Jag gjorde det!!

Hej! Det var jag som skickade frågan http://www.decibel.fi/vaga-fraga/fragor-och-svar/sjalen/tankarna-och-tron/traffa-honom.

Tänkte skriva en lite fortsättning och berätta hur det gick! För jo, jag gjorde faktiskt den resan. Jag bestämde mig för att åka och låta det bära eller brista. Det är det absolut modigaste jag gjort och när jag väl bokat resan undrade jag vad jag gett mig in på egentligen. Tänk om jag skulle råka illa ut? Om han skulle vara annorlunda när jag träffade honom?

Jag glömde berätta om hurdan jag själv är som person insåg jag när jag fick svaret. Jag är van vid att bara hänga med andra och inte behöva göra så mycket själv, men det har börjat ändras så smått. Tidigare i maj gjorde jag till exempel min första egna flygresa, till en kompis utomlands, så den erfarenheten hade jag med mig nu när jag åkte till Barcelona iallafall. Men jag är ganska tankspridd och inne i mina egna tankar på ett sätt, så jag är inte den mest kvicktänkta. Om jag får en snabb fråga blir jag oftast förvirrad och vet inte hur jag ska svara. Men jag är inte naiv och har inte rosaskimrande drömmar utan ser ganska realistiskt på saker och ting. Ibland om något går snett kan jag freaka out av stress en smula, men även den tendensen ändras långsamt nu för jag har insett att det mesta löser sig på ett eller annat sätt om man håller huvudet kallt. För det mesta är jag ganska rådvill och har inte så mycket "go" i mig liksom.

Men jag åkte alltså, och det är det bästa jag gjort i hela mitt liv. När jag kom ut från bagageuthämtningen stod han där och väntade på mig och var precis som jag föreställde mig att han skulle vara. Bara lite mer eftertänksam, men det var bara ett stort plus. Det var HAN! Han var i 3D och fanns på riktigt!

Vi var väldigt lika. Han är lite mer spontan än jag dock och tar lite lättare på saker och ting, men det gör bara att vi kompletterar varandra bättre. Och han hade något bakom pannbenet liksom, det var tydligt att han hade ett visst mått av intelligens. Han är med på noterna helt enkelt. Och har värderingar som liknar mina.

Jag hade den bästa veckan i mitt liv!!! Vi gjorde så mycket roligt ihop och jag var lycklig varenda sekund och ville inte vara någon annanstans på jorden. Och så såg han bra ut. Efter några dagar, när vi låg i förtältet och vilade med axlarna mot varandra, fick jag en plötslig lust att röra vid honom. Så jag tog hans hand. Sen vände jag mig mot honom och plötsligt var vi inne i en kram kind mot kind. Det kändes rätt stelt att helt plötsligt bara vara så där och jag visste inte om det var rätt eller fel att vi gjorde så.
Senare på kvällen satt vi på en bänk och tittade ut över en sjö och solnedgången. Jag såg att han såg väldigt tankfull ut och undrade vad det var. Han ville inte säga och sa att han inte visste vad det var, men jag såg på honom att det var något. Slutligen slut sa han, med viss möda: "i was thinking... that i wanted to hug you. And i am". Och så kramade han mig. Det var så himla fint! Det var alltså det han satt och tänkte på, men han vågade inte säga det för han visste att det innebar en risk. Jag smälte nästan, det var så naket liksom. Sedan den dagen låg vi och kramade varandra i tältet varje kväll och kysstes till och med flera gånger. Men det var så klart inte det som var det fina med resan, utan det var alla upplevelser vi delade i Spanien. Alla roliga och glädjefyllda ögonblick, platserna, maten, när vi drack vin, vandrade med tunga ryggsäckar i värmen, när vi pratade, skrattade. Det var det som var det bästa, det andra var bara en bonus för mig.

Det går inte att beskriva hur bra jag hade det. Och han tyckte om mig också, jag var inte bara ett plus i kanten för honom. Jag är nästan säker på att han blev kär i mig, och jag tror att jag blev lite förälskad i honom också. Vet inte riktigt. Jag var rädd att vi skulle förlora vad vi hade för att vi kysstes och han tog på mina bröst, men ingenting av vänskapen blev annorlunda. På det sättet var det tydligt att han tyckte om mig på riktigt och inte bara ville ha ut romatik av vår relation.

Avskedet är det värsta jag varit med om. Det var så hjärtskärande och han såg så ledsen ut, jag har aldrig sett så ledsna ögon förr. Och så sa han att snart kommer jag inte längre kunna säga att vi är tillsammans
Så ja, det här är det bästa jag gjort i hela mitt liv och jag ångrar inte en bråkdels ögonblick att jag tog risken och åkte. Jag saknar den veckan så mycket. Dock gjorde jag inte så mycket utan det var han som styrde upp läget, fixade tåg- och bussbiljetter, sovplatser, det var han som tog reda på vart vi skulle och så. Så jag hängde väl mest bara med. Men det har ändå gett mig erfarenhet och jag vet att om jag hade varit tvungen att vara själv hade jag nog klarat mig ganska bra. Fast där behövde jag bara följa med.

Det här har verkligen varit mitt livs äventyr och jag kommer förvara alla minnen, varenda litet ögonblick, i hjärtat <3 vi båda är väldigt ledsna nu och saknar varandra mycket. Men vi ska försöka ses snart igen! Och tänk, min mammas misstänksamhet är helt som bortblåst! Hon har sett bilderna vi tog och tycker att han ser väldigt snäll ut. Hon SER att han är snäll, säger hon. Allt gott med andra ord :) Lisen