Jag inbillar mig till döds!

Hej!

Lugn, vännen, det ÄR helt normalt att fundera över sin egen sexualitet, till och med älta den ett bra tag. Se, ens egen sexualitet är något av det viktigaste i våra liv, det som kanske påverkar mest vem vi själva känner att vi är. Under tonåren funderar de flesta på det här, och det rör allt från hur man vill klä sig eller hur man talar till vilken typ av människor man blir kär i/sexuellt upphetsad av. Det är nästan så att det är lite konstigt om man inte tänker åtminstone i två sekunder på vartåt man riktigt dras. Och som med allt annat viktigt i livet, alla stora beslut och framtidsplaner och sådant, så vet vissa väldigt snabbt medan andra behöver mera tid på sig att klura ut vad de riktigt vill. Vissa vet exempelvis direkt att japp, jag är heterosexuell, medan andra kanske nog ändå kommer fram till samma resultat, det tar bara längre och är jobbigare att fundera på. Eller så kan de såsmåningom konstatera att japp, jag är bi-, homo-, transsexuell (eller något annat, tex heteroflexibel eller asexuell).

Fast dels MÅSTE man faktiskt INTE bestämma sig för något visst och dels kan det ändra under livets gång. Och juryn är väl fortfarande ute om huruvida det är biologiskt, något man föds till, eller något som man utvecklas till under livets gång (tex att man skulle kunna bli mer flexibel för att samhället är mer accepterande). Oavsett, så är det bara man själv som kan säga vem man är och vad man känner, ingen kan diktera det åt en. Det är ingen stämpel man måste sätta i sin egen panna om man inte vill. Och som sagt, det är ingen brådska med det. Tids nog hittar du någon du fastnar för. Man kan ju ändå inte stressa fram kärlekskänslor, pressa fram dem. De kommer inte bara för att man tycker att det är på tiden, att det hör till, att det är något fel på en annars, för att man känner sig ensam eller för att man är rädd för alternativet. Inte "äkta" känslor i alla fall. Visst kan man inbilla sig en massa känslor bara för att man så gärna vill känna dem, men innerst inne vet man nog att de är fejk - och förhållandet kommer inte att ha lika stor chans att "lyckas". Man kan ju inte bara gå och bli kär i första bästa!

Varendaste en av oss kommer att finna kärlek! Jo, vi looovar dyrt och heligt! Allt vi lärt oss om livet, allt vi sett och hört under våra långa liv intygar det. Vi hade tex också kompisar, när vi var i din ålder, som misströstade och som aldrig hade blivit kyssta. Men några månader eller något år senare så var de precis lika himlastormande lyckligt kära som alla andra varit. Så försök att se den här tiden bara som en period, något temporärt som kommer att gå förbi. Även du kommer att bli lyckligt kär! Men lyssna ändå på dina innersta känslor: dras du till killar? Fint! Då kommer du troligen att hitta Mannen i ditt liv, få barn med honom och leva lycklig hed honom i alla dina dagar. Men idag är inte heller bisexualitet eller homosexualitet så "farligt", eftersom de flesta moderna människor börjar bli riktigt accepterande, toleranta och faktiskt tycka att det inte är någon skillnad vartåt man dras. Så det ÄR inte så hemskt ifall du en vacker dag kommer att hitta Kvinnan i ditt liv, få barn (på något vis) och leva lycklig med henne i alla dina dagar. Det är statistiskt mindre sannolikt att just du är bi- eller homosexuell (hetero i överväldigande majoritet), så väljer man det att se det så, så har du oddsen på din sida för att det ska bli mannen i ditt liv, och före det Killarna i ditt liv. Oavsett kommer du att bli lycklig! Det är huvudsaken!

Vet du, det här med att älta en viss sak är helt naturligt, speciellt under tonåren. Då finns det så himla mycket som man ska välja och bestämma i och med det här med att skapa sin egen identitet och "hitta sig själv". Samtidigt är man känslig i tonåren, känslig för andras åsikter och för influenser och ofta känslig i självkänslan och självförtroendet. Så fastän man inte annars är typen som hakar upp sig och ältar, så kan man plötsligt helt fastna i en viss tanke. Speciellt sådant som man håller för sig själv kan bli till ett riktigt tankemonster som äter upp mer och mer av ens sammanlagda tanketid och ens energi. Man kan fångas helt av det här ena problemet, den här ena frågan, och kan ha väldigt svårt att dels hitta svar själv och dels slippa ut ur tanke-rundgången. Ju mer man snurrar den här tanken, desto mer hysterisk/deprimerad/ångestfylld blir man och desto mer osannolika nya tankar föds ur det här monstret. Oftast hjälper det otroligt mycket med att bara PRATA med någon om det här. Någon som kan påminna en om att det hela inte alls är så farligt som man börjat inbilla sig, som uppmärksammar en på hur långt in i egen hjärna man irrat in sig och virrat bort sig och som intygar en att världen och framtiden fortfarande är trygg. Du började redan berätta för oss, och det är superbra, men vi tror att du skulle behöva prata lite mera och framförallt få mera av det här vi just skrev - och tröstande kramar! Så prata med någon, tex en kompis, mamma, en kompis mamma, en favoritlärare, en tränare, en ungdomsledare, en kurator, en skolhälsovårdare, en psykolog - vemsomhelst som du har förtroende för, eller kan få förtroende för. Väljer du tex skolkuratorn, så kan vi garantera att hon träffat och hjälpt många tjejer förr som funderat just på det här, så hon har redan de rätta orden för att du ska kunna slappna av igen.

Stooooooor kraaaaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna