Egocentrerad

Hej Människa!

Jo, jag ville inte använda den signatur du angav, för vännen du är ju så mycket mer än bara egocentrerad. Det är det viktiga här! Du är ett pussel med många bitar och okej, kanske du insåg att den här pusselbiten egocentrerad är en av de som ingår i din bild på ett tydligt ställe just nu. Men det betyder inte att den för evigt kommer att göra det eller att den skulle vara helt och hållet negativ. Se, för att överleva behöver vi ha ett visst mått av egoism, vi behöver tänka på oss själva först. Det är vårt eget liv och vår kropp vi fått ansvar för, och vad vi gör påverkar även andra. Så att utgå från sig själv ingår i självbevarelsedriften.

Det finns ju också många som har för lite egoism också, som tex låter andra köra över dem med sina behov, som ger för mycket av sig själva... Visst har det enligt tradition varit "fint" i vår kultur att vara ödmjuk, uppoffrande, empatisk och sätta andras behov framom sina egna - speciellt för kvinnor (se bara på gammaldags goda husfru-ideal och vårdyrken), men det betyder inte att sådana är lyckligare för det. Självupptagna personer har kanske enligt tradition irriterat - men samtidigt är det sällan så svartvitt, så tex självupptagna är kanske samtidigt ambitiösa och har kanske nått positioner eller rikedomar som är avundsvärda... Idag kanske egoismen allt mer idealiseras - vi är väldigt individinriktade idag. Se bara exempelvis på alla miljoner wellness-artiklar som uppmuntrar en att tänka på sig själv, förverkliga sig själv, söka sin egen lycka osv.

För att funka i vårt moderna samhälle behövs balans mellan de två, för mycket och för lite skämmer allt när det gäller att passa in i det sociala. Som du beskrev, så gillar nog folk oftast inte att man inte visar dem tillräckligt mycket omsorg, hänsyn, uppmärksamhet osv. Och det fattar man ju - så skulle man själv också reagera. Ge och ta, balans and all that. Men det ljuva i kråksången är att egocentrering går att jobba bort! Det är inte en grundläggande personlig egenskap, så där som extrovert eller högkänslighet är, utan kanske mera skapad av miljö och egna tankevanor. Det är något man kan lära sig att behärska, lära sig leva med, lära sig balansera upp. ALLA våra sociala färdigheter är inlärda, så naturligtvis går det att "programmera om sig": öva, öva, träna, träna, påminna, påminna. Redan bara att du fått insikten om att "äjdå, shit, nu är jag lite väl ego" räcker halvvägs, du vet vad problemet är och vill fixa det. Och inte behöver du ta till någon svår och komplicerad psykologiskt teknik eller något, det är mest bara att få hejd på den inre dialogen och lyssna, fråga och visa att du bryr dig. Det är inte alls sagt att det tar så länge eller är så tungt, det handlar mera om att skapa nya vanor och nya inställningar till livet.

Dessutom kan jag ju trösta dig med att det egentligen är väldigt tungt att vara egocentrerad. Se, jag tror att det är så att ju mer man tänker på sig själv, desto mer riktar man ju liksom sitt inre strålkastarljus (den egna uppmärksamheten) på sig själv. Och då framträder alla fel och brister, alla missnöjen och tillkortakommanden myyycket tydligare. Många som lider av svagare självkänsla söker förtvivlat uppmärksamhet och bekräftelse. Det kan lika gärna synas som självupptagenhet, att hen bara tex vill prata om sig själv - för att framhäva sig, försöka ta plats i världen, vara någon, räknas med, bekräftas som människa osv. Självupptagna människor kan alltså vara väldigt osäkra på sig själva, hur motsägelsefullt det än låter. De kanske inte alls upplever sig själva som bättre än andra, de kanske däremot förtvivlat försöker visa att de finns genom att hela tiden påminna både sig själva och andra, försöker få sina liv att verka viktiga och värda att finnas genom att framhäva dem... Kanske ett hälsosammare sätt än att, som extremfallen av låg självkänsla kan leda till, få ätstörningar eller självskadebeteende, knulla runt eller börja mobba andra ändå ;)

Det lustiga är alltså att mot svag självkänsla så brukar man rekommendera att man ska börja satsa på sig själv. Exempelvis är det klassiska rådet att varje dag räkna upp tre bra saker med sig själv. Och jag tror att det ändå funkar, fastän ens problem kanske tar sig uttryck som självupptagenhet. För kanske man inte behöver söka bekräftelse från andra om man kan bekräfta sig själv på djupet. Tycka om sig själv. Ha självmedlidande och låta sig själv vara bara en vanlig människa. INGEN är perfekt och ALLA har vi negativa sidor!!! Och hallå, det blir ingen vacker bild heller av pusslet om det inte också finns skuggor och djupare färger i bilden! Den perfekta människan skulle säkert bli otroooligt smaklös och tråkig.

Ett annat knep att få bättre självkänsla är att börja bokstavligen hjälpa andra! Empati genom praktik! Läste häromdagen en undersökning från England där de fått marginaliserade och fattiga tonårsmammor att göra volontärarbete. Och WOW vilka resultat det hade för de här tjejernas självkänsla! Plötsligt började de känna sig värdefulla, deras liv fick en mening och ett mål (något konkret att jobba för), de var delaktiga i en grupp och i ett större samhälle, tacksamheten de mötte värmde mer än miljoner droger... Så att inte bara lyssna på folk omkring en, utan även göra något för andra är ett bra botemedel mot egoism. Alltså inte för att få en gloria och därmed andras beundrar, utan genuint göra något för någon annans skull. Visst ska man njuta av alla känslorna man får av det, även för egen del, men också för att det egna livet blir så mycket större av att vara en del av och få ta del av. "Tillsammans" har alltid smällt högre än "jag själv" - och en vanlig konsekvens av för mycket egotänk är ju ändå ensamhet. Och det blir ju ingen lycklig av.

Slutligen: när man tar del av andras liv och öden, så blir det inte lika viktigt längre huruvida man själv är perfekt, har åstadkommit något med sitt liv, får uppskattning och bekräftelse av andra. Dels inser man att ingen annan är bättre än en själv, vi är alla brokiga pusselbilder av både ljusa och mörka, fula och vackra bitar. Dels inser man att man faktiskt inte måste kräva så j*vla mycket av sig själv för att duga, för att bli nöjd, för att bli lycklig. Så rikta din inre spotlight på andra. Lyssna på folk, verkligen lyssna fastän de skulle berätta om en helt alldaglig vardag. Och hjälp folk! Minns att det inte måste vara stort och yvigt för att funka. Alltså du måste inte fara till Afrika för att lära fattiga läsa eller jobba extra på hundgården, utan småsmå saker som att måla kompisens naglar på högerhanden. Slappna av och försök sluta att tänka så mycket för ett tag.

Och ha lite självmedlidande: du är faktiskt bara människa och alla växer och utvecklas vi! Så du är lite egotrippad just nu - men det hjälper inte att slå dig själv i skallen och kalla dig själv för fula ord då. Det blir bara värre av det. Minns istället att du är bara människor och att alla människor kan växa och bli bättre. Aldrig perfekta, men nöjda med sin alldeles egna unika pusselbild <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott