Behöver hjälp!

Hej!

Jadu, det här var inte lätt. Det kan ju vara precis vadsomhelst - eller ingenting. Vi har slagit våra kloka ihop här på kontoret och ska räkna upp en massa mer eller mindre tänkbara saker, kanske något av det plötsligt stämmer in på dig?

Ett alternativ är att det är "något", men för lite för symptom för att någon inom vården ska se så där på rak arm vad det är (och de drar nog sig i dessa ekonomiska tider för att göra några för-säkerhets-skull- och eventuellt-undersökningar). Se, ganska ofta händer det ju ändå att man har något märkligt symptom eller känner på ett visst sätt, men allt är för luddigt för att tex läkare ska kunna sätta fingret på vad det är - de är ju inte allvetande de heller och kroppen är ju ingen maskin som man exakt kan räkna ut hur och varför den inte funkar som den ska. Och sedan kanske tillståndet/symptomen försvinner av sig själv utan att någon blivit klokare på vad det var. Eller så dyker fler symptom upp vartefter, som gör bilden klarare av vad det är frågan om.

Ett annat alternativ är att man av någon anledning inte känner sig som sig själv, och så börjar man oroa sig. Då blir man liksom akut medveten om allt som är annorlunda, förstorar det och söker efter det. Det här händer ofta tex när tjejer börjar oroa sig över att de är gravida; plötsligt tycker de att de behöver kissa oftare än normalt, fastän när de räknar efter, så är det inte oftare och liknande.

Ett tredje alternativ skulle kunna vara att du är svagt högsensitiv. Som högsensitiv kan man ha perioder då man liksom "tune out", för att spara på krafterna, skydda sig själv från för mycket intryck. Som att ha örproppar för allt och alla runt en

Nummer fyra kunde vara att något förändrats naturligt i din kropp, tex hormoner. De är ett mysterium, men det är faktiskt inte bara i puberteten som de förändras och utvecklas - och därför påverkar humör och mående. Vi känner bättre till sådant som PMS och hormonrelaterade humörsvängningar under tonåren, men allt möjligt kan väldigt subtilt påverka våra hormoner. Preventivmedel kan såklart ha mystiska negativa biverkningar hormonellt sett, kan något sådant ha påverkat dig? Det påstås även att tex gluten kan få oss att känna oss väldigt märkliga innan intoleransen blir så stark att vi börjar ha konkreta magproblem, och att det skulle bero på hormoner och kemin i kroppen? Vem vet...

Femman kan vara långtgående och random konsekvenser av något man tagit, alltså någon drog eller receptbelagd medicin man inte alls skulle ha behövt ta. Många "partydroger" har en massa märkliga biverkningar, eftersom man aldrig kan garantera 1) vad de är gjorda av (det kan vara allt från gödsel till hästmedicin i värsta fall) och 2) hur man reagerar på dem. Vi reagerar alla olika på olika kemiska sammansättningar och det är lite som lotteri att se vad man eventuellt får för konsekvenser av dem på längre sikt. Av marijuana kan man även få nya rus ända upp till 6 veckor efter att man rökt på, bland annat när marijuanan lösgörs ur fettvävnaderna vid ansträngning eller stark stress.

Det sjätte alternativet är ledsamt nog ganska vanligt. Det går ut på att ens normala liv i själva verket är väldigt aktivt, fullspäckat och stressigt, men att det känns som normaltillståndet. Andra skulle kanske tycka att man hela tiden är upp i varv, har stressigt och miljoner saker att tänka på, men själv är man så himla van med det att man inte kan se något fel med den sortens liv. Man har "alltid" haft det så, eller så tror man att man såklart klarar av att jämt ha fullt upp, för man är ju ung. Och alla kompisarna lever ju likadant. En vanlig ung kvinna har idag helt sjukt mycket program, men ännu fler ambitioner, krav på sig själv och stora mål i livet och presterar därför mer än en handfull medelålders tillsammans. Därtill kommer ofta en hel drös mentala måsten och borden, om utseende, om allt man borde uppleva, om hur man borde "lyckas i livet". Så de här unga tjejerna sover knappt, äter knappt, tränar för mycket, tar på sig för mycket och slappnar aldrig av.

Efter det här brukar en av två saker hända (även om det kan ta månader och år innan det sker). Det ena är att när de väl slappnar av, tex får semester, så liksom ramlar världen över dem. De kanske blir totalt orkeslösa, bara gråter, känner inte igen sig själva, eller - som du? - känner sig liksom bedövade och tomma. Att bli tankspridd, ha humörsvängningar eller halvapatiska är vanliga reaktioner. Det andra som kan hända är att de springer in i väggen i något skede. Blir utbrända. Får burn-out. Då kan de reagera lite likadant: bli som bedövade eller berusade, glömma såväl viktiga saker som petitesser, inte känna sig i kontakt med sig själva, gråta för ingenting, inte kunna sova... Hjärtklappning, yrsel, surr i öronen - man kan uppvisa en rad olika symptom. Likaså kan man reagera med panikattacker, ångest, hallucinationer, depressiva perioder och apati. Och återhämtningen tar olika länge beroende på person och längden på det stressiga livet. Just att man känner sig bedövad är troligen hjärnans sätt att försöka skydda sig då, buffra och avskilja sig lite från omvärlden. Det mest karaktäreistiska för utmattningstillstånd är att man själv inte kan inse att man håller på eller har bränt ut sig, för man är så upp i varv och så fast i alla måsten att man förnekar det stenhårt för sig själv. Medan andra brukar se att man inte mår bra och varna en.

På tal om att äta, sova och träna, så reagerar vilken kotte som helst om grundbehoven i livet inte är tillfredsställda. Om man tex inte sover tillräckligt, så tar man styrk av det förr eller senare. En hjärna som aldrig får vila tillräckligt blir råddig, okoncentrerad, får minnesproblem, "fördummas" och funkar helt enkelt inte normalt. Dessutom blir man så mycket ledsnare, får närmare till tårar, ångest, depression och negativa tankar. Detsamma gäller om man äter för lite. Se, man behöver ju näring både för att leva igenom en vanlig dag, men även extra näring om man tränar eller anstränger sig och så till på köpet behöver man näring för att växa och utvecklas. Det behovet slutar inte i och med puberteten, utan hjärnan utvecklas till 25-årsåldern. Och den enda energiform som hjärnan kan ta till sig är faktiskt fetter. Får den för lite av det, så funkar den såklart inte normalt och utvecklas inte.

Så, kanske något av det här gav dig någon idé om vad det kan vara frågan om? Mycket av de här alternativen kan ju faktiskt åtgärdas med att riktigt på riktigt varva ner och leva vettigt ett tag. Och du förlorar absolut ingenting på att koncentrera dig på dig själv och ditt mående hursomhelst - om inte annat så i förebyggande syfte både för hälsan även om 20 och 40 år och ifall du vet att du har en jobbig höst framför dig. Så satsa gärna på avslappning i många former: avslappningsövningar eller meditation eller yoga, pilates eller att bara sitta på en bryggända och se på vågorna. Gå långa långsamma promenader i skog och mark och lukta på blommorna - naturlig aromaterapi ;). Ha mycket kroppskontakt för att få oxytocin och endorfin (funkar även med hund eller katt). Försök att landa i dig själv, centrera dig själv, lära känna dig själv. Öva på att trivas i ditt eget sällskap utan folk runt eller för mycket intryck. Bli medveten om din direkta omvärld som marken du går på och ljuden du hör, lev här och nu. Och så äter du ordentligt, sover minst 8 timmar, fyller på eventuella vitamin- och spårämnesbrister (tex järnbrist, D- och B-vitaminbrist gör en trött, nere och okoncentrerad).

Hoppas det känns bättre snart - annars far du såklart till HVC och kräver undersökningar. Symptom ska man ta på allvar, även när man inte vet vad de kan peka på.

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Alexandra (som även är sjukskötare)