Hjälp fort!! Jag oroar mig till döds!

Hej vännen!

Luuugn, gumman, du kommer inte att dö okysst! Försök andas djupt i själen nu och pajja dig själv tröstande på kinden och så säger du följande ord åt dig själv: Det är inte så brottom. Det är inte för sent. Naturligtvis kommer jag att bli älskad och älska - många gånger. Naturligtvis kommer jag att uppleva allt det där från första gången den första pojkvännen tar min hand till gosandet efter 512:e sexet med mannen i mitt liv. Naturligtvis kommer jag att vara nummer 1 för honom.

För vännen, i våra öron låter det som att du har fallit i två olika och väääldigt vanliga fällor nu. Dels så börjar du intala dig något som inte är sant - och det vet du, det skriver du själv - och dels tror du att allting måste hända nu. Ja helst borde det redan ha hänt. Har inget hänt än vid din ålder, så är det dödsdömt och kommer aldrig någonsin att hända. Och det vet du ju också att inte är sant.

Men det är ju så med tankar: först ploppar en tanke upp i ens hjärna och så börjar man oroa sig. Och så tänker man bara mer på just det. Och mer och mer. Och mer. Till slut har man inbillat sig själv att det där lilla orosmolnet är en Stor Sanning som aldrig går att förändra. Och det farliga här är att man börjar bete sig som om det skulle vara sant. Vi tar det riktigt förenklat nu: tror du att du faktiskt kommer att dö som "gambälpiigo" på äkta österbottniska, ogift och oälskad, så börjar du bete dig som en gammal ungmö som inte är tillgänglig för någon, du är "off the market". Du har övertygat dig själv om att du är värdelös, uselt flickvänsmaterial och helt enkelt o-älskbar. Vilket alla killar runt dig känner på sig - så kommer de ens på tanken att tex flirta med dig, så övertygar du dem med ditt sätt att det inte lönar sig alls. Fastän de skulle stå på sina bara knän och be dig bli ihop med dem, så skulle du troligen ha huvudet så fullproppat om tankar på hur oerfaren du är, vilken dålig flickvän du skulle bli, att de ändå skulle dumpa dig av pur uttråkning - att du knappt ens hörde vad han sa.

Okej, vi överdriver ;). Men tankarna påverkar verkligen vårt sätt, vår utstrålning, det som andra omedvetet uppfattar och behandlar oss enligt. Så fortsätter du tjata på dig själv med de saker du skrev åt oss nu, så gräver du egentligen bara en grop åt dig själv - där inga killar kommer att trilla i. Försök istället att jobba upp din egen självkänsla och självförtroende. Börja öva på att känna att du duger precis som du är, att du absolut är bra nog och att du är värd att älska - av dig själv först och främst! Det är grunden för ett bra förhållande, självkärlek. Inte den sorten där folk är självcentrerade, självupptagna och tror de är störst och bäst. Den riktiga självkärleken, då när man tycker om sig själv, trivs med sig själv, har empati för sig själv de dagar det går sämre och ursäktar de sämre sidorna. När man är bara människa, men det inte gör så mycket att man inte är perfekt. För om du accepterar dig själv, så passar du faktiskt bättre ihop med andra! Du har lättare att hitta lugn och trivsel och humor i förhållanden om du inte hela tiden tjatar på dig själv med hur värdelös du är! Så kolla bland annat vad vi skrivit här på Decibel om självkänsla och självförtroende och börja jobba på det. Hela du kommer att må bättre och bli lyckligare av det - och någon kommer en vacker dag att må bättre och bli lyckligare av att vara tillsammans med dig. Kärlek är inte ½+½=1 utan 1+1=2 (alltså det blir bättre när det är två människor som bildar ett par, inte två halvor som försöker bli något med hjälp av någon annan).

Och sedan det här med tiden. Jajajaa, vi vet att det är massor i din ålder som haft huuur många pojkvänner som helst. Men betyder det att det är bra? Var det, varenda en av dem, bra kärlekar de upplevde - och blev de bättre människor av det? Kanske de tog första bästa som visade dem en gnutta intresse? För det är ju farligt om man är kärlekskrank, att man tar vad som bjuds, inte för att man verkligen är kär i just den killen. Eller att man inbillar sig känslor, tex bara för att man är full av tonårshormoner och ensamhetskänslor? Nu vill vi inte dissa alla dina kompisars kärlekar, bara påminna om att det fantastiska du avundas dem på kanske inte är värd avunden. Och påminna om att en annan dag är någon avundsjuk på hur underbart förälskad du är tillsammans med din pojkvän. Och det här slutar inte bara för att man typ fyllt 20 - kärlek blir ju faktiskt bättre med åren. Visst kan man älska lika starkt oavsett om man är 13 eller 30, men faktiskt så får man lite nytta av allmän livserfarenhet och livskunskap i förhållanden längre fram i livet. Och har man under de åren dessutom skaffat sig en stark självkänsla, så vet man dessutom att livet inte står och faller med en viss persons kärlek. Så att vänta på någon som är värd en är inte alls något negativt! Du har inget bäst-före-datum.

Hoppas det här lugnade dig en smula :) Dina stora kärlekar väntar nog på dig, du har inte missat något!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna