Orolig

Hej Orolig tjej!

Hm, det här med svartsjuka är knepigt. Det är två saker jag främst tänker på. Det första är att svartsjuka nog ÄR fullkomligt naturligt, för om vi tycker om någon, så är det ju naturligt att vi samtidigt är rädda att förlora den personen. Det är inte riktigt som att älska en familjemedlem, för de "vet" man ju för det mesta att inte försvinner någonstans (även om det är vanligt i tonåren med en period när man på allvar inser att alla kan bli sjuka, råka ut för en olycka eller dö - även man själv). Och inte riktigt som med en riktigt god vän heller. Där kanske man nog kan vara svartsjuk, vara rädd att vännen ska dissa en för någon annan eller ha en massa kul utan en, men det känns kanske som att det inte är riktigt okej att känna så. Plus att man nu hoppas att en god vän faktiskt inte ska överge en så lätt heller.

Men med en pojkvän/flickvän är man betydligt mer medveten om att ett kärleksförhållande egentligen kan ta slut när som helst. Dels har man ju sett, hört och eventuellt själv varit med om hur snabbt det kan gå, att folk exempelvis kan hitta andra och bli kär i dem, vara otrogna (=egentligen att bryta löftet om att bara vara med varandra och därmed egentligen bara bry sig om varandra), gräla/växa ifrån varandra osv och göra slut... Kärlek verkar väldigt flyktig och opålitlig många gånger, så klart att man kan oroa sig för att det är min tur nästa gång att drabbas. Speciellt i tonåren, när ingen egentligen tänker att man ska vara ihop resten av livet heller, och där det är högt skattat att "pröva på", "leka runt", "söka" och när tillfälliga förbindelser som ons, kk och öppna förhållanden blivit allt vanligare.

Men också för att kärlek på sätt och vis är lite av en tävling. Man blir kär i någon pga dens utseende och egenskaper i ett hav av andra av samma kön som man hade att välja bland, fortsätter vara ihop beroende på hur bra man passar ihop och hur väl man kommer överens och hela tiden finns hotet i bakgrunden om att gräset kanske är grönare på andra sidan. Allt det här kan till och med kännas slumpmässigt, som att en viss typ tycker att blont hår är gulligt eller att han "handlöst föll för henne" som om han snubblat i misstag... Dessutom talas det om huruvida man är "gott flickvänsmaterial", om man har vissa fördelaktiga egenskaper (förr var det att kunna laga mat och sy samt att pappa hade många hektar skog, vad är det månne idag?), vilket kan få en att känna att man utvärderas konstant även av egen partner. Och tänk om man förlorar i jämförelsen med andra? Att vara svartsjuk blir kanske då mera att bevaka sina egna intressen, stå på sig och bevisa sig själv samtidigt som man vill bevaka partnern från att knyckas av någon annan. Till en del är svartsjuka alltså naturligt - det är bara hur stark den är och hur väl man själv kan hantera den som spelar roll.

Det andra jag tänker på angående svartsjuka är att den alltid säger betydligt mer om den som är svartsjuk än om den som man är svartsjuk på. Visst finns det undantag, där partnern ger en en massa orsaker att vara svartsjuk, tex medvetet flirtar med andra, är otrogen eller säger sig inte "tro på trohet" tex i ett öppet förhållande där man ändå inte är överens om alla regler. Men om han är en helt normal pojkvän, trogen och lagom kär (så att han inte har desto mer orsak att på allvar kolla utbudet av singlar), men man ändå är väldigt svartsjuk, så ligger problemet i en själv. Då handlar det inte om vad han gör, inte gör, kan tänkas komma att göra eller skulle vilja göra med andra tjejer, utan helt och hållet om den egna osäkerheten.

Visst påstås det att svartsjuka kan vara en personlig egenskap, på samma sätt som lathet eller dåligt mattehuvud, men jag tror personligen inte att det skulle vara en defninitiv egenskap. Alltså en sådan som det inte skulle gå att arbeta bort, vänja sig av med, hantera, jag tror inte att man inte kan rå för den, som om den skulle vara ett eget väsen med egen vilja. Till en viss del kanske det handlar om själviskhet och ägandebegär, "den här är MIN", men då skulle man nog ha samma problem i resten av livet också, om saker och vänner och sådant också. Utan jag tror att svartsjuka i grund och botten handlar om att man inte riktigt vågar lita på att man själv är god nog, att man duger, att man är värd att älskas. Alltså att svag självkänsla och svartsjuka går hand i hand.

Ibland kanske den svaga självkänslan gäller bara rollen som flickvän. Om man har lite för lite erfarenhet av att vara ihop med någon för att riktigt känna att man har kontroll över situationen, vet vad man gett sig in i, inte riktigt vet vad som förväntas av en eller hur man ska bete sig, ja då kan osäkerheten göra att man tvivlar på sig själv. Tvivlar på att man är värd att vara ihop med, att man är en tillräckligt bra flickvän. Men om man allmänt också har en svag självkänsla och tvivlar ofta i många olika situationer på att man är bra nog, duktig nog, snygg nog, charmig nog, smart nog, rolig nog osv osv osv, så då tvivlar man säkert också i grund och botten på att någon annan skulle kunna tycka att man är allt det där nog. Och är man inte nog, så finns det säkert någon bättre där ute som pojkvännen alldeles snart kommer att upptäcka. Och då kommer han att inse vilket misstag man var.

Så minsta grej han gör med andra tjejer tolkar man då som ett slags varning om att han snart lämnar en. Och det är man själv som pekar ut alla sätt de där andra tjejerna är bättre än vad man själv är (inte nödvändigtvis högt, men nog i egna tankar) och så blir man ledsen, känner sig oduglig och rädd att förlora det man har. Men beroende på allt från kultur och uppfostran till andra delar av ens personlighet, så reagerar man olika. Vissa kanske hotar med våld om partnern ens ser åt en annan, andra vänder destruktiviteten inåt och skadar sig själv mentalt eller fysiskt, en tredje del kanske förtvivlat försöker bli så perfekta de bara kan. Då är det inte längre bara svartsjukan som är sjuklig, utan tankesättet och beteendet som den svaga självkänslan orsakat.

Så lite svartsjuka skadar ingen, medan mycket svartsjuka blir riktigt besvärligt att leva med. Har man konkret orsak till svartsjukan, tex att partnern är otrogen, så är det förhållandet man ska avsluta, inte sig själv man ska ändra på. Då är det relationen som är destruktiv för en själv. Har man egentligen ingen desto mer orsak till svartsjukan, så är det sig själv man behöver jobba på, stärka den egna självkänslan. Det kan ingen annan göra åt en, och det hjälper absolut inte med att tvinga partnern att bära ögonbindel och aldrig tala med en person av kvinnligt kön igen. Det gör det hela bara värre, eftersom det signalerar åt ens undermedvetna att man nog har orsak till svartsjukan, att det inte går att lita på partnern om man inte ger honom direkta förbud eller övervakar honom. Han ska fortsätta leva helt normalt och själv ska man börja bearbeta sina egna tankemönster och sin självbild.

Och apråpå normalt, så minns att en hel del som killar gör är för att de tror att man ska göra så, att det hör till. Att tex kommentera tjejers bröst och rumpor verkar emellanåt vara lika opersonligt och objektivt som att kommentera motorcyklar eller mobiltelefonmodeller för killar, att det hör till jargongen. Ne, det betyder inte att det därför skulle vara okej, bara att det inte alls alltid behöver vara så att han verkligen tycker en massa om tjejers kroppsdelar eller skulle vilja ha dem istället för dig! Det kan alltså vara lika kyligt och opersonligt som fotboll, bara prat och inget allvar bakom!

Om det här med att svartsjukan försvårar ditt liv avsevärt stämmer på dig, så kan du bla få hjälp på våra sidor om Självkänsla och självförtroende. Läs dem fler gånger än bara en. Du har säkert hållit på med negativa tankar om dig själv nu ett bra tag, och de går inte att vända och förbättra så där bara över en natt, utan det tar ett tag att "hjärntvätta" tillbaka sig själv till neutralläge och lära sig tänka snällt och positivt om sig själv igen. Som om man vore en riktigt bra kompis, inte sin egen värsta fiende.

Hoppas det här var till någon hjälp. Skriv gärna in igen om det är mer du funderar över!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott