Det är så här att jag älskar litteraturen och har gjort det väldigt länge. Till en början läste jag enbart skönlitteratur men under yngre tonåren så misstänker jag att jag fann filosofiskt material på webbsidan truthcontest. Jag blev vettskrämd av skrifterna, sade till mig själv att de var galna och att allt var en lögn. Det jag upplevde kallas förresten för kognitiv dissonans och därför lämnade jag webbsidan. Jag mognade dock en tid efter att jag startat min så kallade ”resa” och klarade därför av att läsa skriften.
När jag hade fyllt 16 år började min resa som skulle omkullkasta hela min världsbild upp och ner. Från att ”aldrig någonsin haft psykiska problem under tonåren” till att vara deprimerad och ledsen periodvis. Idag så är jag dock lycklig, du kanske undrar vad min fråga egentligen är men den kommer senare, för tillfället känner jag dock ett behov att förklara en del av min historia för att ni ska kunna förstå mitt dilemma och min fråga som därför efterföljer. Jag tror att allt började med att jag fick i uppgift att redovisa om ett tema inom vårt program (jag går naturprogrammet). Jag valde att skriva om vaccin och lånade därför en bok som hade skrivits av en överläkare (kommer varken ihåg namnet på överläkaren eller namnet på boken, men jag vet exakt var den finns på biblioteket och vet att boken har ett blått omslag). Verket öppnade en ny aspekt av livet, nämligen att virus och bakterier är en större fråga än man normalt kan tro. Överläkaren bekräftade även också många av mina tankar, ett bland många var tankarna kring att människoopulationen på jorden är alldeles för stor och att det utgör belastning på jorden. Alla människor behöver föda, sysselsättning, vätska, bostäder etc,etc. Nu på senare tid har jag insett att det inte finns mycket att göra åt det, det är fullkomligt naturligt, människor gillar och har sex precis lika mycket som alla andra djur, om inte mer.
Tillbaka till min resa, genom att författaren bekräftade många tankar som jag på den tiden hade om samhället så gav det överläkaren en viss sorts ”mentor/lärare” auktoritet. Överläkaren antydde vid något kapitel i boken att det fanns problem med vaccin och hur vaccintillverkningen sköttes. Tro det eller ej, men jag tror att det triggade igång någonting i mitt omedvetna som sade att någonting är allvarligt fel med världen. När jag hade läst boken rekommenderade författaren en del böcker. Jag valde en bok och när jag hade läst ungefär 50 sidor ur boken: ondskans biologiska ursprung kände jag; ”okej, jag begriper saker men det finns ändå många frågetecken. Jag fick behovet av att söka och reda ut alla frågetecknen. Då började det sökande som omkullkastade synen på: utbildning, historia( i samband med historia även en del religioner), politik, forskning, akademin, media, krig, problem i samhället, livsmedel, rättsväsende, men framför allt det ekonomiska system som vi inrättat. Alla människor på jorden har blivit och är manipulerade av ett korrupt finansiellt system. Filmen Inside Job (en film om finanskrisen 2008), truthcontest, phylosopical park, videoklippet ”systetemfel som hotar världen”, David Icke och Jordan Maxwell är få grejer av väldigt många som format min världsbild till dagens världsbild. Det låter kanske som att jag är jätte deppig och deprimerad men så är det inte jag är egentligen lycklig eftersom att jag läst väldigt mycket filosofi om livet. Mina band till alla människor på jorden och familj har blivit otroligt stärkta, jag har lagt av med mitt spel beroende, jag har mycket svårare för att känna förakt, svårare för att skapa fördomar, svårare för att känna hat och det är väldigt svårt att göra mig ilsken och blir jag arg så släpper jag känslorna väldigt snabbt. Jag känner att min moral är hur bra som helst, jag har en slags inre frid som inget eller ingen kan rubba, jag känner en slags kärlek till allt, jag har en slags I ”go with the flow” känsla och jag har en slags ”vad jag än möter här i livet så kommer jag att kunna hantera det” mentalitet. Filosofin har även utplånat min rädsla för döden.
Nu kommer jag till själva frågan och anledningen till varför jag ens skriver detta meddelande. Jag känner mig en aning vilse inom just en aspekt i livet som människa. Hur kan man veta vad som är sanning? Jag ska förtydliga, vi tar ett enkelt påhittat exempel: Forskaren säger drick kaffe det är bra för dig, det ökar din livslängd och har positiva följder för kroppen. Då tänker jag varför det? Är det sant för att många eller alla människor säger att det är sant? Eller bara för att forskaren säger det? Bara för att forskaren är en auktoritet? Forskaren ger vetenskapliga argument men vad är det som gör att argumenten forskaren ger är sanningar? De baseras på många döda forskares sanningar. Vad är det som säger att kaffe är bra jag menar går det ens att mäta? Det finns miljontals aspekter som skiljer sig åt hos varenda, bokstavligen varenda människas kropp och vardag, vi är alla olika hur kan man ens mäta att någonting är bra när miljontals faktorer kan påverka resultatet? Sambandet som visar att kaffe är bra för hälsan kan vara manipulerat, det kan vara ett diskret meddelande så att människor ska börja dricka kaffe, för att få pengar att flöda åt ett håll. Eller, så talar forskaren helt enkelt sanning och kaffe är bra för dig.
Applicera det här ”påhittade exemplet” till en del kunskaper, historier, teorier som du hört, sett, diskuterat, fått via utbildning eller läst, som du faktiskt inte själv ” bekräftat som en sanning”. Vad menar jag med bekräftat själv som sanning? Om du tar på en varm spis platta så känner du själv att det gör ont. Du har bekräftat en absolut sanning: ”det gör ont när man tar på en varm spisplatta”. Men att vaccin är bra för dig, att det som forskare hävdar händer i cellerna när du tränar, evolutionen, allt som du hört från någon annan det är saker som du själv inte verifierat, det är sanningar som någon annan hävdar är sanning som i sin tur hämtats från någon annans sanning. Hur kan man skilja på sanningar och illusioner? Finns det böcker att läsa som förbättrar förmågan att verifiera sanningar?
Med vänliga hälsningar från en fundersam kille Önskar en fred, kärlek,glädje och rättvisa till alla.
Ungdomsinformatörerna Liselott och Lena svarar
Hej!
Väldigt intressant fråga du skrev åt oss! Den fick oss också att än en gång fundera, för det här med vad man kan tro på och inte är nog något som återkommer många gånger under livet för en hel del människor. Kanske inte för alla, för samtidigt finns det ju en trygghet i att följa allmänna sanningar och inte ifrågasätta så mycket. Människan har alltid velat ha regler att följa, ramar för livet och liksom ett manuskript på hur man borde leva - vilket syns bland annat i religionernas, livsstilarnas och subkulturernas trendighet både nu och tidigare.
Å andra sidan, så verkar många av de gamla sanningarna nu darra i sina fundament, vartefter fler myter motbevisas, fler sanningar undersöks, testas och eventuellt omkullkastas och allt fler blir allt mer kritiska. Kanske beror det inte bara på att exempelvis industrin försöker styra oss åt håll som gangnar dem eller på att allt mer pengar plöjs ner i forskning för att ta reda på sanningar, utan för att vi idag lever i en värld där vi många gånger om dagen tvingas göra olika val. Kaffe eller inte kaffe, vilken typ av kaffe, rättvisemärkt, tillredningsapparatur, om inte så vilken dryck istället, sötningsmedel.... Jämfört med förr har vi plötsligt femtielvatusen olika vägar att gå och vi följer inte längre blint alla de sanningar som exempelvis mormor berättat om, utan har nya "gurun", som tex forskningsresultat presenterade i seriös media. Ta något så enkelt som öroninflammation. Mormor sa att man måste ha mössa på, medan nya rön säger att mössan inte spelar någon roll utan har man en bakterie i örongångarna får man öroninflammation, inte annars. Nya rön säger också att det inte lönar sig att behandla med antibiotika eftersom sjukdomsförloppet är lika långt ändå, att det till och med kan skada mer än det hjälper (antibiotikaresistens). De gamla sanningarna kan vara svåra att frångå, eftersom de är så djupt rotade i samhället, samtidigt som en modern mamma idag ska ta reda på allt om barnskötsel för att anses vara en bra mamma - och göra sina egna val därefter. Aldrig har nog en vanlig mamma varit så frustrerad över alla dessa gamla och nya sanningar...
Att ifrågasätta sanningar är alltså inte något som alla gör, men det här "beteendet" räknas bland annat ändå till ett av de vanligaste utvecklingsskedena under tonåren enligt utvecklingspsykologin, tillsammans med bland annat dödsångest-skedet. I något skede börjar många ifrågasätta framförallt föräldrarnas sanningar som en del i processen att bryta sig lös, skapa sin egen identitet och bli självständig. Då är det vanligt att hitta nya, egna "gurun" (kan vara allt från en karismatisk person som en fotbollstränare, en "subkultur" som tex en frikyrka, en livsstil som emo, en livsåskådning som nazism...) och tända på alla cylindrar för de nya tankarna och influenserna. En vanlig guru för tonårstjejer är faktiskt medias skönhetsbild, de kan sluka allt exempelvis Cosmopolitan säger med hull och hår och tycka att mamma är idiotisk som inte ens tvättar håret med balsam (balsammetoden). Det här beror också på att tonåringars känslohjärnor enligt neuropsykologin nog är utvecklade, men att förnuftshjärnorna inte är det ännu (tar ända till 25-årsåldern för många), så då är det lätt att bli överentusiastisk, men också att tro till 110%. Är sanningarna då inte riktigt tydliga, eller man inte hittar nya sanningar att följa, så kan man istället bli förvirrad och vilsen. Vilket i sin tur kan leda till nedstämdhet och känslor av hopplöshet. När man dessutom ger sig in på enormt stora och ogripbara områden som nu tex virus, där det finns så mycket man inte förstår eller har kunskap om, kan man lätt känna sig överväldigad, hotad och skrämd. Men vartefter man väljer sina egna vägar och sanningar, tex sin livsåskådning, skapar man sin egen självbild - vilket förhoppningsvis leder till allt större självkänsla och grundtrygghet. Människan gillar som sagt att ha konturer, regler, ramar och strukturer i livet, orsak och verkan och framförallt förklaringar, om än så bara för sina egna liv.
Vilket kanske också leder till att så många unga idag nästan strävar efter att stämpla sig själv med olika diagnoser som liksom ska förklara deras egna beteenden och problem. Via nätet hittar man snabbt till och med begreepp som är okända för de allra flesta och vill identifiera sig med dem (cyberkondri blir allt vanligare). Ett exempel kunde kanske vara just kognitiv dissonans. Fastän man har vissa symptom eller känner igen sig i en beskrivning på något tillstånd behöver det inte betyda att man har just det. Man kan vara rädd, osäker och tvivla på saker även utan att det beror på något desto större. Men redan bara diagnosen, etiketten, kan ge en smula trygghet och känsla av sammanhang och roll i samhället. Alla diagnoser betyder ju inte heller fara, men ibland kan de också vara ett svar på behovet av att bli sedd och omhändertagen.
Du skrev att allt började med truthcontest-sidan för dig. På truthcontest-sidan står det: "This contest is seeking the answers to the big questions of life, where we come from, where we are going, why we are here, the truth about life and death. If you know the answers, make an entry." Vi tolkar det som så att varje människa kan ha och hitta sin egen sanning, att det inte bara finns ett enda som är rätt, utan sanningen med livet kan betyda olika saker för varje person. Vi får dock en känsla av att skaparna till sidan just är ute efter att vara kontroversiella och skapa en lite skräckblandad förtjusning-stämning. Speciellt i tonåren kan det vara skrämmande att läsa liknande skrifter och du är säkerligen inte den enda som fått en obehaglig känsla av texterna. Här måste vi påpeka att texterna kan vara skrivna av vilken hemmafilosof som helst - som sagt så kan alla ha sin egen sanning och sina egna teorier.
Att önska att livet vore svartvitt, att det exempelvis fanns vissa sanningar som var odiskutabelt rätt och andra som kan förkastas, kanske inte bara kan vara ett utvecklingsskede under tonåren för vissa (känslohjärnan vill både ha det svartvitt och veta vartåt den ska tro), utan för vissa även ett tecken på personlighetsdrag som tex ett behov av att organisera och kategorisera världen. Så länge du inte lider av frågetecknen och osäkerheten - som dessvärre är naturliga delar av världen - så är det okej. Att lära sig att acceptera att man inte kan få otvivelbara fakta och sanningar för allt är kanske också en del av mognadsprocessen? Vi hoppas också att du hittar någon att diskutera de här sakerna som bekymrar dig med - kanske ingen kan ge dig sanningarna, men redan att fundera ikring dem tillsammans med någon kan ge lättnad.
Hälsar ungdomsinforamtörerna Liselott och Lena
1 Kommentarer
Tjej 11/05/2014 4:08pm (10 år sen)
Jag tror på exakt samma saker som du. Och känner igen mig i de du skriver, skönt att se att de finns fler än jag som öppnat ögonen. Otroligt jobbigt då de flesta i min ålder skrattar åt mina teorier och tycker jage dum i huvet
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar