Jobbig kompis

Hej :/!

Oj det är precis så att man kunde förväxla din kompis med en tjej jag kände för tiotals år sedan. Hon höll också på precis så där. Skröt om än det ena och än det andra, förstorade och ljög tills hon knappt skilde på verklighet och lögn själv, samt nedvärderade andra på alla sätt hon kunde. Och så har man ju sett samma tendenser genom åren hos många många andra. För se, för vissa verkar det här personlighetsdraget eller osäkerheten aldrig växa bort. Det är bara leksakerna som blir dyrare och ämnena att skryta om som ändras. Ju yngre, desto mer genomskinligt och grovkornigt brukar skrytet vara, ju äldre desto mer avancerat (där de tex kan jobba häcken av sig för att få råd med det "fina" och minsann vet exakt vad allt är värt). Ibland blir det här en drivkraft, en ambition som kan leda till fina karriärer eller höga löner. Men risken finns att de lämnar otillfredsställda, aldrig nöjda, eftersom det alltid finns något dyrare, finare, bättre och den där nöjdhetskänslan räcker aldrig länge. Ett ganska fattigt liv, sist och slutligen...

Men för de allra flesta växer det nog bort med tiden. De inser att det inte är värt att skryta, eftersom den negativa effekten av folks avundsjuka eller irritation i slutänden oftast blir större än belöningen. I något skede kan de slutligen förstå att avundsjuka människor oftast inte alls söker sig till ens sällskap för att de beundrar en, inte alls vill vara i ens skor och inte alls har lust att tävla med en. Att avundsjuka oftast väcker avsky istället, så att folk drar sig undan. Och de som inte blir avundsjuka blir irriterade på skrytet istället.

Och sällan tycker folk egentligen att sådana, som försöker allt de kan att vara häftiga på olika vis, faktiskt ÄR häftiga. Jo, precis som i ditt exempel, kanske någon yngre eller mer lättimponerad (eller som spelar enligt samma spelregler och värdesätter samma saker), men sällan "peers" (vänner, jämnåriga). Det blir så lätt att det känns som att de försöker för mycket, för hårt, för stort - och då blir det istället bara pinsamt och irriterande. Överlag reagerar folk inte bra när något är genant (=pinsamt) utan de blir besvärade, och besvärade österbottningar söker sig tyst bort från det som besvärar. Och även med

I något skede förstår också förhoppningsvis de skrytande, att de kanske valt fel saker att skryta med, alltså att alla/vissa andra de försöker imponera på inte alls värderar just den grej de försöker göra så högt som de själva. Fel sorts prestationer eller fel sorts skala för vad som är värdefullt/dyrt och inte får samma effekt som för mycket skryt, att folk blir irriterade och drar sig undan. Vad som är coolt hänger delvis ihop med åldern också (eller en viss persons mentala ålder och mognadsnivå alltså), men så där allmänt så växer man oftast ur vissa coola grejer att göra. Exempelvis en 19-årig kille tycker inte längre i allmänhet att det är coolt att köra moped på bakhjulet och liknande. Och så hänger coolhetsgraden ihop med vad man lärt sig bla hemifrån, som yngre eller av kompisar att är coolt. Kommer man från ett hem där det läggs mycket vikt vid vad saker kostar, så blir det måttskalan för värde som man själv börjar använda - speciellt om man ofta legat lågt nere eller lägre än andra på den skalan.

Precis som du skriver, så bottnar ofta det här i svag självkänsla. Självkänsla betyder ju att känna att man är värdefull och duger no matter what, att det är man själv som är värdefull och inte bara det man klarar av att göra, och en besvikelse får inte hela ens värld i gungning. Har man svag självkänsla kanske man söker bekräftelsen utifrån, istället för att hitta nöjdheten inom sig själv. Då försöker man kanske prestera så bra man bara kan inom något område - och låta alla få höra om det - eller så försöker man köpa sig till aktining och respekt (behöver inte nödvändigtvis vara saker, kan vara upplevelser eller instagramföljare eller annan yttre bekräftelse också). Ibland kostar det reda pengar, andra gånger kostar det kanske, som i exemplen du ger, att försöka skaffa aktning och status genom sex (ha sex med yngre pojkvän, blotta sig för yngre killar osv). Till en viss del hänger självkänslan också ihop med hurudan uppfostran man fått: om man fått beröm hemma för sådant som betyg eller idrottsprestationer eller klädval istället för att bli älskad och bekräftad bara för att man existerar, så är det såklart så man tror att man måste leva, att man bara duger för vad man har och gör.

Sedan det här med att ljuga och överdriva. Såklart hör det i det här fallet ihop med sökandet efter bekräftelse och inställning att status får man endast genom vad man har och gör. Men förmågan att ljuga är för det första något som man måste träna upp - har du någonsin sett en 3-åring ljuga? Man ser igenom hen på två röda sekunder. Även tonåringar kan vara kvar på "nybörjarstadiet" då de tar i för mycket och kör med för osannolika lögner eller glömmer att "sopa igen sina spår". Ibland är det alltså en mognadsfråga och en erfarenhetsfråga hur bra man kan ljuga - javisst, det är tveksamt om det är en moraliskt god egenskap att öva upp - men likaväl kan man bli proffs även på detta. Det andra med att ljuga ofta är dels att det liksom förökar sig, börjar växa okontrollerat av sig själv. Nästa lögn blir större och grövre än den förra och snart tappar man kontrollen över dem - framförallt för att det kräver mycket minneskapacitet att komma ihåg vad man ljugit ihop. Och dels kan man bli lite beroende av kicken den lilla uppmärksamhet man nu får av lögnerna, så att man tar i mer nästa gång för att få större uppmärksamhet. Plus att det faktiskt är ett vanligt skede under tonåren att överdriva, ljuga och drömma ihop bitar till verkligheten, på samma sätt som att undanhålla sämre sidor av livet, tycka att vissa saker plötsligt blivit pinsamma eller häftiga, testa gränser, skapa status och relationsband... De flesta har nog gått igenom det stadiet (även om de aldrig skulle erkänna det senare).

Naturligtvis är det synd om den som skryter, överdriver och ljuger, eftersom hen innerst inne inte kan tro att hen duger så som hen är, utan försöker förtvivlat förbättra verkligheten. Så det effektivaste botemedlet mot behovet är att berömma hen för det som hen faktiskt ÄR. Ge hen uppmärksamhet när hen inte försöker åstadkomma den genom överdrifter och lögner, berätta hur du uppskattar hens närvaro. Helt enkelt hjälpa till att bygga en starkare självkänsla och en relation där den andra inte känner sig tvingad att ljuga. För ibland kan man ju nog omedvetet eller medvetet förvärra skillnaderna mellan en själv och den andra, kanske ha andra fördelar som hen aldrig kommer att nå upp till eller bete sig på ett sätt som triggar den andra att ta i ännu hårdare för att bevisa sitt eget värde (på det sätt hen tror att ska funka). Visst, inte kan och ska man ju heller sticka under stol med var man själv är, har och kan, men man behöver inte flascha det i fejset på den som redan har det svårt.

Att syna bluffarna, tex säga "nu vet jag att du ljuger" kanske kan vara effektivt som kalldusch, men kan lika gärna lära upp lögnaren till en ännu bättre lögnare, eller få hen att börja undvika en och söka sig till mera lättlurade och lättcharmade. Oavsett om man väljer den vägen, så ska man säga det på tu man hand och inte skämma ut hen inför andra. Visst, man kanske i värsta fall är lite mån om sitt eget rykte, vill visa för andra att man inte går på kompisens alla lögner och därför säger emot inför andra, men det skadar nog mer än det hjälper.

Ibland är vänner på olika nivå och i olika skeden i livet. Ofta kan man vara vänner ändå, och obalansen jämnar ut sig i något skede, men lika ofta kan det vara början på slutet av en vänskap. Om man inte värdesätter samma saker, intresserar sig för samma saker och har tillräckligt gemensamt, så kanske vänskapen känns otillräcklig och man söker sig till andra. Eller så blir man irriterad, kanske det till och med går så långt som till gräl om olikheterna. Det är okej, en vänskap måste inte hålla livet ut och det vanliga är faktiskt att vi byter vänner många gånger under livet. Speciellt en bit i tonåren kan många vara i otakt, bli osams eller växa ifrån varandra och därför byta från barndomsvänner till nya ungdomsvänner.

Fast vissa känner ändå en lojalitet mot den gamla vännen och ibland lönar det sig att envist hålla fast vid vännen, ibland inte - det vet man först när man ser bakåt i backspegeln. På sätt och vis uppfostrar vi ju hela tiden varandra, så säger man till på ett snyggt sätt när man tycker att en vän går för långt på något plan, så kanske man kan styra upp situationen. Så länge man faktiskt gör det av omtanke, utan att själv visa sig som den bättre eller mognare, smartare eller mer moraliska. Alla kan vi bli bättre människor, bli mognare, smartare och mer moraliska, så det behöver man hålla i minnet, att inte döma någon helt för hurudana de är just nu också.

Hoppas allt reder upp sig mellan er två på ett sätt som gör er båda nöjda i längden <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott