Faffa

Hej Ledsen och oroli!

Voj vännen, ja det är inte lätt att börja se sina föräldrar och släktingar som människor. När vi är barn har de en alldeles speciell roll som något mycket mer än alla andra vuxna. De har nästan superpowers och vad de än gör för tokigheter, så accepterar vi det, försvarar och förlåter dem, anser att jamen så ska alla föräldrar göra osv. Barn är blinda i sin tilltro och kärlek till nära och kära - och så ska det vara också. Så har naturen tänkt ut det för att så gott den kan skydda barnen, både fysiskt och psykiskt.

Men sedan i tonåren brukar något hända. Långsamt men säkert börjar de flesta av oss se de verkliga människorna bakom. Vissa tidigare, vissa först långt in i vuxen ålder, en och annan kanske aldrig och en och annan alldeles för tidigt. Men i något skede väger det över, så att vi barn plötsligt ser egenskaper, personligheter, handlingsmönster eller svagheter hos våra föräldrar som hos vilken annan vuxen som helst. Vi inser att de inte alltid är de oövervinnerliga, perfekta varelser vi trott så länge vi kan minnas. Det här hör faktiskt till och med till mognadsutvecklingen på väg från barn till vuxen och syns ofta också i att många tonåringar börjar uppleva sina föräldrar som löjliga, pinsamma, gammalmodiga, tråkiga, stela, oinformerade eller liknande. Det är naturens sätt att hjälpa till att buffa ut tonåringarna ur barndomshemmet för att börja stå på egna ben, så att de ska söka sig nya omgivningar, upplevelser, läromästare osv och så småningom skapa egen familj.

Så många tonåringar upplever en tid av förvirring och sorg, ilska eller osäkerhet i det här skedet (som dessutom kan vara i åratal).  Å ena sidan stör de sig på sina föräldrar och kanske ser nya sidor hos dem som de av olika anledningar inte gillar eller har svårt att hantera. Å andra sidan så älskar de fortfarande föräldrarna, är lojala och förlåtande - och ännu beroende av och bundna till föräldrarna och den trygghet och praktiska hjälp de ger. För det flesta blir det här jobbigt, i något skede eller nu och då.

Som alla barn, har du troligen antingen inte noterat den här fientligheten och negativiteten hos din farfar förr eller så har du förlåtit eftersom han är din Farfar med stort F. Det är okej, som jag sa är det här en överlevnadsmekanism hos barn. Och troligen har du inte skadats speciellt mycket av det heller, för barn är mycket tåliga varelser. De eventuella skadande händelser eller ord du varit med om, har högst sannolikt all kärlek, omtanke och lycka du också upplevt vägt upp det med råge. Inte ens att du blivit slagen i huvudet torde ha lämnat fysiska spår hos dig - tänk bara hur ofta barn slår huvudet, speciellt under de första levnadsåren när de tex ska lära sig gå, faller i rutchkanan osv osv osv. Det är bra att du går igenom de här händelserna, får de här insikterna och behandlar det inom dig (och med andra, alltid bra med andra som bollplank), men jag tycker inte att du ska "haka upp dig" för hårt på det, inte vara rädd för psykiska men för resten av livet osv. Det är nog ingen fara med dig, vännen!

Men nu börjar du genomskåda de vuxna runtom dig, nu när du hunnit så här långt i din egen mognadsprocess, och gillar inte vad du ser. Det är klart att det inte är kul, och klart att du vill hjälpa till för att underlätta relationen. Men minns att det här inte är ditt ansvar. Du är inte ansvarig för din pappas och hans fars relation, inte heller för relationen med din dementa farmor. Jo, den är jobbig för alla inblandade, men de andra inblandade är vuxna människor. De ska reda upp och gå igenom sina känslor, erfarenheter, relationer osv. De har ansvar över sig själva.

Det du däremot gärna kan göra är att visa din pappa att du älskar honom trots att han bara är en vanlig människa. Visa hur mycket han betyder för dig och tillbringa tid med honom. Visst kan du säga, när han är negativ, att du inte gillar att höra det och att han knappast mår bra av det heller. Men kräv inte heller att han ska lägga på sig en mask och dölja vad han egentligen känner. De flesta föräldrar vill skydda sina barn från allt ont, även när de själva har ont, så de visar inget. Det behöver han kanske inte göra längre, ta på sig masken och skydda dig, men det är fortfarande inte din uppgift att lösa hans problem eller ens trösta honom. Du och din pappa har er egen relation, som inte ska vara ihopbunden med hans och hans fars relation. Det är ofta tufft för föräldragenerationen när deras egna föräldrar blir gamla, sjukliga, sinnessvaga och på andra sätt bryts ner. Det är ett annat skede i livet de flesta av oss ska gå igenom. Men inte du just nu.

Jag förstår att det är obehagligt att träffa både farmor och farfar, på olika vis. Den lätta utvägen skulle säkert vara att säga att du inte ska träffa dem då, så slipper du obehaget, men det är ditt och dina föräldrars beslut. Det är trots allt dina farföräldrar och du har rätt till dem. De ska få finnas i ditt liv om du vill. Säkert kan situationen också lära dig något om livet, men du måste besluta vad du kan och vill vara med om. Prata mera med båda dina föräldrar, förklara hur det känns och vad du tänker. Som sagt, man blir alltid klokare på sig själv om man bollar tankar, känslor och insikter med en annan person. Sist och slutligen är det man själv som måste välja hur man går vidare, men man kan få mycket hjälp och stöd. Så prata mera om det här, okej? <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott