Nu mår jag väldigt dåligt av detta. Det är så många som vet av det och jag känner mig instängd i en liten ask med en massa vänner som vill veta en massa och hur jag föll för den här killen och så. Hur skall jag göra för att kunna leva ett normalt liv, för mina vänner vet av hundra olika killar minst som jag någon gång har fallit för och det känns hemskt.
Usch vad jag hatar detta. Jag känner en stor press på allting och det är bara jobbigt när så många vet och det är ett levande helvete att gå till skolan varje dag och känna att man har ögon i nacken och ögon som bara stirrar på en som om man var helt galen att man har fallit för så många. Är det ens naturligt att söka sig fram och falla för den lilla kärleken som man tror att är den riktigt stora, men som har slutat i tårar.
Jag skulle vilja prata med någon kurator eller något, men jag vet inte vad jag skulle säga. Men jag mår dåligt, är orolig och rädd att jag skall bli hatad och ignorerad av alla och lämna ensam.
Jag skulle vilja berätta för den här killen hur rädd jag är och berätta om den riktiga jag att jag inte är kär i precis alla killar runt om mig, utan att det är bara han, men då blir det för dramatiskt och då vill han inte vara med mig mera. usch ja vad jobbigt detta är.
Ännu en fråga. Jag tyckte om en kille förut (vet inte om jag gör det ännu). Han har nämligen sagt åt mina vänner att han inte är intresserad av mig, men hans signaler är annorlunda. Hans pupiller var gigantiska, och när jag lutade mig framåt så gjorde han det med osv... Jag har läst några texter om hur man skall få reda på om en kille gillar en, och många täcken stämde, förutom de att han addar en på fb, tar kontakt och så vidare. Vad skall detta betyda? Kan det vara så att han kanske gillar mig lite och skäms över det han sagt åt mina vänner, för han satt nämligen och stirrade ner i golvet med en lite sorgsen blick när jag satt i samma grupp som honom på någon skol-grej. Eller är det så att han menade det han sa åt mina vänner punkt slut?
Usch vad detta är jobbigt. Mina vänner, killar, relationer, ja allt. hajah!
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej!
FÖRLÅÅÅT att du fått vänta på svar - men det har kommit 212 frågor på mindre än 3 veckor, så här är rusning nu! Plus att vi är ute på turné till alla högstadierna, plus att vi ska på KnowHow-mässan. Men nu, vännen, ska du få svar - och hoppas att det fortfarande kan vara till hjälp, fastän det gått några dagar sedan du skrev. Ibland känns ju problemen som värst just när man "fått på näsan" av någon eller något, typ av något som hänt eller av något någon sagt. Men att försöka klura ut hur man själv funkar och hitta strategier för hur man ska hantera den där knepiga egenskapen hos sig själv på lång sikt är ju alltid ett plus.
För vi förstår ditt dilemma och har upplevt lite liknande själv. Se, är man kär (eller förälskad, förtjust eller intresserad av någon) så finns ju alltid lite den där önskan om att få ropa ut det till hela världen - det är ju så stort och omtumlande att man liksom måste berätta och har svårt att hålla det inom sig. Så klart att det är lätt hänt att man berättar det för kompisarna då. Att vara kär gör också att man känner sig speciell, så att fastän man nog objektivt och förnuftigt vet att det inte är något märkvärdigt med ens känslor, så KÄNNS det som att det är unikt och magiskt och annorlunda, det man känner. Det är ju det som är så spännande med kärlek - men som kan vara lite farligt för hjärtat.
Dessutom är det väl också lite det som vänner är till för, att dela hemligheter, glädjeämnen och sorger med? Det finns ju ofta kompisar som skulle bli sura om de inte fick veta vem man gillar. Men samtidigt är det svårt att dra gränsen mellan vem som är en tillräckligt nära vän (som inte skvallrar) och vem som är en mer ytlig kompis och som kanske sprider hemligheten vidare - för att det är ett smaskigt rykte, eller ger den som har infon uppmärksamhet eller... för att j*vlas. Till på köpet har kompisarna sinsemellan sina relationer och överenskommelser, så att en kompis kanske tycker att hon/han i sin tur måste/vill berätta den smaskiga nyheten för sin kompis... och rätt som det är vet "alla".
Som sagt, att hålla sina känslor för sig själv kan vara svårt, men ibland är det det bästa för en själv, för att undvika att få blåmärken och skrapsår på hjärtat. Hjärtat ÄR extra känsligt när det kommer till kärleken. Så när man känner att man bara måste få diskutera känslorna med någon annan, så behöver man nog välja de man anförtror sig åt med omsorg - eller bara berätta för sådana som inte "kan" skvallra, typ för kusinen som bor hundratals kilometer bort. Att skriva dagbok kan också vara ett sätt att få utlopp för känslorna, eller få mer ordning på dem för sig själv när man sätter ord på dem och ser dem svart på vitt. Men INTE blogg, som någon annan kan läsa!
Ibland lär vi oss livsläxor den hårda vägen. Ibland måste vi välja bland för- och nackdelarna, välja om vi vill ta riskerna, våga lita på någon fastän vi inte får några garantier... That´s life. Det är bara att försöka minnas att även blåmärkena och skrapsåren härdar hjärtat så att det blir lite tåligare. Och har man ett fullkomligt perfekt hjärta utan minsta ärr eller skorv, så betyder det ju också att man inte LEVT!
Stoooor kraaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lina (Sannas vikarie)
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar