. Borde jag gå i KBT eller något? Vad ska jag göra, detta sitter så djupt rotat i mig. Jag TÄNKER alltid för mycket. Funderar, funderar, funderar. Hatar det. Men samtidigt måste jag kanske acceptera det för att kunna bli bättre. Alltså snälla Decibel, hjälp mig! Ni får en virtuell kaka som tack om jag får ett bra svar! Jag är verkligen desperat. :////
Ungdomsinformatören Sanna svarar
Annica svarar
Hejsan, det är svårt att hitta balansen i livet. Man vet att man kan en del men man har så svårt att få fram det och sen att vara nöjd med sitt verk. Såklart är det bra att man vill göra sitt bästa och finjustera i det oändliga, men det ska ju bli färdigt nångång också. Man kan inte hålla på i evighet med finputsningen, man måste bestämma i något skede att nu, nu är det så bra det kan bli och nu släpper jag det och går vidare till nästa grej.
Du kommer att få lite mera svar ännu av en av våra underbara experter så kolla igen här efter nån dag.
Kram ungdomsinformatören Sanna
Hej bästa Du!
Tack för ett välformulerat och utförligt brev! Du ger uttryck för kloka tankar, och är inne på rätt spår när du talar om perfektionism. Jag kan utläsa från Ditt brev att du ställer oerhört höga krav på dig själv, ribban sätts då orimligt högt upp, och då blir den också nästan omöjlig att nå, med följden av att du blir besviken på dig själv och känner dig otillräcklig, samtidigt som du känner att du fortsättningsvis borde försöka räckas dit upp. Vilken klok morfar du har, och vad bra att du reflekterar över hans ord - Du har kommit långt i dina insikter, men det finns mer att göra för att du ska må bättre och släppa blockeringarna.
Inom samtalsterapin definieras detta som krävande regler, det vill säga orimliga krav vi fordrar av oss själva, och du är medveten om att du kräver mycket av dig själv. Det hänger ofta ihop med en negativ inre dialog, som oftast piskar oss när vi istället skulle behöva stöttande uppmuntran. Den där inre rösten som låter oss förstå att vi inte duger, kan finnas där också ganska obemärkt, den ger oss bara känslan av att vi inte är tillräckliga vad vi än gör.
Dessa komponenter bidrar till att man kan gå i låsläge vad gäller spontan kreativitet. Ju mer man funderar, desto mer stopp på det som vi kallar för flow-tillståndet, då kreativiteten och inspirationen flödar. Hur ska man göra för att ta bort blockeringarna då? Det är en process, som inte sker på en dag eller två, och det kan vara lite motigt i början, men det är absolut fullt möjligt.
Till att börja med kan du lyssna mer på din inre röst, notera vad den kräver av dig. Ta det som en uppgift att varje gång du känner som du beskriver ovan att anteckna vad du säger åt dig själv i just den situationen. Efter hand fylls pappret och du kommer högst antagligen att märka en viss jargong, som är både hård och krävande. Ifrågasätt kraven med följande tankegångar: Skulle du säga dessa saker till en person du älskar? Om inte, fundera på varför inte behandlar dig själv som du skulle behandla en vän? Du är tillräcklig precis som Du Är, värdet mäts inte enligt vad du presterar. Du är precis lika värdefull som den bästa vän du skulle uppmuntra och stöda istället för att kräva orealistiska saker av. Skriv upp en stärkande, uppbygglig mening för varje nedbrytande kommentar du antecknat och ta dessa till dina mantran som du tänker, varje dag, från det första du gör på morgonen, till det sista du tänker på kvällen. Börja att värdera din insats och din intention istället för själva prestationen. Om du har gjort så gott du förmår i just den stunden med den kunskapen på hand som du har just då, har du gjort ett bra jobb. Och håll isär vad du Gör från vad Du Är, så är du en god bit på väg mot den eftersträvansvärda och bekräftande inre dialogen.
Vi tar Pelle som exempel; En period som Pelle mår dåligt gör han kanske inte så bra ifrån sig som annars, men det rubbar inte hans värde och vad han Är, det består. Så han ska vara snäll med sig och förlåta sig och acceptera eventuella misstag. Förresten finns det inget som heter dåliga misstag, vi bara lär oss mer om oss själva och vårt handlande. Vi handlade förut med den premiss vi hade till buds just för det tillfället, men för varje dag lär vi oss något nytt om oss själva och vår omgivning och vet bättre. Då vi handlar i enlighet med vår moral kan vi vara nöjda.
Anteckna även dina drömmar och mål, och färdigställ en handlingsplan för hur du ska nå dit. Många människor är visuella och kan dra stor nytta av att föreställa sig i bildformat. Om du hör till dem, kan du använda dig av bilder som du har nytta av i flertalet sammanhang.
En annan sak att tänka på är att inte falla i jämförelsefällan. Vi ska helst jämföra oss enbart med oss själva, istället för att stirra oss blinda på grannens framgångar och vämjas över att vi är så kassa på allt vi företar oss. Det finns alltid någon bättre att jämföra sig med. Stärkande jämförelse i positiva ordalag som: ”En dag ska jag också klara av det där, jag jobbar på att nå målet och blir bättre hela tiden” kan fungera som upplyftande exempel, men då det är fråga om en nedvärdering av tilltron till sig själv leder jämförande bara till förtret. Så med andra ord, tävla bara med dig själv, och gläd dig åt dina styrkor och fröjdas i tanken att just Du är menad att vara precis den Du är!
Reflektera med dig själv huruvida du känner ett behov av bekräftelse. Det leder till vilja att vara att vara till lags, och perfektionism är en aspekt av att få bekräftelse antingen av sig själv eller andra. Börja därför bekräfta dig själv med stärkande affirmationer, du kan förslagsvis ha post-it lappar här och där, på vilka det står saker som "Jag gör det jag kan, det räcker", "Jag är toppen", och så vidare.
Vidare är det av stor vikt att känna efter vad man egentligen vill där innerst inne. Ställ dig frågorna "Vad ger detta åt mig? Vad är priset? Vill jag göra det här?" Ta hjälp av en visualisering i form av exempelvis ett stapeldiagram, där du låter en stapel stå för varsin fråga, storleken enligt ditt tycke. Då kan du jämföra dem och se om priset för saken du analyserar är värd mödan - tydliggjort av visualisering. Det hjälper dig att märka vad du egentligen vill och att säga nej till saker som inte stöder dina mål.
Du skulle säkerligen också må bra av övningar i avspänning, enligt tekniken
1) Fokusera
2) Spänna
3) Hålla
4) Släppa
5) Spänna av
där Fokusera står för att flytta fokus till en viss muskelgrupp. Spänna står för att helt enkelt för att spänna denna muskelgrupp. I skedet Hålla ska spänningen hållas kvar i fem eller tio sekunder, för att sedan släppa i nästa skede. Väl kommen till den femte och sista punkten ska man koncentrera dig i 20-30 sekunder på att låta spänningen försvinna och få musklerna att slappna av ytterligare.
Lät dig ner och gå igenom hela kroppen muskelgrupp för muskelgrupp enligt ovanstående avspänningsövning , och du kommer att märka att du blir lugnare och mer avslappnad efteråt. Det är bra för alla att göra denna övning, men särskilt viktig är den då man ofta är på helspänn.
Precis som du säger kan kognitiv beteendeterapi (KBT) vara till mycket god hjälp i situationer som Din. Om du vill kan du gå in och läsa på min hemsida www.samtalsterapi.fi i bloggen där jag skriver om terapeutiska metoder och verktyg som används inom kognitiv beteendeterapi - du kanske får några tänkvärda tips.
Soliga hälsningar och förhoppningar om att du kan få ut några mentala verktyg av detta!
Annica Wahrman
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar