Orolig mage

17.10.2020
Hej!

Sen februari detta år har jag haft ganska problem med min mage. Det började med att jag när jag hade mens fick riktigt jobbig mensmage och fick springa akut på wc. Senare mot våren började det komma oftare, inte bara när jag hade mens. Eftersom det ofta skedde när jag var i arbetet och inte alltid hade så nära till en toalett började jag oroa mig mer för det och det blev till ett mönster att på nästan varje paus reservera flera minuter för att gå på toaletten för att kunna göra tvåan så ofta som möjligt, bara så att jag inte skulle behöva springa i panik sen när jag stod och arbetade.

Under sommaren utvecklades det ännu mer och plötsligt kunde jag bli helt från ingenstans helt dålig i magen och eftersom jag inte slltid hade tillgång till ett wc (eller när man var ett kompisgäng i en liten lägenhet där jag inte helst ville gå och bajsa ner hela toan pga ljud och lukt) gav det här mig små panikattacker.

Nu i höst har dom här attackerna börjat komma dagligen, ibland många gånger om dagen. Jag känner mig orolig och instängd, vilket leder till att min mage blir riktigt orolig och dålig. Men det kan också komma andra vägen, alltså att jag känner mig lite bajsnödig, och genast kommer paniken och oron.

Jag har märkt att det är som värst när jag är med folk. När jag är ensam och inte förväntas vara social kan dom nog också komma men då går dom ofta över efter att jag andats några djupa andetag. Men sitter jag ensam och diskuterar med en person och jag känner att paniken är påväg så då tappar jag helt kontrollen över mig själv. Och i såna fall blir min mage så pass orolig att jag kan springa på wc och ha världens diarré.

Helt ärligt minns jag inte när jag senast hade normal avförning, eftersom varje gång jag går på wc är i samband med en orosattack, och oron gör min mage så dålig har jag väldigt ofta lös mage, det är också därför jag inte vill gå på wc hos nån kompis, och det skapar då också oro.

Det här går alltså i en ond cirkel, oron gör att min mage blir dålig och jag måste på wc, men också när jag känner mig lite bajsnödig så får jag oro, eftersom jag inte vill ha dålig mage när jag är vid nån annans på wc.

Ofta bara att tänka tanken ”OM jag skulle behöva, vart skulle jag gå då” får jag oro. Ofta när jag får oron kan jag lugna mig själv sålänge jah har tillgång att vara för mig själv.

Det värsta är att jag till och med oroar mig när jag är med min pojkvän, och ofta tänker hur jag ska kunna bo med honom i framtiden med min dåliga mage.

Nu undrar jag hur jag ska gå till väga med det här problemet. Har jag något fel på min mage/tarmar eller är det bara något psykiskt. Eftersom det här har pågått ganska länge nu och jag oroar mig över minsta lilla sak jag ska göra börjar det bli riktigt tungt och jobbit. Har till och med slutat äta, äter endast när jag är hemma och om jag vet att jag ska iväg någon stans äter jag mindre och ser till att få ut det innan jag ska iväg.

Vet inte var jag ska börja? Oron känns som en blandning mellan socialfobi/klaustrofobi och nervositet. Anonym
Tessi klippt

Hälsovårdare och sexualrådgivare Tessi svarar

19.10.2020

Hej,

Jag är glad att du skrev till oss. Jag hör precis hur jobbigt det är och hur dåligt du mår, eftersom det låter som att du beskrev mig själv under den tiden då jag själv mådde som sämst. Det jag vill att du minns i alla lägen, även om det inte alls känns så - är att det inte alltid kommer att vara som det är just nu. Du kommer att bli bättre och det kommer att komma en tid då inte alla beslut du fattar utgår ifrån hur din mage känns och vilka regler den dikterar för dig.

Det är en hopplöst jobbig situation då det känns som att man blir motarbetad av sin egen kropp, och att man blir rädd för de signaler den ger. För de allra flesta är bajsnödighet bara en känsla - inte ett alarm. Det är någonting de känner lite och förstår att "jaha, snart måste jag uppsöka en toalett". För dig (och för många andra som dig och mig) så är det inte en "liten känsla" utan ett alarm som betyder fullständig panik - för om man inte hittar en toalett då genast så kommer det snart inte att behövas eftersom det kommer att vara för sent.

Jag är så ledsen att du behövt uppleva de sakerna som du gjort, och jag vet hur förnedrande och skamligt det känns. Men jag vet också att det i långa loppet inte spelar någon roll. De människor som verkligen betyder någonting kommer inte att försvinna även om de vet hur det ligger till. Det kommer inte att ändra på sättet de ser på dig och DU är inte fel eller "smutsig" på något sätt - du går bara igenom någonting väldigt jobbigt just nu.

Problemet med magproblem är att de ibland är svåra att utreda, och det kan ta tid innan man får ordning på dem. Du kan börja med att uppsöka en läkare på hvc. Även om det kan kännas frustrerande så måste man utesluta vissa saker innan man kan gå vidare.

Det är inte helt lätt att svara på om problemet är fysiskt eller psykiskt, eftersom det sannolikt är lite av båda. En fysisk obalans som har lett till att magen är stressad, och triggas av att hjärnan också är stressad. I sin tur leder det till problem som ångest och depression – dels p.g.a. att man är rädd för att gå någonstans men också för att serotoninproduktionen störs av problemen i tarmen.

Jag önskar verkligen att du skulle få en läkare som har tålamod och VILL hitta problemet och lösningen. Jag föreslår därför att du verkligen berättar ALLTING för läkaren. Håll inte tillbaka alls och försök inte försköna någonting – för läkaren kan inte ta ställning till saker som hen inte vet om. Jag hoppas också att läkaren fortsätter att undersöka eller alternativt skickar dig vidare för undersökningar till sjukhuset istället för att t.ex. ge dig en diagnos som ”IBS” (irritable bowel syndrome) som i sig inte är en diagnos utan mer ett namn på problemet.

Var inte heller rädd att boka en tid till en psykolog eller samtalsterapeut. Jag tror inte att dina problem primärt är psykiska – utan att de härstammar från din tarm, men det är tungt att hela tiden gå omkring och må som du gör och därför kan det vara bra att tala med någon. Och samma sak gäller här – ätt vara totalt ärlig och berätta allting – även det som känns pinsamt, för det är just de sakerna du behöver tala om för att du skall få bort bördan från dina egna axlar. Du behöver inte skämmas över dina problem. Du har inte valt dem och det enda du kan göra är att tala om dem och försöka ta dig framåt.

Det blev ett långt svar, och jag önskar att vi kunde tala om saken irl istället. Men skriv gärna in på nytt om du känner dig ensam eller om det känns tungt. För jag vet hur tröstlöst det kan kännas. Boka en läkartid så fort som möjligt så att ni får börja nysta i saken.

Många kramar,

Tessi

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Ställ en egen fråga

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.

Hej!
Jag brukar ofta vara kissnödig, men upplever inga andra typiska symptom för typ 1 diabetes, betyder det att jag har sjukdomen?
Läs mera

Hej, jag har acne och har haft det sedan jag va 9. Jag har fått antibiotika mot det för 1,5 år sedan och då gick det bort, inte helt men en del. Nu undrar jag vad jag kan göra. Har också acne på rygge...
Läs mera

Hur görs cystoskopi på män till, har sten i urinblåsan men fick inte nå bra info från hvc hur de ska göra? Orolig
Läs mera

Hej Decibel!
Jag är i processen att få kela-ersatt psykoterapi. De privata terapeuterna i min hemkommun har ganska långa köer, och jag fick tips om att man inte behöver välja en terapeut från orten if...
Läs mera