Svårt att komma nära

Hej! 
Jag börjar lite nerifrån och svarar på åldersfrågan först. Enligt min åsikt är det helt okej att vara tillsammans med någon som är lite yngre än en, OM båda är ändå över 18 och anses vara “vuxna” och OM båda vill det och man fortfarande respekterar varandras gränser och liknande. Anledningen till att man ibland ser negativt på förhållanden med större åldersskillnader är för att om man är väldigt ung, t.ex. om hon var 16 och du 20, så har man inte utvecklat konsekvenstänket helt ännu och man är oftast inte tillräckligt säker i sig själv för att veta vad man är okej med och våga säga nej, man ser på det som att den äldre i det fallet har möjlighet att utnyttja, tvinga eller manipulera sin partner till saker eftersom hen inte anses vara “vuxen” ännu. Sen har ju såklart personligheten en stor roll också, det finns nog 16åringar som redan är vuxna för sin ålder, på samma sätt som det finns 30åringar som inte alls beter sig som vuxna människor borde. Man tänker också ofta på att ett förhållande som skulle vara mellan exempelvis en 16åring och en 20åring inte kommer fungera om 20åringen vill ha barn och familj osv snart medan 16åringen inte är redo för det, varken psykiskt eller fysiskt men inte heller vill det. Men samma där, det finns såklart 40åringar som aldrig vill ha barn och det finns 22åringar som vill ha barn när de är unga. Så det går att se på det lite ur olika vinklar men det som inte är okej enligt lagen är oftast inte okej enligt lagen pga en giltig orsak och då ska man inte försöka argumentera om varför det skulle vara okej.

Sen måste du fundera om du skulle klara av att vara tillsammans med henne om du själv känner redan att du tycker hon är för ung. Dock tror jag ju att det kan komma från att du har en lillasyster och ser på tjejen du är lite förtjust i som du ser på din lillasyster men du måste komma ihåg att hon är en person och inte bara en siffra. Sen kommer ju alltid din lillasyster bli äldre så kommer du då när du är 30år tycka att de som är 25år ännu är för unga, bara för att de är närmre i åldern till din syster än dig? Man ska inte bara se till åldern utan också till omständigheterna runtom. Men det är ju klart, om du känner att det är konstigt och att hon är för ung då ska du ju inte påbörja ett förhållande heller, men fundera först över varför du tycker hon är för ung, när hon ändå är vuxen.  

Sen till det som tar lite längre att reda ut. Jag tycker det är jätte bra att du har försökt att utmana dig själv och att du har gjort framsteg och det tycker jag att du ska fortsätta med. Sen är det här du känner en vanlig och normal sak att känna. Många människor har pga olika anledningar svårt att knyta an till människor eller låta människor komma nära. Det kan bero på att man har trauma från något som gör att man har blivit på helspänn när det kommer till sådana saker, eller att man alltid blivit lämnad och därför är på sin vakt om vem man låter komma nära en.

Det kan också bero på olika anknytningsstilar. Det finns många teorier om anknytning, t.ex. Mary Ainsworth gjorde ett experiment på barn för att utreda vilka olika anknytningar barnen hade till sina mödrar och hur det påverkade dem i deras vuxna liv. Om du vill veta mera om experimentet finns det nog på nätet att läsa om det, troligen på engelska dock. Kan sammanfatta resultatet av experimentet kort. Det finns 4 olika anknytningsstilar, trygg anknytning, otrygg-undvikande anknytning, otrygg-ambivalent anknytning, desorganiserad anknytning. Detta baserade sig på hur mödrarna agerade när barnen t.ex. skrek eller gjort sig illa och grät, när barnen kände att de behövde någon helt enkelt. Hade man en trygg anknytning till sin mor såg de oftast inga problem i vuxna livet, men de 3 andra anknytningarna gav upphov till problem i vuxna livet. Oftast med att man hade svårigheter i förhållanden som vuxen för att man inte kunde lita på folk, lita på att folk skulle hjälpa en och stanna kvar eller att man inte vet om det är okej att "behöva" någon.                                                                                                                                                                                                                                                                                                     

Detta är ju inte en exakt vetenskap och det finns nyare teorier nu men med liknande resultat, sen kan man ju inte heller pricka in att detta skulle stämma på varje individ men man kan fundera över det. Man behöver inte ha haft en dålig eller traumatisk barndom för att man ska ha fått en otrygg anknytning ,utan det som har påverkat den kan vara väldigt diskreta händelser.

Det behöver ju inte heller alls handla om något sånt här, men om det skulle göra det går det ju att jobba på och arbeta bort de mönster ens hjärna har byggt när man var liten. Det kanske skulle hjälpa dig att träffa en psykolog eller liknande som skulle förklara det bättre och som kan ge tips på exakt hur man arbetar bort inbyggda tankemönster som vuxen.

Men som sagt så kan det också bero på något annat, vissa saker händer bara utan en orsak. Om du har upplevt att du blivit lämnad förut eller sårad förut kan det nog handla om en försvarsmekanism som din hjärna sätter igång när den känner att du är i “fara” igen.  

Sen till frågan om att vara förälskad. Oftast blir  man ju inte blixtkär vid första ögonkastet eller första gången man träffar någon. Det är helt normalt att man först har ett intresse som utvecklas till att man känner sig lite förtjust men det är ju sen då man lärt känna personen bättre som man kan känna sig ordentligt kär. Så jag tror att för att veta om du är förtjust eller bara intresserad behöver du lära känna personen bättre, så blir känslorna starkare för varje gång ni träffas eller så svalnar intresset pga att det inte känns som att ni passar ihop osv. Jag kan tyvärr inte veta om din hjärna så att säga “spelar ett spratt” på dig och reducerar dina känslor för att skydda dig, det vet du nog bäst själv. Låter klyschigt men när man väl är ordentligt kär så vet man bara det helt enkelt. Men för att få veta hur man verkligen känner så behöver man ju gå vidare med personen på ett eller annat sätt, man märker nog av om det är något som inte känns rätt senare. Det behöver ju inte ändå vara allvarligt eller seriöst bara för att man tar nästa steg och t.ex. börjar dejta, det bestämmer ni ju själva.  

Hoppas du själv får en fin vecka!

mvh Madeleine