Jag vill gå ner i vikt. Ja, det vill jag. Eller egentligen bryr jag mig väl inte så mycket om vad just vågen visar, utan jag vill "ersätta" fettet i benen med muskelvävnad. Jag vet mycket väl att muskler väger mer än fett, men jag vill få bort fettet så att benen blir mer tonade. Man kan ju inte punktförbränna fett, så då tänker jag att jag måste minska den totala fettandelen i kroppen.
Men hur göra? Jag vägrar att gå runt och vara hungrig, och dessutom hjälper det föga att banta. Mindre matportioner? Då blir jag bara hungrig snart igen.
Vad är det med mig egentligen? Varför har jag börjat tänka så här? Jag har ju en jättefin kropp som många är avundsjuka på, den är kurvig och tilldragande (haha), det tycker till och med jag själv. Tycker bara inte om mina lite tjocka innerlår och hängrumpa. Men mina tankar har börjat kretsa allt mer kring kost och energiintag, jag läser noggrant på förpackningar innan jag äter något, jämför, sitter och upp tips på nätet jättelänge... Det är överdrivet. Samtidigt är det något som driver mig och jag får en kick av att läsa olika råd.
Ena sidan av mig, alltså. Den andra - den förnuftiga - anser att allt det här med fitness och dieter och pekpinnar hit och dit bara är ren hälsohets som får oss att må dåligt. På nästan VARENDA sida jag tittar på som behandlar styrke- eller konditionsträning förmedlar hur man ska förbränna fett och få en sexigare kropp på så och så lång tid - som om det var därför man skulle träna! Visst finns det med sådant som att orka mer, förebygga skador osv, men inte utan att det andra också nämns. Vad är det för fel på vårt samhälle!?
I några veckor tänkte jag: näe, nu ska jag leva det liv som JAG mår bra av. Vill jag ha en kanelbulle ska jag ta det, och njuta av den! Om jag åt för mycket socker och fett skulle jag ändå till slut märka att jag inte mådde bra av det. Jag försökte att bara skärma av och strunta i allt. Hälsohetsen är såå påfrestande för alla människor och leder som sagt bara till psykisk ohälsa! Stress!
Sedan märkte jag hur jag började glida in i detta istället. Nu tänker jag på mat och motion mest hela tiden, måste kontrollera vad jag får i mig, det är på väg att bli en fix idé. Och jag är rädd. Hur kan en människa motsäga sig själv så mycket som jag gör? Jag vill inte ha det så här :( vad ska jag göra, jag vill inte att detta ska bli en ond spiral.
Avslutningsvis: jag är 1,64 m lång och väger 57-58 kg. Har en tämligen liten överkropp (XS-storlek) och breda höfter (kan ha storlek 38 men inte mindre) och lite större lår. Det mesta av fettet sitter ovanför rumpan kring höfterna samt runt övre delen av låren. Har ett "fettveck" precis där rumpan börjar - det jämte innerlåren och min slappa bak är mitt största kroppskomplex.
Hur gör jag för att inte göra det här till en ännu mer fix idé än vad det är nu? Vill kunna känna mig nöjd med min kropp igen! Förgätmigej
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej Förgätmigej <3
Äschdå vännen, jag blir också bekymrad av det du skriver, av dina tankar. Jag har just gått kurs i Ätstörningar (5 sp, öppna uni vid Åbo Akademi med Rasmus Isomaa - och så var vi ju dessutom och hälsade på till Fredrikakliniken i Decibel besöker) och ja, det ÄR mycket av det du skriver som oroar.
Den kanske starkast och snabbaste formen av ätstörningar just nu är de där man dels fokuserar väldigt mycket på att äta "rent och hälsosamt" (ortorexi) och dels försöker forma fram en muskulös kropp (kanske närmast megarexi, men varkendera är någon officiell diagnos). Med den tsunami som pågår i samhället just nu av artiklar, reportage, bloggar, diet-TV-program, tidningar, sportevenemang osv, som fokuserar på just de här två sakerna, så måste jag säga att jag är väldigt rädd för att vi inom ett par år kommer att ha ofantligt många fler ätstörda i samhället.
Jag tror också att det aldrig tidigare varit så lätt att slinka in i en livsstil, tankemönster och livsåskådning som i den här - för alla de här bloggarna och reportagen är ju så ofantligt övertygande! De har ju en himla massa smarta och hälsofrämjande argument och vem kan nu säga emot sådana påståenden som att fetman är västvärldens mest kostsamma folksjukdom eller att du mår bättre och lever längre om du äter ekologiskt. Att de flesta av dem är sponsorerade av företag som tjänar på den här livsstilen märker de flesta inte, utan känner mest bara av alla miljoner "borden" och "måsten" som de innehåller. Visst har de rätt i sina påståenden, så länge man OCKSÅ använder bondförnuftet, gör allt med måtta och inte låter det överskugga för mycket annat i livet. Tyvärr gör inte skribenterna heller det alla gånger, utan det går till det extrema - både för att de tjänar pengar på det (något mindre än extremt får inte läsare/tittare) och för att de själva många gånger tappat perspektivet. Det dock absolut avgörande, enligt mig, är huruvida en livsstil, tankemönster och livsåskådning börjar skapa ångest åt en enskild individ eller grupp av människor. Och banne mig, det gör den här ideologin alldeles för ofta!!!
Det som alltså oroar mig är att du verkar börja känna allt större press, mer prestations- och utseendekrav, en allt värre missbelåtenhet och just ångest av de här tankarna. Kanske späds de på av influenserna av såväl bloggar, magasin, fb-annonser osv som du följer, kanske har du kompisar som "inspirerar". Så ett första, konkret steg är såklart att börja begränsa vilka influenser du får. Du behöver ju verkligen inte mata de här ångestladdade tankarna ännu mera. Mata din hjärna hellre med andra sorters välmåelde-artiklar, citat, kurser osv. Som mindfulness, yoga, självförtroendehöjande, självkänslostärkande och lycko-inriktat istället för kropps- eller hälsoinriktat. Läs sådant som handlar om hur man stärker den mentala hälsan och umgås med folk som mår bra - det smittar ibland så att man själv börjar må bättre av att skratta och prata och bekräfta godartade tankar med dem. Fyll också på dina njutnings- och lycko-hormoner med mindre kostsamma saker, som skratt, sex, att kramas, att gosa med en hund, att vandra långsamt i naturen för att verkligen hinna se höstloven och solen, se bra filmer... Det finns så mycket annat njutningsfullt här i världen där kicken inte kommer från mat/matkontroll eller träning.
Öva också på din självmedkänsla och tala till dig själv så som du skulle tala till en kompis - hacka inte på dig själv i tankarna, älta inte missbelåtenheten och besvikelsen på dig själv. För tänk att varje tanke du tänker förstärker den känslan inom dig som den handlar om. Tänk om du var en mamma som hela tiden klagade på sitt barn, som förbjöd den allt kul och gott, som förmanade, kritiserade, fördömde, straffade... Så behandla inte heller dig själv på det viset! Mobba inte dig själv!
Slutligen: varför känner du ett behov av att kontrollera ditt ätande och tränande och din kropp? Vad är det egentligen du skulle vilja kontrollera? Vad är det du håller inne med? Vad är det du försöker uppnå? Vad kunde du "byta ut" det här mot istället, som skulle vara vänligare för ditt psyke?
Försök gärna med att själv ändra på dina tankemönster - det är absolut möjligt och det kanske inte ens är så väldigt krävande och ansträngande eftersom de här tankemönstren kanske ännu inte etsat sig fast så starkt ännu. Det går inte över en natt, men försök att låta den där förnuftiga rösten i ditt huvud få så mycket taltid som möjligt och dissa den där negativa, klagande, misslynta surpuppan-rösten så mycket du bara kan. Och känner du att det inte går så bra på egen hand, så söker du såklart hjälp för det, visst? Det finns en massa olika terapiformer som kan hjälpa, till och med som nät-terapi eller som självhjälpsböcker mm. Gärna får det såklart vara en människa, en person som är utbildad terapeut, eftersom hen har en himla massa bra redskap, metoder, knep och förklaringar och hen kan stöda, peppa, guida, påminna och krama när det går lite tyngre <3
Jag tror på dig, så tro du också på dig själv!
Hälsar ungdomsinformatören Liselott
2 Kommentarer
152cm 53kg 24/09/2015 11:29pm (9 år sen)
Hej omg jag har exact samma problem! Men du är säkert snyggare å perfect. Jag har ttänkt som du en rätt lång tid så..,du är intr,ensam.
Förgätmigejen 06/10/2015 9:39pm (9 år sen)
Hej! Det var jag som ställde frågan, och hoppas du läser detta, Liselott. Vad glad jag blir att det är just du som ska svara! Du har hjälpt mig så mycket med både det ena och det andra utan att du kanske anar att det är samma person bakom, och jag önskar så att jag kunde ge någonting till dig för all tid du lagt ner åt att svara på mina frågor! Det största jag kan ge dig är ju bara mina ord! Men ja, du har hjälpt mig otroligt många gånger och jag gillar dina råd, de är opartiska men personliga samtidigt och du får mig på nya tankar istället för att bara skriva det uppenbara. Du förstår en nivå till, om du förstår vad jag menar! TACK <3 vänta gör jag gärna när jag vet att jag kommer få ett bra svar!
Och ett <3 till dig som skrev kommentar till mig, du är säkert en fin människa! Jag vet att det låter klyschigt men ändå, tänk på det!
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar