Hur gör jag för att flytta hemifrån?

Hej!

Nå nu har jag talat länge och väl i telefon med en socialarbetare. Jag ska försöka återge allt hon sa - men sedan när och om ni tar hjälp av någon utomstående att reda ut saker och ting, så kommer han/hon att bedöma ert fall individuellt och försöka hitta den bästa lösningen för just er familj.

För det första så förstår vi att du har det jobbigt hemma. "Jobbigt" är en känsla som inte alls alltid går att översätta till fakta och hur familjen funkar utifrån sett. Hur man trivs och hur man tycker att det är är alltid personligt, tycker du att det är tungt så är det tungt. Men hur man ska ta tag i problemen är inte alls alltid så lätt att veta och risken finns alltid att man uthärdar och låter allt vara som det varit, bara för att det känns ännu tyngre att börja dra fram allt i ljuset. Det är inte kul att säga "jag trivs inte och jag mår inte bra!" - man kan till och med vara rädd för att allt bara ska bli värre då, att någon blir arg eller ledsen. Eller i värsta fall att det blir riktigt kris i familjen och att det leder till något som man inte alls önskade.

Du skriver det inte rakt ut, men vi gissar att du inte vill eller kan flytta till din mamma? Kanske för att dina föräldrar har en överenskommelse om vårdanden av dig eller för att hon bor så långt borta att du skulle vara tvungen att byta skola eller förlora vänner? Vi gissar att du hur som helst har tänkt över alternativet att flytta till din mamma och att det inte är något alternativ. Men ta och tala med din mamma i alla fall. Hon bryr sig garanterat om hur du mår och vill att du ska ha det så bra som bara möjligt är. Alla föräldrar vill nog det innerst inne för sina barn - men vardagen kan lägga krokben för de föresatserna ibland och tex sådant som trötthet från jobbet eller ekonomiska bekymmer kan dra ner på orken och humöret så mycket hos föräldrar att det känns som vardagslivet bara skulle gå ut på gnäll, tjat och kritik.

Vi är säkra på att din pappa också egentligen skulle vilja göra det så bra som möjligt för dig. Kanske han får dåligt samvete när du "hotar" med att flytta hemifrån - för lite antyder ju det att han inte gjort sitt jobb som pappa så himla bra. Kanske har han dåligt samvete för allt han borde göra för dig, men inte kan eller inte orkar? Hur skulle det vara om ni satt er ner och diskuterade som två (nästan) vuxna människor om det här? Försök att inte låta känslorna styra dig så att du börjar skrika/gråta/anklaga. Gör ett försök att lugnt och sansat tala med honom om hur du skulle vilja ha det för att må bättre hemma. Kompromisser, överenskommelser och nya mål som man satt upp tillsammans kan göra underverk för trviseln hemma. Man bör också komma ihåg att livet förändras för alla i famijen, tex för dig för att du växer och utvecklas, och då borde familjen anpassa sig och hitta nya sätt att funka tillsammans på. Just nu verkar inte din pappa nöjd med hur du funkar i familjen och du är inte nöjd med hur din pappa funkar. Så nu måste något förändras för att ni ska kunna funka igen, på ett nytt sätt.

Om ni vill så kan ni också få hjälp utifrån. Tex en socialarbetare kan hjälpa er att se objektivt på situationen och försöka hitta lösningar tillsammans med er. Det är deras främsta arbetsuppgift - inte att splittra familjer ännu mer. De kommer nog inte på frågan att socialen skulle betala för en lägenhet för dig eller placera dig på barnhem, för dina föräldrar är försörjningspliktiga för dig - främst din pappa då. Det är deras skyldighet att se till att du har tak över huvudet, kläder på kroppen osv. Så skulle du och din pappa känna att en egen lägenhet skulle vara den enda lösningen, så är det dina föräldrar som måste betala för den och se till att du har allt du behöver för att överleva i den. Kanske inte heller att flytta hemifrån skulle vara den bästa lösningen för dig? Att blir så självständig och ta så stort ansvar för sig själv är inte någon lätt uppgift, men det fattar man oftast inte förrän det är "för sent" och man står där utan vessapapper eller pengar på kontot att köpa sådant för och har hemska ensamhetskänslor. Det är lätt att drömma om hur ljuvligt det skulle vara med eget kämppä och tro att det magiskt skulle lösa alla problem i familjen. Men det är bara en flykt och det är inte alls sagt att det blir bättre av det.

Det ekonomiska skulle vara ett mycket större problem för dig ifall du flyttade hemifrån, eftersom du inte kan få någon form av studiestöd eller bostadsbidag förrän du fyllt 17 år (då är det FPA du ska snöka från) och även då är det inte alls sagt att du får de högsta stöden man kan få, det beror på famijens inkomster och det är låga gränser för vad de får förtjäna innan det påverkar ditt studiestöd. I dagsläget så får nog din pappa både barnbidrag och underhåll av din mamma, men vi lovar att de går snabbt åt i en vanlig fyrapersonersfamilj. Tänk det som så att med de hundringarna ska betalas din del av boendekostnaderna; av vattnet som går åt när du duschar, av maten, av el-räkningen, ja till och med en fjärdedel av vessapappret. Då kan nog en 30-eruos telefonräkning sitta hårt åt.

Vårt råd - även socialarbetarens - är nog att försöka reda ut allt hemma och kämpa för att få en bättre stämning och trivsel hemma. Det är nog främst din pappa som ska ändra sitt beteende och förhållningssätt, det är han som är den vuxna. Det är hans ansvar att se till att du mår bra - men också din mammas. Men klart att det är upp till dig också, att ta ansvar för hur du mår. Bestämmer du dig för att se allt negativt, så kommer alltihopa att bli negativt. Bestämmer du dig för att anstränga dig att få allt att funka, så har du så mycket större chans att bli lycklig hemma. Det kan vara att er familj skulle få stor nytta av en utsomstående vuxen, så vi rekommenderar nog att ni tar kontakt med tex socialen i Vasa eller med ungdomsstationen Klaara eller Folkhälsans tonårspoliklinik. Du kan ringa något av de här ställena själv också. Inget farligt kommer att hända av det och de bits inte och kommer inte att klanka ner på er. Deras jobb är att hjälpa folk att börja må bättre, de finns där för dig.

Så försök att berätta för din pappa hur du känner det. Kom ihåg att han garanterat älskar dig och vill ditt bästa - det kanske bara inte går så strålande för honom att visa och göra det i praktiken just nu. Vaddå, viken pappa förstår nu sig på sin tonårsdotter, ni är ett mysterium. Så därför måste du berätta vad som rör sig i ditt huvud för honom, vännen! :)

Stooor kraaaam (och skriv jättegärna in igen till oss och berätta hur det gick)
Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna samt socialarbetaren Heidi