Jag vet att jag är otrooooooligt barnslig just nu.
Men.
Jag är väldigt bra på att skriva, enligt både mig själv och andra (mest andra). Min mamma är också bra att akriva, och så fort jag visar en text för henne som jag skrivit ska hon komma in och peta i den, leta efter yttepyttesmå fel. Och jag hatar det! Jag vill att skrivande ska vara MIN specialitet här hemma, hon är skolvärlden (modererad av undertecknad) och "ska inte" vara bra på att skriva. Det är orättvist. Varför är inte jag exceptionellt bra på något som inte hon är bra på? När jag läser hennes avhandlingar brukar jag förresten också peta i hennes texter och leta fel som "straff".
Sedan tror hon att hon är såå bra på ett annat språk (modererad av undertecknad) , som min pappa talar som sitt modersmål (modererad av undertecknad). Nu är de separerade och jag bor hos mamma, men mamma ska alltid vara lite mallig med att hon kan det språket (modererad av undertecknad). Men det är ju MITT språk, iallafall mer mitt än hennes! Hon har ju ingen anknytning till det landet (modererad av undertecknad), egentligen.
Jag vet inte varför jag är så missunnsam. Tål inte när andra är bättre än jag på saker. Varför kan inte jag få vara bäst någon gång? Eller handlar det i grund och botten om att jag inte kan acceptera mig själv som jag är, att jag måste ha beröm för att känna mig värdefull? Jag vet inte. Har alltid haft ett stort behov av att bli sedd och uppskattad genom det gång gör. Och den jag är, så klart. Men att bara vara en vanlig människa som inte åstadkommer något känns så trist. Jag vill inte vara genomsnittlig och ordinär, jag vill sticka ut. Lämna någonting åt eftervärlden. Samtidigt känns det så hopplöst svårt. Inte kan väl jag åstadkomma något? Jag har ju inget.
Mamma ger mig sällan beröm längre, för enligt henne "är det så självklart att jag är duktig ändå". Så jag måste fika efter beröm för att få någon, och håller jag på så kommer hon aldrig att ge mig beröm för att det känns krystat att ge någon beröm som man vet suktar efter det. Enda lösningen är att hålla klaffen, men då får jag ju inget heller!
Jag tänker plugga svenska språket och bräda henne totalt, så att hon riktigt får på käften. Som ni märker är jag väldigt arg när jag skriver detta, fingrarna går i hundra kilometer i timmen över tangentbordet. Och så gråter jag strida floder. Jag VET att jag är oerhört patetisk, ni behöver inte påpeka det. Men hur ska jag tänka för att bli mer ödmjuk? Jag vill ju ändå utvecklas. Slippa känna mig bättre än någon annan för att känna mig bra. När jag är bättre än någon blir jag ofrivilligt liiite mallig, och det är fult. Riktigt fult. Oacceptabelt. Även om jag var mycket värre när jag var yngre. Jag hatar mig själv för att jag har så svårt att unna andra saker. Tänker bara "varför är den personen värd det där när inte jag får något?". Suck.
Varför har jag ett så stort behov av att vara bra på något? Är det för min egen skull? För bekräftelse utifrån? Hur blir man ens bra på något för sin egen skull, går det ens??? Tilde
Hälsovårdaren-barnmorskan Annika svarar
Hej Tilde! Nu är du allt frustrerad lessen och arg, märker jag. Kanske tom. på något annat än vad du skriver om också? :)
Jag tog mej friheten till att moderera din text. Ärligt sagt tyckte jag att du berättade så pass detaljerat att någon som läser kan lista ut vem du och din mamma och din pappa är. Därför ändrade jag till lite mera vida begrepp och jag lade till "modererad av undertecknad" för att du skulle se var jag var in och ändrade din text. Det här tänkte du säkert inte på i din frustration...
Jag får bilden i mitt huvud att din mamma nog bryr sig om dej väldigt mycket. Hon vill att du ska lyckas men samtidigt tycker hon att du är jätteduktig! Därför rättar hon till bara yttepyttesmå grejs. I fortsättningen tycker jag att du ska säga åt henne: - Mamma jag visar dej texten jag har skrivit för att jag vill dela den med dej. Jag vill inte att du rättar den eller söker fel utan jag vill bara att du ska vara stolt över det jag har skrivit. Hur tror du det skulle funkka?! Hon har ett jobb där hennes uppgift är att lyssna och snappa upp varje skiftning i kommunikationen. Jag tror att hon fattar vinken. Det är rätt tungt att hålla på med kommunikation mellan människor hela dagarna. Med dej är hon privat, ni är familj, hon är sig själv. Hon har inte varje känselspröt på spänn utan är kanske lite trött och släpper sin yrkesroll. Jag jobbar också med barn och ungdomar hela dagarna - kan erkänna att precis så är det för mej. Människan orkar inte ge och vara 100% uppmärksam på omgivningen 24 timmar i dygnet. Tyvärr! Ibland måste man lite dra ett filter över för att orka... Ingen är perfekt.
Sen angående det andra modersmålet ni har i er familj. Vilken rikedom! Jag förstår din tanke att det här är ditt och pappas språk. Men å andra sidan har ju din mammas relation med din pappa resulterat i att hon har lärt sig tala ett annat språk. Det är ju rätt ovanligt med en sådan bonus i en relation... Jag kan förstå att hon vill tala det språket ibland, helt enkelt för att uppehålla sina kunskaper. Ärligt tycker jag att hon ska få vara lite mallig över att kunna många språk. Den vanliga Virtanen-finnen klarar finska och kanske engelska och lite svenska... Få har förmånen att i vuxen ålder få lära sig ytterligare ett språk!
Egentligen tycker jag INTE att du är missunnsam. Mera tror jag att din självkänsla och ditt självförtroende sviktar. Jag skulle gärna vilja att du läste mera om självförtroende och självkänsla på våra informationssidor här. I kanten hittar du flera undersidor. Jag är helt frälst på Kognitiv BeteendeTerapi (KBT). På biblioteken finns det böcker som handlar om KBT och självkänsla och självförtroende. Eftersom du tycker om att skriva - vågar jag gissa att du också tycker om att läsa? :) Jag tror att du skulle hitta massor användbart i den här typens böcker. KBT handlar om att hitta andra tankemönster och på så vis ändra sitt sätt att hantera situationer och känslor i vardagen.
Du har funderingar om att du inte duger, att du vill ha beröm och att du vill bli erkänt duktig. Det är egentligen helt normala känslor och bra mål för en tonåring. Men pressa inte dej själv för hårt! Sista slutligen finns det ju alltid någon annan som är bättre förr eller senare - också 100 meters sprintern i världklass håller sitt rekord bara en kort tid... Försök hitta känslan att du är bra som du är - du duger. Du är inte världsbäst men din insats i världen duger fint. Man blir inte lycklig av att vara på topp - det är resan som är nöjet och som ska vara upplevelsen. Missar du upplevelsen av livet för att du bara strävar mot toppen har du liksom missat poängen. Ärligt sagt nog vill du ju att det står annat på din gravsten än att hon var bäst?!
Kan du tänka dej att prova att ge andra komplimanger och uppmuntran? Omgivningen fungerar ofta så att om man delar med sig åt andra så får man själv hundrafallt tillbaka. Gläd någon annan och du ska se att din frikostighet sedan smittar av sig och sprider sig som ringar på vattnet. När du delar beröm åt andra kommer du att bli bemött med respekt och beundran för din osjälviskhet. Å du kommer att få beröm och komplimanger tillbaka!
Sen tycker jag också att man visst ska få vara lite mallig! Varför skulle det vara fult?! Vad är det för åldrig jantelag?! Ifall du är duktig på att skriva - säg det och erbjud dej att ta sekreteraruppgiften i grupparbeten, hjälpa kompisen med uppsatsen osv osv. Det kommer att hjälpa din självkänsla och ditt självförtroende när du ser att du lyckas. Alla människor vill få acceptans, känna att de är bra på något och känna att de lyckas emellanåt! Du vet - om inte katten lyfter sin svans. Vem ska då lyfta den?!
Du är inte alls patetisk! Du är en söt tjej som kämpar med att hitta dej själv och din plats i livet. Du har jättefina tankar och funderingar. Döm inte dej själv för hårt. Lyft näsan, räta på ryggen och andas in - du duger jättebra så som du är! <3
Styrkekram, Annika barnmorska - hälsovårdare
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar