Känner mig gammal

Hej solviva!

Åh vännen, det är inte alls så hemskt som det verkar just nu <3 Nu ska vi trösta lite!

För det första så gissar vi att du just nu går igenom vad som inom utvecklingspsykologin anses vara ett väldigt typiskt skede av din utveckling: att vara skraj för att bli stor. Sådana här skeden av rädsla och osäkerhet upplever många barn inför nästa stora steg i deras utveckling, tex för att börja krypa, börja gå, börja prata, börja gå på pottan, börja dagis, börja förskolan, börja skolan osv osv osv. Strax före så känner man på sig att något nytt och ännu okänt, men som förändrar livet, är på gång. Att det kommer att lägga krav på en, men samtidigt ge en nya friheter. Vissa reagerar med att bli lättirriterade och frustrerade, andra räddhågsna och "mammas lilla flicka", en tredje sort med panik och försök att i det längsta undvika utvecklingen... Detsamma gäller senare i livet - vuxna kan även uppleva stunder eller perioder av det här tex när de ska bli föräldrar. Och vi har exempelvis också fått en del frågor av unga som inte vill att studietiden ska ta slut och arbetslivet börja.

I något skede så släpper dock rädslan. I något skede har man liksom hunnit ifatt sig själv och känner sig bekväm i den nya situationen, som att den är "rätt" just nu i ens liv. Till och med bara spännande och rolig och givande och det skrämmande är bara ett minne. Det kan gå hastigt, typ över en natt, eller så inser man det först efter flera månader, eftersom förändringen skedde långsamt. Vissa kan till och med känna lite avsmak inför det som var, typ "nog är det skönt att man inte är i gymnasiet längre, är en sådan barnrumpa längre, är så osäker som man var i tonåren längre osv" Det är nog säkert en inre drivkraft vi alla har, att utvecklas, att växa upp, att ta ut allt ur det skede av livet vi är i just då, att gå vidare.

Är man rädd, så är det lätt hänt att koncentrera sig för mycket på det negativa: begränsningarna, det förlorade eller möjligheten att välja fel. I vissa fall vill man hitta ursäkter för att slippa gå vidare eller ta beslut (och kanske varför det är bra som det är nu), i vissa fall försöka förklara rädslan med att det faktiskt finns saker att vara rädd för... Ja säkert vill många med den här rädslan innerst inne att någon ska säga "nämen söta vännen, inte behöver du blir stor om du inte vill". Eller som något magiskt ur en film, att stoppa tiden eller bromsa den lite. Just nu låter det som att du koncentrerar dig på alla nackdelar med att bli äldre - och du får säkert en rejäl skjuts i de tankarna av dagens ungdomsfixerade samhälle, där idealet är att vara ung, snygg, äventyrslysten, rynkfri osv. OCH av det hälsofixerade samhället, där det basuneras ut om gifter i maten, slappa bäckenbottenmuskler osv. Dessutom verkar det just nu pågå en hård tävling om livskvalitet - den som upplevt flest saker när hen dör har vunnit! Och val, val har alltid skrämt men aldrig så mycket som nu när det finns så många valmöjligheter. För varje val man gör så väljer man ju bort hundratals, miljontals andra möjligheter. Klart att allt det här späder på din rädsla.

Men det är inte farligt att bli vuxen. Förr, när man var mera "blandade" över åldersklasserna, alltså tex levde i större familjer med fler generationer, eller i byar, så såg man mycket mer av hela livets gång. Idag har vi en tendens att dela in oss i generationer - tex har många tonåringar inte kontakt med mer än en handfull personer som inte hör till deras egen åldersklass. Klart att de andra åldrarna då blir ännu mer okända och därför skrämmande. Men du frågar oss om råd, med vår överblick av fler åldrar och med mer livsklokhet, och det är ju bra. För då får vi berätta en av våra största förvåningar i livet :D

Det. Blir. Bara. Bättre!!! Jo, på riktigt, det är nästan magiskt. "Hade vi vetat att det skulle bli så här bra, så tänk hur mycket ångest och oro vi hade sluppit då!" Fast å andra sidan hör det nog också till livsvisdomen att inse att om man inte hade haft den där ångesten och oron och kämpat så hårt, så skulle inte livet smaka hälften så gott heller. Gratis är inte så gott, och kanske ansträngningarna och osäkerheten var priset man betalade? Tonåren är oftast den värsta tiden i livet - helt oavsett om man är lycklig/rik/snygg/populär osv eller inte - för att det händer så himla mycket då. Aldrig är berg-och-dalbanan så häftig som då, backarna så höga och dalarna så djupa och svängarna så branta. Ingen av oss längtar tillbaka till ungdomen, för det är mycket härligare att vara där där vi är nu! Och så har vi nog känt i varje ålder. För tänk vad mycket LIV det finns i livet!? När vi var i din ålder kändes det som att livet nog skulle ta slut vid 25 - nu är vi så himla tacksamma att vi har 50 år till att utforska livet på kvar! Så många outforskade år med så himla många möjligheter kvar i! Så många människor kvar att träffa, så många äventyr man inte gett sig ut på än, men också så många långa vardagar att fylla med det vi vill att våra liv ska innehålla! 

I alla fall tänker just vi två så - men så hör vi också till de som kan suga musten av såväl en resa till Asien som en hemmakväll i soffan. Vi har insett att livet inte alls är bara de där resorna (eller interrailen, konståkningskarriären eller ens kärlekarna), utan mycket mera kvällarna som infaller mellan dem. Vardagen. Så det gäller att lära sig hitta njutning och förnöjsamhet i det lilla också för att få kvalitet på livet. Lycka kan faktiskt vara en gammal, mjuk filt i soffan också!

Så vi lovar: rädslan kommer att gå över. Det kommer inte att bli som du hade föreställt dig och du kommer inte att göra alla de där sakerna du drömt om. Du kommer att göra helt andra saker, uppleva andra saker, vilja andra saker och träffa andra personer. Och DET är äventyret livet, att inte veta vad som väntar bakom nästa krök, men se till att njuta av solen, grönskan och blommorna vid dikesrenen precis där du går just exakt nu!

Hälsar ett par varken unga eller gamla ungdomsinformatörer, Liselott och Sanna