Hjälp

Hej It´s you again!

Hur känns det nu? Har det dåliga samvetet lättat?

Det brukar det göra med tiden, men visst kan vissa händelser ligga kvar i minnet och gnaga en längre tid. Och kanske är det meningen att livet ska fungera så - hur skulle man annars kunna lära sig något? Ibland begår vi alla misstag och så svider det i själen. Det gör att vi minns läxan och inte alls lika lätt gör om den. Alla de gånger man gör bort sig på det här viset, det är DET som bildar ens livserfarenhet. Inte alla platser på jorden man sett eller människor man träffat utan vad man LÄRT sig.

Och ja, ett sätt att lära sig är när livet liksom smättar en på fingrarna som straff när man gjort något dumt. Och det här kommer aldrig att sluta heller, för nu som då så gör man något dumt igen. Ingen blir någonsin den perfekta vännen som aldrig gör någon illa i misstag (eller med flit) så även vi vuxna känner nu som då så som du kände nu. Om vi inte blir alldeles för arroganta och tror på riktigt att vi är perfekta alltså. Det är sådana vuxna som aldrig kan be om ursäkt eller erkänna sina egna fel och brister. Och tycker du att sådana är "stora människor"? Men med åren så inser en socialt smart människa att okej, nu var jag dum igen och nu sved det till igen, men det går över och jag kommer att göra bättre nästa gång. Och att det kommer nya sorters läxor ända tills den dag man dör. Fast det blir glesare och glesare mellan gångerna det svider i själen ju mer man lär sig om livet, om de sociala reglerna och om hur människor (och man själv) fungerar.

Ju viktigare person man gör illa, desto mer ska det också kännas - precis som att ju viktigare person desto mera och starkare positiva känslor känner vi ju för den människan. Det är på det här viset vi blir bättre människor, mycket mer än om vi tex hjälper en medmänniska. Att ha dåligt samvete betyder ju också att man verkligen bryr sig - och att man har en någorlunda vettig uppfostran med i bagaget. Man kanske gör fel, men man inser när man gjort det och både ber om ursäkt och tar konsekvenserna för det. Det är det som utveckling och mognad innebär - det har inte så mycket att göra med hur gammal man är. Så de 40-åringar som fortfarande beter sig omoget, själviskt och skiter i hur andra känner sig, de har nog inte lärt sig sina läxor!

Så försök ha förtröstan, det här kommer att gå över. Du kommer att minnas det, men det kommer att bli en värdefull kunskap i framtiden. Men försök också att inte straffa dig själv FÖR hårt! Du är bara människa. Ältar du det här för länge, så blir det till något negativt, tex en överdriven rädsla för att såra någon på nytt. Vilket i sin tur kanske skulle nöta på din egen självkänsla eller ligga som ett osynligt moln i samvaron med dina kompisar. Läxor ska man också kunna lägga bakom sig, inte genomleva varendaste minut.

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna