Jag är som sagt en 15 årig tjej som nyss har gått ut 9an. Sedan lågstadiet känns det som om alla har hackat på mig och kastat elaka blickar p.g.a. vem/vilka jag är släkt med. Mitt syskon är väldigt opopulärt, h*n har alltid varit väldigt vild och inte tänkt sig före, vilket har lett till att h*n blivit retad och mobbad. Men h*n har alltid varit starkare än jag. H*n har alltid ställt sig upp igen och kämpat sig fram, genom vänner och ovänner och har det nu bättre än förut. Men jag... Sedan jag gick i 1-2an har jag försökt "försvara" mitt äldre syskon när någon har retat h*n och när h*n har anklagats för något. Jag slutade efter ca 1 år, för i och med att jag försökte hjälpa så blev jag snabbt nedtryckt av i princip alla förutom dom som var för små. Snart var mitt självförtroende i botten. Och jag var för snäll mot de som egentligen inte förtjänade det. När någon var ledsen eller ensam för att dess vän var sjuk så klarade jag inte av att göra som alla andra och spela fotboll, hoppa hopprep eller vad dom nu gjorde. Utan jag kände mig tvungen att gå fram till den som var ensam, för att ingen annan gjorde det. Och sen när personens vän blev frisk så glömdes jag bort igen, alla kommande gånger var likadana. Och till sist så blev jag ignorerad och kallades en massa saker p.g.a. att jag är syster till mitt syskon. Jag var ledsen väldigt ofta och min bästa vän var 3 år yngre än mig, och jag kunde inte alltid umgås med henne. Så i skolan hamnade jag att vara ensam, och ibland när jag behövdes så kunde någon vara med mig. Så var min lågstadietid förstörd och över.
Jag började i högstadiet och var ofta med min nya "bästa vän". Ibland ignorerades jag av henne också när de populärare vännerna till henne sågs till. Jag följde henne överallt i skolan och gjorde allt hon bad mig, litade på henne oerhört mycket och hjälpte alltid henne. För hennes skull så ignorerade jag dom som hon inte gillade, bara för att sen svikas av även henne. Det gjorde så enorm ont... Jag vet inte ens varför hon plötsligt slutade tala med mig, mitt i allt en dag så fanns jag inte för henne. Då kunde jag öppna ögonen lite och börja umgås med dem hon inte gillade (En av dem har varit mobbad ganska länge, och dom vännerna är mycket ärligare än resten, känns det som. Dom är pålitliga och VILL faktiskt vara med mig på fritiden). Jag var, och ännu är, som luft för henne. Detta hände för någon månad sedan. Jag har börjat må lite bättre tack vare mina nya vänner (även om de bara är 2, och jag inte alltid har möjlighet till att träffa dom på fritiden).
Men mitt självförtroende är fortfarande dåligt, och nu värre än någonsin. Flera gånger under högstadietiden har jag gråtit om kvällarna. Jag har suttit vaken i mitt rum och mått dåligt för mig själv.
Nu till mina fritidsintressen. Datorn tog all tid, och gör det ännu. Jag lyssnar på K-pop (koreansk popmusik), ser på anime och ser på K-Drama (koreansk drama). Jag är verkligen intresserad av, och gillar, Japan och Sydkorea. Det känns som om jag är ensam med det här, därav mina kontakter via nätet. Där finns det såklart flera med samma intresse. Men jag är fortfarande ensam på fritiden, och speciellt om kvällarna känner jag mig väldigt ensam.
Livet blev inte lättare efter min väns svek. Jag var arg och ledsen, men jag är mer självständig nu också. Jag kan vara med vem jag vill utan att bry mig om andras åsikter. Men jag vågar inte Göra en massa saker, för där är andras åsikter viktiga. Jag är blyg och skäms över minsta lilla. Jag mår dåligt och har gjort det i många år nu. Jag har vänner jag förmodligen skulle kunna tala med. Men vissa (de flesta) litar jag inte på att skulle kunna hålla det hemligt. Några andra har egna problem som jag i sin tur måste lyssna på, och försöka hjälpa dem med sina problem.
Jag känner mig väldigt utanför bara för att jag inte åker på fester och är opopulär. Jag har ju som sagt min egen musik stil och åsikter om vad jag gillar. Därför blir andra lite irriterade på mig.. Ibland när jag lyssnar på musik eller ser en drama eller anime så tänker jag bara "Om mitt liv var så, tänk om jag hade vänner som dom där. Tänk om..." Och oftast är det så att jag drömmer mig bort och blir bara mer ledsen istället. För jag vill ha ett annat liv. Jag känner mig fulare än alla andra, och vågar inte ändra på mig heller. För jag är rädd att andra ska tro/tycka att jag härmar någon osv.
Så poängen i det jag säger. Jag känner mig väldigt (jätte) ensam ibland. Och ju äldre jag blir desto värre känns det. Det känns som att jag inte har något att prata med, att ingen fattar. Jag har vänner över nätet som jag skulle kunna prata med. Men jag ångrar mig genast. För jag skulle vilja prata med en vän face to face. Men jag vill inte pressa mina problem över någon, för jag kan verkligen inte göra livet svårare för någon med mina egna problem. Jag vet inte vad jag ska göra... Jag känner mig ouppskattad och bara som någon andra kan utnyttja och sedan kasta bort... Fast när någon annan behöver mig så får jag så dåligt samvete om jag ens säger ett negativt ord. Jag vill göra alla till lags, t.o.m. mina föräldrar.
Det känns som att jag är svag. Är jag svag om jag gör andra till lags för att få dom att gilla mig? För jag ignoreras sen ändå bara... Jag har vänner som har varit i liknande situationer, men allt verkar lösa sig för dem efter ett tag. Dom får nya vänner, dom mår bra. Bättre och bättre. Men för mig så blir det bara värre och värre. Ibland känns allt ok, men jag har inget socialt liv. Över nätet kan jag prata, men face to face så blir jag nästan rädd att jag ska göra bort mig. Och orsaken till att jag skriver det här nu, och inte gjorde det förut när jag mådde dåligt är att det just nu känns bedrövligt. Alla andras liv verkar så roliga och alla verkar så glada och har flera bästa vänner osv. Och så är det jag.. Så känns det, det är dom, och det är jag. Jag har ingen egentlig fråga. Men jag behövde dela med mig, jag funderade länge innan vem jag kunde vända mig till. Men jag kunde inte lägga det på någon annan... Så kom jag ihåg decibel, ni här har lite som uppgift att hjälpa. Ni verkar ju vilja hjälpa dom som behöver det. Så jag tackar för att någon läst det här, för jag behövde verkligen få trycket från hjärtat. Jag har alltid haft ett glatt pokerface, men har mått så dåligt inombords. Andras problem faller över mig. Vissa problem är från vänner, andra är från släktingar som inte ens menat att lägga dem på mig. Och jag oroar ihjäl mig. Det är tungt och jag vill så ofta bara gråta. Men jag vill inte att någon annan ska se exakt Hur dåligt jag mår. Inte ens släktingar.
Ingen verkar bry sig om hur jag mår och känner, men alla verkar förvänta sig att jag ska hjälpa dem. Jag orkar verkligen inte mera. Jag vill inte att någon ska tycka synd om mig, men det vore trevligt om någon brydde sig om mig.. Mer än bara som någon att använda vid svåra tider... Jag har fått höra vad vissa tycker om mig, och det skulle inte såra mig om jag inte visste att det var dom som låtsades vara mina vänner har sagt de :/ Men trots det så kan jag inte visa till dem hur jag känner. Jag är både arg, ledsen och lättad över att dom har övergett mig. Kanske jag kan börja bygga upp mitt självförtroende nu, men mina nya vänner. Kanske jag kan få ett nytt början?
Tack för er tid. Jag behövde verkligen säga det här.
Nihon-jin
Hej Nihon-jin (som betyder japansk person, eller hur?)
Åååååååå vännen, nu sitter vi här med tårarna trillande på kinderna för dig. Ååååå, varför ska du vara ensam??? Varför ska du känna att du måste bära dina bekymmer själv??? Det är nog väldigt tung börda du har på dina axlar, eller hur? Det ska ingen 15-åring behöva ha. Ingen människa alls!
Vad jätteskönt att du hittade till oss i alla fall! Klart att vi lyssnar (läser)! Klart att vi bryr oss. Jo, det är vårt jobb att hjälpa och vi får lön för det, men det här är något vi brinner för, något vi VILL göra och som ger oss ett nöjt leende på läpparna när vi somnar på kvällen. De flesta kvällar i alla fall, ibland känner vi oss också alldeles maktlösa och för stressade av tidsbrist osv. Men att hjälpa er ungdomar med stort och smått, tungt och lätt är som ett kall, en livsuppgift, som om någon placerade just oss på just de här skrivbordsstolarna med tanke bakom. Så nu hoppas vi att vi kan lätta upp din börda lite, kanske plocka bort några stenar från dina axlar i alla fall. Svaret tar nog sina långa minuter (timmar) att skriva och vi är bara vanliga människor, inte högutbildade psykologer eller liknande, men vi hoppas vi kan trösta dig lite och kanske ge ett och annat råd.
För så är det, som om vi alla skulle ha en ryggsäck på ryggen och varje problem - egna eller andras - är som stenar som vi lägger i den ryggsäcken. Vännen, du håller på att knäa av bördan nu. Du lyssnar på alla andra, hjälper alla andra och visst är det vackert gjort av dig. Vi förstår att du gör det för att andra ska tycka om dig och uppskatta dig. Säkert av lojalitet också tex mot ditt syskon. Men nu kostar det mer än det smakar för dina sjuka axlar och trötta själ. Du får inte alls lika mycket energi tillbaka som du ger och ibland får du mera sk*t, som att bli övergiven eller dissad när det passar. Morrrr vad folk kan vara blinda för andra männiksor runt sig... Ibland verkar det som om alla verkligen skulle vara så självupptagna och självidealiserande, som om de har all rätt i världen att göra precis vad de tycker för att de själva ska ha det så bra som möjligt... Kanske är det så mänskligheten funkar (speciellt tonåringar), så att de som är mest högljudda eller skickligast på att manipulera får mest roffat åt sig - men när vänligare människor blir "överkörda" är det illa. Tänk att inte folk fattar...
Vi förstår att din självkänsla och ditt självförtroende nötts ner väldigt långt av alla dessa år. men tänk vad tur att självförtoende och självkänsla liksom är färskvara och man kan skaffa sig mer och starkare hela tiden om man anstränger sig lite. Det tunga är att själv bryta alla de gamla tankemönstren och beteendemönstren och själv jobba för att bli starkare, socialare och tryggare i sig själv. Man kan bli bättre på att umgås med folk och man kan börja trivas mera med sig själv - det är inte alls omöjligt hur mörkt det än ser ut nu. Jo, du är trött i själen och då känns allt omöjligt, men som tur är det också sommar. Det ger så många möjligheter! Det kan liksom släppa en fri från den instängda skolvärlden där alla roller redan är fastslagna och allt färdigbestämt vem som ska få hänga med vem. Nu är det så mycket lättare att ringa en halvbra kompis och fråga om hon kommer och simmar eller ut och cyklar eller något. När ni är på tumis utan mental inblandning av "vad ska andra tycka" så kan ni vara mera er själva. Och sommaren är ju lång, ni hinner kanske få en riktigt stadig vänskap innan hösten börjar ruta in era liv igen.
Du ska också börja en ny skola i höst och vi håller tummarna att det blir en helt ny skola utan samma gamla ansikten runt dig. En ny skola brukar ofta vara en ny chans för sådana som mobbats, som aldrig hittat sin plats eller som fått lida av egen eller syskons/föräldrars stigmatisering. Stigmatisering betyder att en person liksom för evigt fått en stämpel i pannan som tex "bråkmakare", "brottsling", "hora" eller "nörd". Du har stigmatiserats av ditt syskons rykte och själv fått en släng med sleven när du försvarat h*n. Kanske ett "luftombyte" skulle hjälpa mot både det och kunna förändra rollen du själv har bland de du gått i skolan med redan i tre år eller fler. Att åtminstone börja med någon ny hobby eller börja umgås med någon från en annan by eller ett annat gäng kan redan göra mycket. Då har du chansen att skapa en ny roll åt dig som inte är en roll enligt ditt gamla beteendemönster utan enligt den du är innerst inne. Försök att se sommaren som din stora chans nu. Nu har du chansen att träffa nya människor, blomma upp, stärka din själ och börja vara mer dig själv.
Och det första du ska sluta med är att försöka vara alla andra till lags och hjälpa alla andra och lyssna på alla andra. Försök att tänka det så att du kan lyssna, men deras problem är inte ditt ansvar, du ska inte lösa deras problem och inte bära på deras stenar. Du har inte ansvar för deras liv. Ta plats, så att vännerna också lyssnar på dig emellanåt, så att inte balansen blir så ensidig. En riktig vän ger och FÅR och nu måste du börja öva på att TA. Nu ger du bort allt innan de ens kunnat erbjuda sig att lyssna och berättar du aldrig något så håxar de kanske inte ens att du har behov av att få prata av dig. kanske är det DU som skapar det här beteendemönstret och de bara tar fördel av det? Så nu kan du ändra på ditt beteendemönster och börja ta plats redan från början. Det du har att berätta är lika viktigt som någon annans grejer, oavsett om det handlar om något du sett på TV eller om dina djupaste sorger!
Minns också att livet inte är en tävling om vem som har flest vänner, det är kvaliteten på dem man har som spelar roll. Du har två vänner och det är fantastiskt! Nu ska du vårda dem - men inte genom att ge dem allt, låta dem bestämma allt, alltid lyssna och aldrig prata, inte hjälpa hela tiden osv. Det ska vara lika mycket från bådas håll! Ta plats! Du är lika viktig som de och du ska också få bestämma över ditt liv. Så deras åsikter är faktiskt inte så viktiga - DINA åsikter är viktiga! Våga göra det du vill, våga dig ut på nya saker (som nya kurser, läger, hobbyer, resor vadsomhelst där det finns folk och kanske något intressant att göra), våga lämna datorn och våra ta chanser när de kommer. Om någon frågar om du vill hänga med henne, så häng - ta chansen! Och frågar ingen så ska du fråga någon - skapa chanser! Våga lita på folk - livet blir så fattigt om man alltid är rädd. Din rädsla stänger nu in dig i ditt skal mycket mer än något svek någon skulle kunna göra mot dig någonsin kan göra. Du behöver inte vara rädd för att göra bort dig, vännen! Sluta skämmas - för skammen finns bara i din hjärna, du bestämmer om det du gör är något att skämmas för eller inte, så beslut att du inte ska skämmas! Det handlar inte om att vara svag eller inte, det handlar bara om att sätta ena benet framför det andra och sedan ta ett steg till och ett till och ett till. För varje steg du tar så kommer nästa att kännas lite lättare att ta och gå lite bättre och snart springer du. Varje steg stärker ditt självförtroende och gör att du mer och mer vågar stå på dig.
Ååå, vi skulle kunna skriva många sidor till åt dig, men för att du ska hinna få det här innan midsommar och kunna - förhoppningsvis - må bättre i helgen, så slutar vi nu. Fråga mera om det är mera du funderar på! Och berätta jättegärna om vi kunde hjälpa dig på något sätt!
Stoooooooooooooooooooor kraaaaaaaaaaaaaaaaaaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar