Tack för svaret du gav och jag blev överraskad över det som du beskrev med empatiska förmåga. Det hade jag inte tänkt på innan. Det låter ju jättebra. Men om jag förstår dig rätt så har jag i grunden en empatisk förmåga som gör att jag kan sätta mig in i andra människors situation/fenomen?
Jag tänkte på detta som jag skrev om, speciellt droger och kriminalitet. Jag har haft olika ”faser” kan man säga i tänkandet. Låt oss säga första fasen: Så fort jag hörde om det så började jag direkt analysera mig själv. Det som du beskrev, att jag överanalyserade sinnesintrycket, jag blev kan man säga vilse mitt i allt och började tro och tänka på att jag skulle hamna där. Förmodligen så hade min hjärna något ”experiment” pågång. Sen när det gått en tid med att oroa sig om allt detta o tänkandet så ”fas 2” är när jag började kolla/söka information om det. Varför människor hamnar i den situationen, när jag hittar riskfaktorer och inget av det stämmer med mig så blir jag lugn och då kan jag släppa det. Samtidigt som man lär sig nya saker om hur det o människor i det fungerar. Det är ungefär så det går till för min del. Hur tycker du att det låter? Är det kopplat till det du beskrev i den förra? Är det kopplat till empatiska förmågan?
2. Jag tänkte här ta mig tillbaka till för exakt ett år sedan idag. När jag var med om händelsen i skolan där en kvinna i min klass fick en psykos. Det var en, som jag beskrivit, obehaglig händelse. Hon betedde sig märkligt o till slut framgick det, när en klasskamrat pratade med henne, att hon var benägen på att ta sitt liv. Hon hörde en röst som sa att hon skulle gå och dö. I likhet mot det som jag beskrev här ovan så började jag direkt analysera mig själv. När jag gick hem och skulle handskas med allt detta så började överanlyseringen, jag bara oh nej, nu börjar det igen. Jag satte mig i hennes situation direkt o började inbillda mig höra röster som sa att jag skulle gå och dö. Fast det i själva verket var jag själv som gjorde själva rösten. Sen så ville jag ta reda på mer så började jag från symtom till symptom, inbilla mig alla möjliga symtom. Sen när jag fann riskfaktorerna så blev jag lugn. Inget av dem, ärftlighet, droger, livskriser, har jag så blev jag lugn o kunde släppa det. Samtidigt så bearbetade jag själva händelsen. Jag började fantisera om att jag pratade med henne o försökte hjälpa o förklara för henne. Så släppte ångesten över det som hände i skolan genom bearbetandet på de sättet. Jag tänkte mer kring detta med psykos. Jag började efter händelsen i skolan tänka om jag har haft något beteende som liknar det förr. När jag var liten så var jag rädd för spöken o kunde ibland när jag skulle gå o sova gömma mig under täcket för jag var rädd om de fanns nått spöke där. En annan händelse var en film som jag såg när nån blev påhoppad i skogen. Jag blev rädd att gå igenom skogen och när jag väl gjorde det blev jag typ ”paranoid” (om jag ens va det) o kollade efter mig om den varelsen/personen var där o fick ångest. Ett annat exempel är när jag i ett tidigare inlägg förklarade om att jag kunde fantisera mig bort i en annan situation(de i duschen som jag förklarade) så undrar jag om det var ok eller om jag va helt galen?
Som jag nämnt tidigare så har jag en bra fantasi o inlevelseförmåga, i ett tidigare inlägg när vi diskuterade min goda fantasi så sa du att jag kunde vara lugn o de inte är nån risk att de skulle utvecklas till psykos. För om jag varit de så hade jag inte tänkt på de sättet ”tänk så som jag tänker nu, det kanske är en psykos” alltså hade inte haft nån sjukdomsinsikt. O då i det inlägget gällde det den fantasin som jag då nämnde (leker lärare, bearbetat det som hänt i skolan osv. Om du minns)
Nu tillbaka till min förra fråga (om det med spöken, skogen o duschen); det var något som jag inte tänkte på speciellt mycket i just den situationen då, om de beteendet va normalt eller inte, (fast jag ändå nu vet att det som jag tänkte på då inte var på riktigt utan bara fantasi) utan jag kom att tänka på det nu efter det som jag förklarade att jag försökte hitta något beteende förr som jag funderade över om de va normalt eller ej. Och om det var associerat med mental sjukdom. Som du nämnt tidigare, eftersom jag ironiskt nog kan tänka på saken så är jag inte sjuk, är det här samma sak? Alltså att jag inte är sjuk om jag nu i efterhand tänker ”var det en psykos?” För något som jag gjort tidigare som jag nu funderar över?
Jag hoppas att su förstår vad jag menar. Jag har behövt omformulera frågorna flera gånger för att göra det förståeligt.
Jag har bara dessa två saker kvar som jag funderar på sen så är jag iprincp klar med mitt tänkande o jag känner att jag kan börja slappna av helt nu. De senaste diskussionerna vi haft har gjort starkt framgång för min del att jag nu förstår vem jag är. Jag hoppas bara att detta löser sig med nu så jag slipper gå runt o tänka på det.
Tack kix <3
// Gringo från Kaskö Gringo
Ungdomsinformatör Kix svarar
Tjena Gringo! :)
1. Jo det kom till mig också lite som en "ahaaaa"-insikt, att empatisk förmåga kan också vara en aspekt av det hela. Det är knappast den huvudsakliga orsaken, men jag tänker som så att om du inte hade haft en god empatisk förmåga så hade du heller inte varit kapabel att sätta dig in i andras perspektiv såsom du kan göra (och som sagt ofta är det en bra sak, men i ditt fall har det också kunnat bli jobbigt på grund av överanalyserandet som sen har hänt).
Empati gör att man både kan förstå andras känslor men också uppleva dem själv. Att vara en empatisk människa kan också hjälpa en att förstå andra fast man själv inte har exempelvis samma värderingar, för att man kan tänka sig in i deras situation och förstå att alla inte upplever verkligheten som man själv gör.
Till exempel en bra polis kan ha empati för någon fattig som gjort ett inbrott och stulit pengar - för fastän hen fördömer själva handlingen så kan hen ändå tänka sig in i varför personen känt sig manad till att göra brottet.
Så för att uttrycka vad jag just skrev fast lite kortare – jag tror att det du beskrivit är kopplat till att du har en empatisk förmåga för annars skulle du inte klara av att göra det, men det att du sen börjat ”överanalysera” saker så beror sen antagligen mer på ett samspel mellan flera olika faktorer än bara empatin, sådär som vi var inne på i ”Kix 14”.
Jag tycker det är bra och insiktsfullt av dig att du har kunnat se hur det här gått i olika ”faser”. Det gör också att du i framtiden OM det börjar kännas så här igen kanske kan se lite tydligare och snabbare vad det är som händer och vartåt det är på väg, så att du är självmedveten om det och kanske kan jobba runt det på ett annat vis än innan. Exempelvis genom att försöka avbryta tankarna redan i fas 1 så fort du blir medveten om dem, eller alternativt spola fram hela händelseskedet snabbare till sista fasen för att du vet vad som brukar hjälpa. Eller så kanske det också går att genom medvetenhet se på hela grejen mera som en tankelek, en lärostund, och sen får det ta den tid det tar men att försöka hålla starkt fast vid din medvetenhet om att du vet vem du är innerst inne, att du inte behöver oroa dig, och att det hela är en lärandeprocess. Det där blev kanske lite flummigt men förhoppningsvis förstår du vad jag försöker säga. (Du har ju redan kommit jättelångt i allt det här så det kan vara att det här stycket inte känns aktuellt för dig mera.)
2. Det låter faktiskt som att det var en väldigt läskig upplevelse det där med din klasskompis. Inte konstigt om den gjorde ett starkt intryck på dig, det hade det nog gjort på de flesta. Människor har olika sätt att hantera obehagliga upplevelser och man brukar säga inom krispsykologin att ”i en onormal situation finns det inga onormala reaktioner”, bara för att folk har så olika sätt att hantera och bearbeta saker.
När det gäller barn så är det vanligt att de har starka fantasier och exempelvis också fantasivänner (hälften av alla barn har det) och liknande som kanske inte skulle ses på som helt normalt hos en vuxen, men som är en naturlig del av utvecklingslinjen för ett barn. Deras hjärnor och uppfattning om världen är en lite annan än vår, och så ska det också vara. När jag var liten försökte jag skrämma upp mina småbröder med att berätta saker om Morran från Mumin, men det slutade med att jag blev så rädd själv att jag inte kunde sova, haha.
Jo, jag minns att vi diskuterat att om man har en psykos så hade man inte tänkt över det på samma sätt som du gör nu, pga. bristen på sjukdomsinsikt.
Sådär när man tänker på händelser i efterhand så är det inte riktigt samma klara ”ironi” i det, utan här skulle jag snarare helt kallt säga att du skulle helt enkelt veta det i så fall. För att din uppfattning om verkligheten skulle så radikalt ha ändrat under den psykotiska episoden, att sen när du blivit dig själv igen så hade du nog instinktivt förstått att något varit ordentligt fel, och börjat reda ut vad det var direkt efter. Och som vi pratat om tidigare så skulle människor i din omgivning också ha reagerat på det, exempelvis din mamma som känt dig ända sedan du var bebis, för att man ändrar så mycket i hela sin person.
Jag tycker i alla fall att allt du har beskrivit hittills inte låter ”galet” :)
Hoppas du förstår vad jag försöker säga och att jag har tolkat dig rätt, vi pratar ju här om ganska invecklade ämnen så ibland i text kan det ju vara svårt att uttrycka sig helt klart när det inte blir samma ”smoothness” som när man pratar med någon irl :) Säg till om det är nåt jag tolkat fel eller om jag uttryckt mig otydligt.
Hoppas du får en fin helg <3
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar