that idiot heartbreker

Hej!

Först och främst: du är inte cp! Du är inte knäpp! Du är inte mentalt sjuk! Du är bara kär, vännen! :)

Jo men på riktigt, man reagerar ofta på stark förälskelse just precis så här, som om man skulle ha blivit knäpp! Känslorna leker jordens största bergochdalbana, ena sekunden är allt strålande ljust, andra nattsvart och man fattar inte vad som hände åt den harmoniska, gladlynta människa man var innan. Och ändå är det helt naturligt - och tack och lov dessutom övergående. Inget som behöver medicineras, annat än kanske med choklad.

Jo, faktiskt råkar det sig så att på hormonell nivå påverkas man av choklad på samma sätt som av en svag förälskelse. I den här artikeln, http://www.faktoider.nu/choklad.html, berättas bland annat hur både kärlek och choklad innehåller ämnen som påminner om amfetamin. Men av förälskelsen blir man först upprymd, du vet svävar-på-rosa-moln-känslan, men crashar sedan på lite liknande sätt när man blir olyckligt kär (tex just ser sin älskling med en annan tjej) som när man får abstinensbesvär av att sluta med amfetamin. Inte lika starkt, såklart, men ändå. Och på vissa liknande ämnen i chokladen reagerar man alltså med att bli som lite nyförälskad igen - det är nog därför choko är så populärt att äta när man är deppig och nere ;).

Men på allvar, på olycklig kärlek kan man reagera väldigt starkt. Det nattsvarta blir verkligen kolmörkt, ja hela världen blir mörk av det och det kan göra fysiskt ont i bröstet när man exempelvis inser att loppet är kört och att man inte kommer att få killen man är kär i. Det finns en massa utredningar om hur hormoner som dopamin, oxytocin och serotonin påverkas av olycklig kärlek och gör att man faktiskt inte fungerar normalt för ett tag. Hela hormonsystemet, som medan man var kär belönade en så att man kände sig lycklig, gör nu att man har abstinensbesvär efter den man var kär i, så då kan man antingen så småningom släppa honom (eftersom synen av honom inte längre ger bra fiilis) eller så blir man lite besatt, hämdlysten, förbannad, förtvivlad... Men igen, det går över! Risken är såklart att man gör något dumt just då, något man ångrar senare eller något som förstör mer än det hjälper. Så ett råd är då att hitta något annat att göra, som frigör dopamin och testosteron i sig i hjärnan, tex någon äventyrlig sport. Här kan du läsa mera om detta: http://ungdomar.se/swajpet/kom-igen/article/kaerlekens-kemi och http://www.fokusforskning.lu.se/2014/08/21/karlekens-kemi/. Det här var så intressant att vi genast ska skriva lite mera om det här till vårt nuvarande Månadens tema, Förälskad.

Så igen: du håller inte på att bli knäpp. Men här gäller det alltså att försöka hålla huvudet kallt och inte typ stalka killen och trycka upp honom mot en vägg och kräva att han börjar älska dig. Eller något annat idiotiskt, som att skada dig själv. Ingen kille i världen är värd det! Ingen kärlek i världen är värd det.

En varning dock: att träna och räkna kalorier, speciellt om du gör det så här maniskt och hyper för att slippa tänka på honom, kan vara farligt i sig. Man får lätt för sig att man kan få kontroll över sitt liv och världen bara man kontrollerar sin kropp så som du verkar göra nu. Och det är det vanligaste första steget in i en ätstörning. Försök snälla att hitta andra saker som dels får dig att tänka på annat och som dels ger dig så kickar. Träna gärna, men räkna nu banne mig inte kalorier samtidigt, det är en farlig kombination!

Ditt liv kommer ändå inte magiskt att bli fantastiskt mycket bättre och lyckligare bara för att du tex går ner x kilon eller kan springa så och så långt på tid. Och han kommer inte att börja älska dig bara för att du blir smalare eller mer muskulös eller något. Man blir inte KÄR i folks utsida på det sättet, inte hållbar kärlek i alla fall, utan man blir kär i folks insida. Deras personlighet, vad de pratar om, hur de skrattar osv. Och om insidan är proppfull med kaloriräknande och träningshets... Nä, då är det faktiskt hälsosammare för själen att kraaaama kompisen (lyckohormonet oxytocin mfl, frigörs efter 20 sekunders kram och är som balsam för själen) och äta en burk chokladglass med henne!

Slutligen, det här med att komma över någon: det tar sjukt just nu, ja, jag vet. Och helst vill man alltid om allt obehagligt och smärtsamt att det ska ta slut just precis nu och inte ens sekund senare. Jag beklagar, men att sluta vara kär är lite som att sluta röka, det tar ett tag innan behovet lägger sig. Det man kan göra är att faktiskt anstränga sig för att inte tänka på honom, inte påminna sig själv om honom och hitta annat som gör en glad och pigg och som får livet att kännas innehållsrikt. Många försöker med re-bound, alltså att hitta en ny att bli kär i, och det är kanske inte så smart moraliskt sett. Så ett förslag är att ge dig själv lite nya kärlekskickar genom att se på kärleksfilmer hela helgen. Du ska INTE tänka på honom så fort huvudaktörerna pussas, utan bara njuta av deras förälskelse. Det lindrar lite. Och ha tålamod med dig själv! Ingen är perfekt harmonisk och balanserad och förståndig hela tiden, så ha lite medlidande med dig själv. Det är pissigt att vara olyckligt kär, men dels är det inte dödligt och dels så lär det en mycket om hur man kan hantera sina egna känslor. Även detta är en lärdom i livet <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott