Trauma utan trauma

Hej!

Det är riktigt bra och intressanta frågor som du ställer. Det finns inga lätta svar på dem, men jag ska i min text här under försöka reda ut termerna lite, så hoppas jag att det kanske hjälper dig få i alla fall lite mera klarhet :) Har på känn det kommer bli jättelång text så förlåt för det haha, hoppas du orkar läsa ändå.

Vi kan börja med att prata lite allmänt om Borderline personlighetssyndrom (bps, eller bpd på engelska, borderline personality disorder), eller Emotionell instabilt personlighetssyndrom (eips) som det numera allt oftare kallas. Eftersom du använder förkortningen bpd i din text så gör jag det också här nu.

Det som man behöver komma ihåg i din ålder är att många symptom för bpd är liknande för hur det är helt överlag är i tonåren för många. Därför brukar det inte diagnostiseras förrän senare i livet, för psykiatrikerna vill vara säkra på att det inte är relaterat till ålder. Symptomen brukar dock överlag uppkomma just i tonåren eller tidiga vuxenåldern. Symptom som är överlappande för både tonårstiden och bps är kraftiga känslomässiga svängningar, ilska och impulsivitet, osäkerhet kring identitet och självbild, samt instabila relationer. Men om dessa symptom ”bara beror på tonåren” så borde de gå om, och känslolivet börja stabiliseras ungefär vid den ålder som du är i. Om det inte ”går om” eller blir värre så är det troligen nåt mera problematiskt som ligger bakom dessa inre upplevelser.

Det finns också andra diagnoser som delar en del av symptombilden för bpd, exempelvis ADHD eller bipolaritet. Dessutom kan också ångestsyndrom samt annat mentalt illamående ge starka känslomässiga svängningar, oro, och irritation. Även ätstörningar kan ge liknande symptom, för att en hjärna som inte får tillräckligt med näring inte orkar hålla fokus och är lättirriterad eller fort kan bli ledsen. Så det är alltid så lätt att veta vad som är vad, så som du ser så finns det alltid skäl att prata med en psykiatriker om man misstänker att något inte är som det ska, för de har de rätta sätten att mäta symptomen på så att de kan placera en diagnos om det behövs. Komorbiditet är också vanligt med mentala åkommor – alltså att om man lider av en huvuddiagnos så kan den i sin tur föra med sig också andra diagnoser, exempelvis om man har bpd så kan man också ha blivit deprimerad av det.

Som med många andra mentala diagnoser, så vet vi inte till 100% hur bpd uppkommer. Det verkar vara delvist ärftligt, men uppväxtmiljön spelar en stor roll, speciellt om det funnits mycket stressande händelser i barndomen, uppväxten innehållit trauman, eller om ena/båda föräldrarna har varit otrygga och oberäkneliga i hur de visar och tar emot känslor. Men, trots att de flesta med bpd har haft någon typ av jobbiga upplevelser i barndomen, så finns det också en del som har diagnosen trots att de haft en relativt problemfri barndom. Varför det är så vet man inte riktigt, men det kan vara att det är här den genetiska biten kommer in, plus att vi människor överlag är olika känsliga. Det som kan kännas helt okej för någon kan vara superjobbigt för någon annan som är känsligare. Man får inte glömma att alla människor upplever saker olika.

Om trauma:

Ett psykiskt trauma är något som kan uppstå när en situation är ovanligt omskakande, katastrofal, eller hotar antingen ens eget liv eller något/någon som känns livsviktigt för en. Detta kan vara exempelvis att en person som är mycket viktig för en plötsligt dör, det händer en bilolycka som man antingen är med i eller bevittnar på nära håll, en naturkatastrof, eller att man drabbas av en allvarlig sjukdom. Också nära-ögat situationer kan vara traumatiserande, exempelvis att man är väldigt nära att bli påkörd av ett tåg, eller en närstående nästan dör i någon sjukdom.
Om det blir ett trauma eller inte har att göra med hur känslig personen är, hur omskakande och allvarlig händelsen är, hur bra metoder personen har för att bearbeta sina upplevelser, och ifall den drabbade personen också nyligen varit under annan mental belastning. Det kan vara att en händelse som annars inte blivit ett trauma för en person kan bli det ändå – ifall det överlag hänt många mindre omskakande händelser på sistone, så personen inte har de psykiska resurserna att hantera en till motgång. Psykiska trauman har bl.a. att göra med hur minnet av traumat registrerats i ens hjärna. Traumaminnen fungerar lite annorlunda än vanliga minnen. Man använder ordet ”trauma” lite väl lättvindigt idag exempelvis på social media, mot vad det egentligen innebär.

Om ditt mående:

Ledsen att du inte mår bra. Det som jag däremot tycker är bra är att du själv reflekterar över måendet, samt att du samtidigt är medveten om att man ska försiktig med att självdiagnostisera :) Men det är bra att vara nyfiken på sitt eget psyke, så att man kan lära sig mera, lära känna sig själv bättre, lägga märke till sånt som man mår bättre eller sämre av, och så vidare... Jag rekommenderar starkt att skriva någon typ av dagbok för att bättre få koll på hur man fungerar och hur man mår! Att skriva är överlag ett bra sätt att reglera och få ut känslor.

Tre och ett halvt år är en lång tid att känna av ångest- och depressionssymptom. Det skulle nog vara bra om du kunde få någon typ av ordentlig vård/hjälp med det. Det är jättebra att du redan varit och pratat med några personer, men det optimala skulle ju vara om du fick gå exempelvis till en psykolog mera regelbundet ett tag så att ni kunde gå till botten med ditt mående och vad du kan göra åt det. Det skulle också vara bra om du besökte en psykiatriker (en läkare som är expert på mentala diagnoser). Var inte rädd för att eventuellt få en diagnos, diagnostisering finns till för att människor sen lättare ska få hjälp.

Sen ifall du i framtiden vill börja någon sorts psykoterapi (exempelvis FPA-stödd rehabiliterande psykoterapi, det kan du läsa mera om HÄR, diskutera dina möjligheter med en psykiatriker) så finns det lite olika alternativ:
Ifall du vill fokusera på lösningar i nuet så kan du rikta in dig till en terapeut som jobbar mera med KBT (Kognitiv Beteendeterapi), och vill du gå in i dig själv på djupet för att söka orsaker och svar så då söker du dig till en psykoanalytiskt inriktad psykoterapeut. Finns också andra metoder men det mesta bygger på dessa två :)

Du säger att du inte riktigt vet varför du mår så här, men ibland så är svaret faktiskt så enkelt att det inte finns en enstaka stor händelse som gjort att det blivit så. Ibland klarnar orsaken i framtiden, och ibland så är det bara ett mentalt oväder som man behövt genom och sen är det bra igen. Jag hoppas ditt oväder går om snart! Ta hand om dig!

Kram, Kix