Jag har haft ätstörningar i c.1 och ett halft år,och äter praktiskt taget inget om dagarna.Det skapar förståss bråk inom familhen (även om dom inte vet HUR dåligt jag äter) för att jag gråter typ varenda gång mamma tvingar mig att äta middag.Och jag blir så lätt irriterad på alla,skriker åt folk utan anledningar och låser in mig på toan i skolan och gråter bara för att jag inte kunnat hålla mig från skolmaten.Har massor med sår lver mina handleder och mina lår,vill typ dö,varenda dag när jag vaknar upp så är det till tanken "blir mitt liv mer och mer värdelöst för var dag som går?".Rösten i mitt huvud har jag till och med get ett namn till -Joami- hon är allt jag inte är,hon är fullständigt perfekt men hon har super kontroll över allt jag gör! Just nu har hon börjat ned nåt "du får bara öppna munnen för att prara x-antal gånger om dagen" och om jag pratar mer än det så mår jag skit. Det är så jävla enkelt att spela okej inför andra,men innerst inne så känns det dom att jag dör medan alla andra tittar på. Vad som startade min ätstörning vet jag inte riktigt,kansje att jag insåg at jag är bisexuell och bipolär men inte vågar säga det till någon så det har vuxit till sig dom en stor knut i hjärtat. I skolan frågar de "vad vill du bli om 15 år" och rösten i mitt huvud svarar -hon kommer inte vara vid liv då- och jag känner tårarna bränna bakom ögonen men hag måste bita ihop för att börja gråta över en sån fråga skulle se dumt ut. Och varför tror alla att att cutta sig gör man för att det är coolt? Min lillebror som är 9 cuttar sig (inte lika mycket som mig) och han säger att han gör det för "alla andra gör det" och det gör så ont att veta att om mina föräldrar ser hans sår kommer de bli hysteriska,och om de sen ser mina sår senare kommer de tro att jag bara härmade honom för att få uppmärksamhet. xUmy
Skolpsykologen Jenny svarar
Skolkuratorn Pia svarar
Hej xUmy !
Tack för din fråga. Fint att du vågar skriva och berätta om hur svårt du har det med dej själv. Din text berättar för oss hur dåligt du mår och hur illa du tycker om dej själv. Det är ledsamt att läsa och vi tycker att nu måste du söka hjälp innan du skadar dej själv ännu mer! Som du säkert vet så lindrar det bara för stunden att skada sej själv och ångesten blir bara större och värre att hantera. Du skriver inget om hur relationen till dina föräldrar ser ut. Kan du få stöd av dem för att få hjälp? Hur ser relationen till dina kompisar ut? Finns det någon av dem som du litar på och kan prata med? Fastän du i din närmaste krets har personer du kan prata med så behöver du ändå söka professionell hjälp eftersom de funderingar du har kring bipolaritet och dina ätstörningsproblem är sådana saker som behövs jobbas med hos någon som kan detta. Det finns alltså hjälp att få. Du har också rätten att se framemot ett bra liv!
Eftersom du bor inom köravstånd från Jakobstad finns där ätstörningspolikliniken Fredrika att kontakta. Det är bara att ringa dit själv eller att mamma/pappa ringer. Kontaktuppgifter dit får du via nätet på www.sochv.jakobstad.fi, klicka på rubriken "barn, ungdomar och familjer" och klicka sedan på ätstörningar så kommer du rätt. Du kan också be skolhälsovårdaren eller kuratorn på din skola ringa dit eller gå via hvc-läkare och skaffa dej en remiss till polikliniken. På Fredrikakliniken hjälper man dej med att handskas med dina ätstörningstankar. Det brukar gå till så att först går man till Fredrikakliniken på ett par bedömningstillfällen så att de kan ringa in dina problem så att du kan få hjälp på bästa sätt. Det betyder bl.a. att du får prata med någon där om hur du känner och tänker och även prata med en psykiater samt ta blodprov och kolla upp dina värden. Personalen på kliniken träffar även dina föräldrar och pratar med dem. Efter bedömningsgångerna, beroende på vad man kommit fram till, bestämmer ni sedan fortsättningen tillsammans. Tveka inte utan ta kontakt till Fredrika kliniken idag. Det är många som får hjälp där.
Du skriver att du praktiskt taget inte äter något om dagarna och detta gör att dina tankar och känslor också blir väldigt trötta och allting blir så svart och tungt. Ta det första steget för att börja må bättre. Det blir kanske en jobbig resa till att börja må bra igen men våga hjälpa dej själv och börja prata med någon om dina problem. Du är verkligen värd att må bättre än så här!
Du skriver att din 9-årige lillebror skär sig. Tala absolut om detta för dina föräldrar. Du skyddar inte din lillebror eller dina föräldrar genom att hålla det hemligt. Det kan hända att föräldrarna blir hysteriska men i slutändan är de nog tacksamma för att du berättat om vad som är på gång med lillebror. De behöver få veta om det för att kunna prata med honom och hjälpa honom.
Bestäm dej för att börja må bättre redan idag, lycka till!
Hälsningar,
Pia & Jenny
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar