Relationen mellan mig och närstående är just nu bra. Jag har pratat med dom och min mamma gick dessutom med mig till psykologen vid det senaste tillfället. Det har blivit bättre i familjen. Dom sa att dom älskar mig men att i dom stunderna dom tröttnat så har dom liksom haft det stressigt med andra saker osv. Dom sa att dom vill gärna hjälpa mig. Men det tar tid och ibland orkar man inte gå igenom samma saker så blir man irriterad vilket jag kan förstå.
Jag ville också berätta en sak som egentligen varit grunden och det viktigaste med hela denna processen. Jag har sedan tonåren haft rädsla att få nån sjukdom som ex cancer, diabetes osv. Alla dessa rädslor har inte varit samma stora lidande som vid detta tillfället nu. Det har bara varit ett litet tag och sen har det liksom gått vidare och jag har inte tänkt på det sen dess. Jag har bland annat diabetes i familjen. Även dom som drabbats av cancer osv. Men det räds jag inte för och har accepterat det sen wayback. Men just att det blev så stort och jobbigt med detta med schizofreni har att göra med att sjukdomen är så hemsk (trodde det var värre innan jag sökte hjälp och rådgivning). Det var just det, våldsbrott, att jag kommer att skada andra människor var min största rädsla och jag hade bilder i huvet som kom som jag inte ville ha som visade på hur det skulle se ut. Just det, med att vara psykiskt sjuk och begå brott var det värsta jag kunde tänka mig, mycket värre än att oroa sig för diabetes och cancer osv. Innan jag träffade min psykolog så tänkte jag mycket. Jag hade valt att acceptera att jag kan bli sjuk, det ska man göra, men vill inte acceptera tanken att jag kan bli våldsbrottsling. Jag tänkte på hur mötet skulle se ut, vad jag ska säga till henne, och innan det tänkte jag hur ska jag göra för att förhindra att jag kommer begå brott., för då trodde jag att jag kan skada andra människor. Exempelvis tänkte jag på att jag skulle låsa in alla knivar och slänga iväg nyckeln så att ingen någonsin kommer hitta dom, eller be mina föräldrar låsa min dörr så att jag inte riskerar att göra nått illa dom eller nån annan om jag får en psykos under natten. Det var jobbigt att tänka så, så därför valde jag att gå till den nya psykologen. Jag hade så många tankar när jag valde att jag skulle acceptera att jag kan bli sjuk. Hon har nu berättat för mig att jag absolut inte kommer att bli eller kommer att begå brott. Jag kommer aldrig skada någon. Jag var så glad av att höra det. Fan va gött. Alla tankar om att skada dom som jag mobbat innan och jobbiga tvångstankar som jag nämner i hemliga rutan skulle inte ha nått eller påverka om jag blir sjuk.
Jag håller med dig, det går inte att hitta en absolut sanning. Det är tråkigt att det är så. För jag vill gärna ha det. Men aja, viktigaste av allt är egentligen att jag inte kommer råka skada andra människor, vilket är skönt. Men jag undrar om du har något tips, alltså om jag råkar hamna i ett återfall och där det är något som säger emot som sakkunniga/psykologer sagt. För du nämnde att motstridiga budskap/uppgifter finns överallt på nätet, något som säger emot finns för allt man söker hjälp för. Så undrar om du har nått tips på hur ska jag tänka? Exempelvis det som jag gått igenom med min nuvarande psykolog, om det finns nått på nätet som säger emot och hävdar en annan syn på saken, hur ska jag tänka?
Såg att du också nämnde om en släkting som har schizofreni. Hur är det för dig då? är det samma tankar som jag har om acceptans? Skulle gärna vilja höra.
Gringo Gringo
Ungdomsinformatör Kix svarar
Hej!
Bra att relationerna mellan dig och dina närstående känns bättre igen. Jag tycker det är en fin sak att ni kan prata om de här sakerna, ni verkar ha en trygg relation till varandra.
Och nej, du kommer inte bli någon våldsbrottsling, så det är bra att du har fått en djupare insikt i det nu också :) Det att du har jobbiga tankar/scenarion som fastnar i huvudet ibland har nog antagligen mest att göra med rädslor (precis som du också säger), och är inte förankrade i något som du på riktigt skulle göra.
Du frågar hur du ska tänka om du skulle råka läsa något motstridigt budskap och igen få ett återfall i hur du tänker kring de här sakerna. Det där tror jag är rätt individuellt vad som bäst funkar för en, och vad ämnet rör sig om. Men generellt så skulle jag säga att det vore bra om du hittade något sätt att avbryta dina tankar på när du märker att det håller på att fara åt det hållet. Alltså att du i god tid lär dig lägga märke till när det börjar kännas onyttigt, och att du då försöker ”klippa” tankarna där och inte ta det längre, andas djupt några gånger, lita på att du är okej och att det inte är någon fara, och sen – viktigast av allt - inte kollar upp något mera om ämnet eftersom det sällan blir bättre av det (plus att du ju redan kollat upp det flera gånger när det rör sig exempelvis om schizofreni-frågan, så försök lita på att du redan har rett ut ämnet). Försök hitta sätt som funkar att distrahera dig själv från de här tankarna. Exempelvis göra nåt med en kompis, motionera, syssla med någon hobby, lära dig något nytt som INTE har med oron att göra... Avslappningsövningar är förstås också bra, mot själva oron och ångesten.
För en del har jag läst att det också kan hjälpa att tänka saker i odds. Liksom att ”vad är oddsen att det där skulle hända just mig”, och när man tänker så så märker man oftast att oddsen är så försvinnande små att just en själv skulle drabbas, så det är inte värt att ens oroa sig för det.
Med tiden tror jag också att du kommer bli mera stabil i dina tankar om att du är okej, ju mera du pratar med din psykolog, och också övar på att kämpa emot att kolla upp saker, samt övar på att lita på att saker är okej och att du är okej. Det gäller att vara lite envis, tror jag.
Angående mig och min släkting, så visst, tanken har förstås slagit mig att jag har det genetiskt och därför har lite högre risk än andra. Men jag har också försökt tänka att händer det så händer det - det finns liksom inte så mycket jag kan göra åt det då i så fall, utan jag gör bäst i att bara försöka leva mitt liv så bra som möjligt och njuta av det i stunden. Jag tänker att det är onödigt att jag sätter en massa energi på att oroa mig för sånt som kanske inte ens händer – det tar bara bort av min livskraft i nuet. Jag försöker ha en sån ståndpunkt till saker i livet att jag tar tag i dem sen OM de händer, men innan det så gör jag mitt bästa att inte tänka på allt som kan gå fel eftersom massvis kan gå bra också. Det enda som jag tagit ett aktivt beslut med så är att undvika droger, just på grund av att de kan öka risken att insjukna.
Det här var kanske sånt som jag oroade mig lite mera kring förr, nu när jag har fyllt 30 så tänker jag inte just nåt på mera, eftersom det antagligen redan skulle ha hänt om det skulle hända mig. Få insjuknar i den sjukdomen efter min ålder, det händer oftast före i så fall. Det har sina fördelar att bli äldre också, haha.
Ha det bra i vårvintersolen!
Kram, Kix
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar