Min största hemlighet

22.02.2020
Är en 20 år ung man gammal med lite jobbigt och pinsamt i bagaget. Har satt upp en kuliss av att vara normal och en ung vuxen men har en stor hemlighet under allting. Jag studerar, har bostad och är normal. Jag hoppas ni kan försöka förstå detta. Jag gillar nämligen att låtsas vara ett barn då jag är ensam i min lägenhet. Det finns vuxna världen runt som använder det som någon sexgrej, det vet jag, men för mig finns inget sexuellt i det. Absolut inget! Den saken vill jag klargöra. Jag blir inte upphetsad utan känner mig bara glad och trygg då jag sätter mig i rollen av en liten kille i kring 2-5 års ålder. Då jag går in i rollen har jag ofta barnsliga kläder, och sedan leker jag och beter mig som ett barn gör, äter barnmat, dricker ur en sippy cup och lever mig in. Det ger mig en känsla som är bättre än en ordentlig fylla, det blir ett rus. I mitt huvud låtsas jag ofta att en mamma tar hand om mig och jag interagerar med henne. Jag har skapat en karaktär med namn och livshistoria för mitt barnjag, likaså för min mamma. Det är som en annan värld jag försvinner i och där känner jag mig älskad och glad oberoende av hur skit det riktiga livet är. När jag känner mig färdig med min lek rycker jag upp mig och blir mitt normala jag igen, städar undan och kopplar bort. Allt material jag har förvarar jag i en låda under sängen med lås. Det skulle kännas hemskt om någon kom på mig angående saken. Varje dag har jag ångest om saken och jag drömmer ofta att någon får reda på min hemlighet och jag blir fördömd. Det faktum att jag har barnlakan och plasttalrikar förklarar jag alltid bort åt mina polare, vilka tror mig. Min egen barndom var helt okej eller åtminstone har jag inga desto större dåliga minnen. Alla berättar att jag alltid varit ett härligt problemfritt barn. Jag undrar varifrån detta behov av att få vara barn igen kommer och är rädd att jag är i psykostillstånd trots att jag inte använder droger. Det känns härligt när jag är i rollen, men efteråt får jag ångerskänslor värre än efter någon fylla någonsin och vill radera allt jag gjort. Ändå gör jag det gång på gång, periodvis mer och ibland mindre. Jag har rotat runt på webben och har inte funnit någon hjälp där eftersom de flesta knyter något sexuellt till sin barnroll. Kan ni hjälpa mig med att förklara mitt beteende? Har jag egentligen något att skämmas för? Jag önskar att få en förklaring och gärna lite tips hur jag kan jobba med mina känslor ikring detta. Tack. PeterPan
luckan

UngInfo svarar

03.03.2020

Hej!

Fint att du vill öppna upp det här trots att det känns pinsamt. Det är en mycket intressant fråga, som allra bäst skulle besvaras via en ordentlig diskussion så man tillsammans kunde fundera ut varifrån detta kommer och vad det riktigt innebär för dig på ett djupare plan. Jag försöker ändå svara så gott jag kan på den informationen du har gett. För det första skulle jag inte vara orolig för att det är någon form av psykostillstånd, ingenting tyder på det. Du verkar ha en klar bild av att det inte är verklighet och kan påverka, börja och avsluta leken när som helst. Det är mer som en lek och/eller rollspel. Troligen kommer du i något skede att tröttna på leken och sen sakta börja avsluta den. Men om detta verkligen medför ångest, oro och påverkar din vardag på något sätt negativt kan det alltid vara bra att gå och prata med någon om hur du kunde uppleva det som mindre ångestfyllt och möjligen till och med tillsammans ta reda på varifrån leken härstammar, om du är nyfiken.

Jag vet ju tyvärr inte nu riktigt hur det här har utvecklats, när du har börjat och om det har börjat gradvis och blivit mer ofta eller hur det har gått. Det är antagligen någon form av trygghetssökande också då du har flyttat hemifrån, så får du ännu en upplevelse och kontakt till din egen barndom, barndomshem och förälder. Nästan alla människor har någon liten grej de gör då de är ensamma, som de helst inte skulle berätta för andra. Det kan vara allt från att bita på tånaglarna till riktigt stora problembeteenden. I ditt fall är det ju inte skadligt för vare sig dig eller någon annan, så därför är det helt okej. Men jag kan förstå att det kan vara lite ångerfullt då du "måste" gömma undan sakerna och så. Det är närmast den här ångern och ångesten som kan bli problematisk om du upplever den starkt och ofta. Så om det stör dig, så finns det möjligheter att gå och prata med någon objektiv/professionell, som psykolog eller varför inte titta in till Ärligt talat-chatten och diskutera saken med någon av handledarna eller psykologen som finns på plats måndag, tisdag och torsdag 19-22 på arligttalat.fi. Där kan du också vara anonym och komma åt att diskutera med någon vuxen utan att behöva tala ansikte mot ansikte, ifall det känns jobbigt. Lycka till och som sagt behöver du inte vara orolig!

Psykolog Helena

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.