hej

Hejsan Hallonet! Din text är lite oklar i början av frågan men jag gissar att du menar att du hade tänkt diskutera det här med en psykolog? Rätta till i kommentars-rutan ifall jag förstår dej fel.

Det enda våldet som rent statistiskt minskar i Finland är uppfostringsvåldet. Med uppfostringsvåld menar jag sådant våld som att någon släpper kontrollen i ren frustration/ilska och blir hårdhänt, knäpper till på fingrarna, luggar eller knips. Du berättar att den här personen har ett känsligt temperament. Så är det ofta - de här personerna som har ett häftigare temperament kan inte behärska sig i känslosvallet. Du kan läsa mera om familjevåld här. Och här.

Relationer inom familjen är alltid den vuxnes ansvar. Att ropa är väl inte precis najs men inte heller otillåtet... Jag tycker det är fint att våldet inte har eskalerat utan tvärtom tycks minska. Jag tycker också det är fint att personen inser att den gör fel och ber om förlåtelse. Har ni kunnat prata om det här i de situationerna när personen ber om ursäkt? Kan ni på något sätt tillsammans kunna komma överrens om att göra någonting annorlunda i fortsättningen? Ett kod-ord för att bryta den eskalerande sinnesstämningen som leder till våld exempelvis? Vad känns bäst för honom/henne tror han/hon just då? Ex att du backar, att du blir tyst, att han/hon går ut i friska luften, stänger dörren? Jag vet inte. Men någonstans känner jag att det finns hopp för er. Att det finns en möjlighet att ni kan bryta det här mönstret och börja hantera konflikter på ett annat sätt? Du är så pass gammal nu att ni borde egentligen kunna diskutera om det här problemet jämlikt som två vuxna människor.

Barn är lojala med sina föräldrar och det är väldigt svårt att skvallra åt någon utomstående om kriser i familjen. Du måste bestämma själv om du behöver berätta eller inte åt psykologen. Ifall de här hemförhållandena är en av orsakerna till att du går hos psykolog så råder jag nog dej till att berätta. För då är du så pass drabbad och mår så pass illa att du behöver hjälp. Men du ska veta att psykologen är anmälningsskydlig och måste anmäla det här till socialen i din kommun. Det ingår i hans/hennes tjänsteplikt och psykologen har inte ett val. Det betyder att psykologen rent praktiskt gör en barnskyddsanmälan och socialen reder ut vad din familj behöver hjälp med. Du kan läsa mera om det här.

Var rädd om dej! Med vänlig hälsning,  Annika     barnmorska - hälsovårdare