Mörker

Hej Lana!

Det är ledsamt att du under perioder mår dåligt. Visst, alla ungas psykiska mående går i vågor med bättre och sämre tider/veckor/dagar/stunder, men man ska ändå ta tecken på psykisk ohälsa på allvar, inte bara sitta och hoppas att det ska gå över av sig själv. Att du skadat dig själv är definitivt ett starkt tecken, och det var bra att du insåg det själv och gick till kurator.

Däremot var det illa att hon svek ditt förtroende. Sådant borde inte få hända. Åtminstone här i Finland säger lagen att om en kurator vill kontakta en elevs föräldrar, så måste hen berätta det för eleven föst och verkligen motivera varför. Det kan ju hända att kuratorn var allvarligt orolig för att du skar dig, och då ansåg att det förelåg fara för ditt liv och hälsa. Hälsa och liv går före tystnadsplikten. Då kontaktar de ofta föräldrarna, eftersom det är de som är ansvariga för en person som är under 18 år. Ni har säkert ungefär samma regler där. Kuratorns avsikt var knappast att "skvallra på" dig, utan att flera ska kunna hjälpa dig.

Det är ändå lite märkligt att kuratorn bara "släppte" dig sedan, inte följde upp hur du mår? Kanske du sa att du var okej, fastän du inte var det? Det kanske kändes som rätt beslut för dig just då, men det löste ju inga problem, eller hur? Se, när det gäller psykisk ohälsa, så är det ofta väldigt tungt och svårt att börja ta tag i det och reda ut det. Det lockar ju verkligen inte att vara tvungen att anstränga sig, öppna upp, verkligen se de negativa känslorna och tankarna, förändras - speciellt inte när man är trött i själen av det psykiska illamåendet. För bara för att man berättat för någon om hur man mår, så kan de inte komma med ett magiskt trollspö och bara trolla bort ens psykiska illamående, utan man måste själv kämpa och jobba. Och det ser man ju alltså inte direkt fram emot, för det kommer att bli tufft och smärtsamt.

Så många tycker att det är lättare att ljuga sig ur situationen, låtsas som att allt nog ändå är frid och fröjd och hoppas på att det går över av sig själv. Och så blir de ju inte hjälpta. Tvärtom, det som var ganska lindrigt och kunde ha "botats" ganska lätt hinner istället växa sig svårt och starkt, så vägen tillbaka till att bli frisk blir mycket längre och tyngre. Det är därför man inom den psykiska vården önskar att man ska ta tag i sina problem och söka hjälp i god tid medan de ännu är rätt små, inte vänta tills det är riktigt illa.

Se, det är ju också som så, att ingen av oss föds som experter på att leva. Det finns så mycket som vi behöver lära oss med tiden om hur man ska ta sig igenom livet på ett någorlunda hyfsat sätt, som exempelvis hur man tar sig igenom att ett kärleksförhållande tar slut och alla känslor av besvikelse, svek och ensamhet som det kan föra med sig. Men det finns alltså hjälp man kan få, liksom "lärare" i hur man lever. Det är just kuratorer, psykologer, terapeuter, socialhandledare osv. De har på riktigt utbildning i hur man lever, de har verktygen och metoderna och vet vad man ska säga och tänka för att det ska gå lättare. De är ofta lika utbildade på att leva som tandläkare är på hur man ska lappa hål i tänder. Så använd de här "lärarna"! Se det inte som ett misslyckande, utan som att de handleder dig och ger dig råd.

Mitt förslag är alltså att du ber om hjälp igen. Om inte av samma kurator, så kanske det finns fler i er skola, eller skolsköterska, eller ungdomsmottagning av något slag, eller ungdomsrådgivning eller vad ni nu har i din hemkommun eller hemstad. Via kommunens/stadens hemsidor kan du se vilka alternativ du har. Ta tag i det här nu, lova!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott