Egentligen borde jag vara glad. Jag är 19 år och går i gymnasiet. Livet har just börjat. Men ändå har de här senaste månaderna varit de sämsta på länge..
Jag drar åt fel håll, faller neråt och allt blir bara fel. Mitt självförtroende är dåligt och jag kan ju säga att jag inte alls tycker om mej själv.
Jag har varit till en psykolog ett par gånger och även till skolans kurator, men jag slutade prata med båda. Vet inte varför jag slutade prata med kuratorn, för hon är jättebra!! Men ändå vill jag inte fortsätta. Jag är inte alls beredd att tala om saker som är svåra, och jag litar inte på andra. Och jag är rädd för följderna om jag faktiskt är ärlig och berättar.
Mina kompisar och min pojkvän är jättebra stöd, så det hjälper.
Men jag vågar inte erkänna att jag mår dåligt och behöver hjälp. Varken åt mej själv eller andra. Så då någon frågar hur det är så säger jag "bra", fast det är långt ifrån bra just nu.
Nu är det så att jag har börjat skada mej själv när ångesten är för stor. Inget allvarligt, det är nog bara små sår, men ändå. Det är bara små skrapsår med en nål.
Kan ändå inte använda de kläder jag vill eftersom folk skulle börja prata.
Det värsta är att jag borde ju egentligen inte syssla med sånt här nu (hör inte det till yngre tonåren liksom?)..
Så jag är lite vilsen just nu. Vet inte ens vem jag är och vad jag vill mera.
Tack för en bra sida, hoppas ni vet vilket värdefullt jobb ni gör! Vilsen
Skolpsykologen Jenny svarar
Skolkuratorn Pia svarar
Hej Vilsen!
Tack för att du skrev till oss. Vi är glada att du vågar ta upp dina problem och berätta om dem. Du skriver i din text att du inte vågar erkänna att du mår dåligt och behöver hjälp men det har du ju faktiskt gjort nu! Bra! Det är första steget till att börja må bättre- att man kan erkänna och acceptera att nu har jag problem och behöver hjälp. Det märks att du har en mognad och kan analysera och förstå vad dina problem beror på. Precis som du skriver behöver du arbeta med ditt självförtroende och i grunden kanske också din självkänsla. Att lära dej börja tycka om dej själv som du är och att lära känna dej själv. Vem är du? Du behöver hitta din unga vuxna identitet. Du är inte längre tonåring utan nu måste du försöka hitta din väg och ditt sätt att vara som ung vuxen. Det kan kännas spännande men också förvirrande.
Eftersom du har en positiv erfarenhet av att prata med kurator/psykolog föreslår vi att du återupptar kontakten med nån av dem. Förändringar sker inte över en natt utan du behöver vara uthållig i din samtalskontakt och också berätta precis hur du mår och vad du varit med om. Du skriver att du är rädd för följderna om du berättar. Vi vill påminna dej om att såväl kurator som psykolog har tystnadsplikt och berättar inte åt andra vad du säger. En kurator/psykolog har svårt att kunna förstå och hjälpa om de inte får "rätt" information av dej. Du behöver inte skämmas för att du skadar dej själv eller tycka att du är "för gammal" för sånt utan berätta om det istället i syfte att få hjälp. Försök ersätt självskadebeteendet med något annan sysselsättning när ångesten slår på.
När någon frågar hur du mår behöver du ju inte dra alla dina problem upp i ljuset. Ibland är det ok att säga "det är bara bra". Du väljer själv vilka kompisar du berättar om dina problem åt. Det är mycket värdefullt att du har kompisar du könner förtroende för och som kan hjälpa dej. Håll fast vid de goda personerna i ditt liv. Ta även hjälp av din familj.
Du signalerar att du är vilsen just nu men det finns samtidigt en tillförsikt i ditt brev om att det nog ordnar upp sej. Lycka till !
Pia & Jenny
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar