För ledsen 2
15.10.2013
Jag skrev frågan "för ledsen" i "insidan och hälsa" och tänkte först och främst tacka er och jag ska visa det jag skrev för min psykolog så fort jag får tid <3 Tänkte berätta om något mer som gör mig ledsen.Jag blir en aning sur och otroligt avundsjuk och ledsen när jag ser andra ha sådana bra liv.Deras föräldrar har inga problem som helst.Sedan är tjejerna utåtriktade, alltid glada, en aning bitchiga men dem är omtyckta och snygga.Det gör mig avundsjuk och alltid så fort jag börjar må bra så ska mamma alltid förstöra det.När hon dricker så blir hon konstig och vi tjafsar alltid.Dem där tjejerna har ingen aning om vilken tur dem har och dem kommer aldrig veta det, dem kommer ta det för givet att allas föräldrar är sådär normala och mår bra.Kom hem igår och var på ett okej humör efter just ha genomlidit elaka skämt På min bekostnad pgr av min längd.Tjejen som sa dem är 10 så vet att jag inte ska ta illa upp men hon säger det varje träning.Hon säger det bara för att folk ska tycka att hon är rolig.Sedan säger hon alltid "ta inte illa upp".Men det är grejen, det är inte meningen att jag ska ta illa upp utan hon vill bara framleva en kort liten karriär som komiker och ha folk skratta åt hennes skämt och då känna sig rolig.Hon menar inte illa egentligen men man ska inte dra såna skämt.Får inte säga att det är elakt att säga så, pappa vill inte det.Tror inte han vill att jag ska råka tjafsa med henne eller att hon ska bli sur så att hennes föräldrar börjar tjafsa.Det är bara att jag alltid varit kortast, är inte jätte jätte kort men det skiljer oftast mellan 5-15 cm mellan mig och mina kompisar.Har alltid fått höra folk påpeka det och just när jag försöker sluta tänka på det så skulle hon dra upp dem och även nämna att jag ser ut att gå i 7:an.Sedan var hon givetvis tvungen att säga att första gången hon såg mig trodde hon att jag gick i 5:an, sedan när jag sa att det var elakt så ändrade hon sig och sa istället: a men de va typ 2 år sedan" Iaf, efter att fått höra allt det så kom jag hem till min mamma som hade druckit.Hade varit borta 2 timmar och tränat och hon såg det som värsta chansen att börja dricka.Jag orkar inte ens skada mig längre, det ända det resulterar i är att mina klasskamrater kanske ser det eftersom min mamma inte alls bryr sig.Det som jag skulle anse är värst är att jag fyller år på fredag och jag vill verkligen inte det.Allting är skit dåligt, jag vill inte ens finnas och jag måste ändå fortsätta fylla år.Känns bara så jobbigt, jag kommer omöjligen kunna vara glad när jag fyller år, har inte varit det de två senaste åren.Har alltid isolerat mig mig från omgivningen och gråtit.Tror att jag bara finns för att jag inte är modig nog att begå självmord.Sedan skulle jag förstöra för min bror som plugga på universitet.Min död skulle göra honom ledsen, han skulle inte kunna plugga, det skulle gå dåligt för honom i skolan och sen skulle han få ett dåligt jobb och en dålig framtid.När han har pluggat klart och jag vet att han kan få ett bra liv så kan jag nog Göra det men inte nu.Problemet är bara att det är så jobbigt nu.Jag orkar inte gå till skolan varje dag och låtsas må bra, jag är alltid otroligt osäker och känner mig allt annat än trygg.Mina klasskompisar är inget mer än det, kan inte kalla dem för mina kompisar för det är dem inte.Dem är otrevliga och elaka.Dem måste alltid följa efter en tjej (min fd bästis - vi har glidit isär men är inte ovänner) som dem anser är populär.Vilket kan innebära att om jag haft ett litet tjafs med henne innan så blir alla jätte kyliga mot mig och pratar jag så låtsas dem att dem inte hör och helt plötsligt är inne i sina mobiler.Det hände förra veckan och jag som blev utfryst (mobbad) i min förra skola oroar mig för det jätte mycket och alla dem vet det, jag berättade det i skolan när vi hade samtal med kuratorn och vår mentor alla tjejer.Men dem gjorde så ändå och är otroligt besviken på dem.Har ni något förslag på vad jag kan göra åt allt det där? För att må lite bättre.Kommer inte nämna självmordsgrejen för min psykolog.Gjorde det förut och hon sa det till mina föräldrar som uppenbarligen inte tog det seriöst.När min mamma blivit sur på mig - utan alkohol så har hon bett mig gå och hänga mig.Hon är betydligt elakare med alkohol kan jag tillägga.Tror hon har någon sjukdom eller något hat gentemot sig själv som hon då tar ut över mig.En annan gång när hon pratade med min pappa om min socialafobi och sa att jag var sjuk eller att det var en sjukdom (men det är en fobi, skulle själv inte klassa dem i samma kategori aja) då sa han att jag kunde gå och dö om jag var sjuk.Förstår ungefär hur han menade men det är så fel att säga så om sin dotter som ett år innan hade skurit sig och skrivit självmordsbrev.Mina föräldrar kommer bara tro att jag vill ha uppmärksamhet för dem kommer inte vilja tro att jag faktiskt kan ta mitt liv och oavsett hur mycket jag vill motbevisa deras teori så vill jag inte förstöra min brors framtid.Vill att han ska få det bra iaf, inget av det som har hänt är hans fel.Han valde inte heller att födas och han har inte kunnat göra något åt mammas beroende eftersom han brukar förneka sånt han inte gillar.Brukade göra så när jag var yngre men det mesta har blivit glasklart nu.Dock konfronterade vi mamma förra året ang hennes beroende och felet var att vi använde fel ord och kallade henne alkoholist men hon sa att en alkoholist behövde dricka hela tiden osv så min bror godtog det och jag kunde inte fortsätta konfrontera henne för fick alltid båda mot mig.Kan ni ta bort de delarna som ni tror är för uppenbara? De privataste grejerna om min familj vet ingen om men tänkte de övriga så att ingen från skolan kan koppla ihop allt med mig.
