Vill flytta ihop

Hej ~!

Ojdå, det här var inte lätt... Har funderat på din fråga ända sedan den kom in, och tror tyvärr inte att det finns något "rätt" svar på hur ni borde göra nu. Knappast skulle ens en familjeterapeut eller präst eller någon annan heller ha några bra råd att ge. För allt hänger nog upp sig på det här med att PRATA med hans föräldrar. Vi tror att det skulle bli de flestas råd åt er. Att det inte finns någon genväg runt det.

För se, ibland bara måste man ta den påföljande kalabaliken. Vill man ha det man vill ha, så måste man för det mesta ta det bra med det dåliga, ta konsekvenserna av beslutet även fastän de är obehagliga, och genomgå pärsen. Inga stora vinster här i livet är gratis. Inga utvecklingssteg mot vuxenlivet är gratis. Vill ni flytta ihop, så måste ni nog ta den här diskussionen med dem, tror vi. Och eventuella följder av ert val, som kanske ilska, besvikelse och i värsta fall gräl eller "silent treatment". För du skriver det själv: ni kan inte smyg-bo-ihop och ni kan inte gifta er bara för att få bo ihop.

Båda de här grejerna ni inte kan göra är baserade på hur samhället ser ut attitydmässigt för unga idag i Österbotten. Om man drar alla unga österbottniska över en kam och studerar de allmänna trenderna och uppfattningarna, så tycker nog folk överlag att unga par i något skede först ska pröva på att bo ihop - åtminstone innan de gifter sig. Att gifta sig ung och utan att ha bott ihop först tycker de flesta är dumdristigt och/eller ålderdomligt. De flesta anser nog att det förnuftiga är att först pröva på det gemensamma livet innan man knyter bestående band. Att gifta sig "lättvindigt" eller för snabbt är inget som uppmuntras idag, speciellt eftersom äktenskapet igen efter 80- och 90-talens skilsmässo-boomar fått en starkare status som något man tar på allvar och jobbar på. Och så fort någon gifter sig "för" snabbt eller "för" unga, så viskas och muttras det typ att "det kommer inte att hålla", "vad tänker de riktigt med" eller "nå, de är väl religiösa och MÅSTE gifta sig först". Den allmänna uppfattning är nog att unga borde pröva på olika förhållanden innan de slår sig till ro (så unga som blev ihop typ i högstadiet får också höra att de borde ha levt livet först och att de säkert skiljer sig före de fyllt 30 - vilket faktiskt också stämmer enligt statistisk sannolikhet) och att de måste lära sig att stå på egna ben först (så att bo ensam först är också allmänt vedertaget att föredra framför att genast flytta ihop med pojk-/flickvännen). De här attityderna har gjort att det de senaste årtionden har varit nästan kutym för unga par att vara ihop ett tag och sedan flytta ihop på hyra. I praktiken bor de oftast mer eller mindre hos varandra redan från början av förhållandet, även om det inte är officiellt. För det är underförstått att älskar man verkligen varandra så vill man tillbringa så mycket tid man kan tillsammans, och genom samlevnaden så testar de hur det verkligen skulle vara att dela hem. Ofta köper/bygger de sedan sitt första hem innan de faktiskt gifter sig - och i många fall skaffar de till och med barn innan de gifter sig. Att ha dop och bröllop på samma gång är vardagsmat idag. Likaså är det vanligt att folk är tex förlovade i 15 år innan de tex gifter sig under en enkel ceremoni vid magistraten eller på en strand under södern-resan.

Nå, om de här attityderna till äktenskap är allmänna idag, så strider de ju ändå mot de attityder som din pojkväns föräldrar har på basen av sin religiösa övertygelse. Det betyder inte att de inte skulle känna till de allmänna attityderna, de bara inte accepterar dem. Men frågan är huruvida din pojkvän (och du) ska böja er för deras attityder till att bo ihop innan äktenskapet eller inte? Det kan bara ni bestämma. Förnuftet säger att om ni smyg-bor-ihop eller gifter er först, så är det mot er egen vilja och era egna övetygelser och mot det som ni finner naturligt för ert förhållande. Och troligen kan det inte komma annat än problem och dåligt samvete av det - och sådana negativa saker behöver inget förhållande! Att ha ett fungerande kärleksförhållande är svårt nog ändå utan andras inblandning och krav och de motstridiga känslor det ger paret. Men som sagt, talar ni om för hans föräldrar hur ni vill ha det, så är det troligt att det blir kalabalik. Vi tror alltså inte att det går att undvika. Men lite kan ni kanske underlätta det, tex genom att ha välgenomtänkta och motiverade argument för det, det praktiska utrett - och kanske stöd av dina föräldrar? Kanske dina föräldrar kan vara med under diskussionen ifall de "står på er sida"? Eller kanske de åtminstone objektivt kan se båda sidor av konflikten och medla? Hursomhelst tror vi inte på att ni ska göra sådant som går mot era egna önskemål, tex förlova er bara för att beveka dem - om det alltså inte är vad ni vill. Och vi tror som sagt absolut inte på att ni ska gå med på att gifta er bara för att de kräver det om ni ska bo ihop. Sådana saker ska man aldrig göra för någon annans skull, nä, precis som du själv skriver.

Kanske bottnar det här problemet sist och slutligen i vadhurnärvarför ett barn växer upp och blir en självständig vuxen? När får någons son eller dotter börja bestämma helt själva över sina liv? Poängen med dagens allmänna uppfostran är ju att hjälpa barnen att bli självständiga individer med alla hjälpmedel för att bli lyckliga på egen hand, skapa sina egna liv och välja sina egna åsikter - däribland sina egna religiösa eller moraliska övertygelser. Men samtidigt går uppfostran inom många religiösa övertygelser ut på att uppfostra barnen i sina egna och religionens fotspår, regler, etik och andemening. Det är därför det lätt blir konfliktfyllt när barnen inte väljer samma religiösa övertygelse som föräldrarna.

Kanske det alltså inte finns något "säg så här åt dem så får ni som ni vill"...? Man kan hoppas att öppenhet, acceptans och andra ledord som är så i ropet nu också kan vara er till hjälp. Lycka till - och hoppas ni blir lyckliga hursomhelst :)!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena