Osäker

Hej!

Vojdå vännen! Vet du, det låter nog som om du skulle behöva gå och prata med någon nu. Ne, bli inte rädd, det är inget fel på dig och du har inget att skämmas för. Det är bara det att med sådana här djupgående tankar och känslor, så borde man få sitta i lugn och ro tillsammans med någon som kan tjata på en. För att få bättre självkänsla och självförtroende handlar mycket om att tjata på sig själv med positiva tankar och uppmuntran, med att framhäva de goda sidorna hos sig själv och påminna sig själv om att man är värdefull och duger precis som man är. Jo, det låter klyschigt och det var kanske därför du dissade våra sidor om komplex direkt. Men just det här med att man måste tjata, tjata och tjata ända tills det fastnar, ända tills man verkligen TROR på de positiva orden är säkert också en av förklaringarna till varför du tyckte att sidorna om komplex inte hjälpte - det skulle de nog göra om du läste dem 20-30 gånger och verkligen försökte ta till dig vad där står. Detsamma gäller våra sidor om Självkänsla och självförtroende.

Vi brukar likna det här vid att de negativa tankarna, allt det illa man säger om sig själv, är som elaka bakterier som orsakar en infektion, och då behöver man minst lika många positiva tankar, goda antikroppar, för att ta livet av infektionen. Eller så kan man likna det vid att man faktiskt hjärntvättat sig själv till att tycka illa om sig själv, genom att ha tjatat på sig själv med negativa tankar. Så att hjärntvätta om sig själv med positiva tankar kräver såklart lika mycket jobb igen.

Men har man en person med sig som kan tjata, som finns där för en och stöder och lyssnar, som hjälper en att se det goda, som ger en nya tankemönster och övar in dem med en, som ger tänkbara förklaringar och bakgrund till varför det blev så här, så går hela processen oftast snabbare. Men för att det ska ske behöver man också ändra inställning till det. Tror man att det inte kommer att lyckas, så kommer det såklart inte att lyckas. Så snälla rara, ta och försök prata med någon nu. Skolkurator, psykolog, terapeut - vad som än finns i din kommun. Eller pröva med någon annan vuxen i din närhet: en ungdomsledare, en kompis morsa, en favoritlärare osv. Gå gärna också till någon som kan hjälpa dig när du "låser" dig när du ska prata, någon som har konkreta tips på hur du ska få ett samtal att flyta, hur du kommer förbi läspningen osv - kanske en talterapeut?

Skulle vi kunna, så skulle vi påminna dig femton gånger om dagen hur bra du är. Men istället ska du nu försöka bli din egen tjatare. Försök att hjärntvätta om dig från alla de där elaka orden du skrev om dig själv (att säga att man tex har socialfobi kan ibland vara som att hugga fötterna av sig själv när det gäller processen att slippa ifrån den och må bättre, man dumförklarar alla försök och chanser till förbättring) och till att istället vara snäll med dig själv. Som om du skulle vara en bra kompis åt dig själv. En kompis som hissar, inte dissar, som tycker om en oavsett vad man än är eller gör, som alltid uppmuntrar och stöder och som aldrig låter en hacka ner på sig själv. Bli din egen bästa kompis! Jo, igen, det låter klyschigt - men det är ju liksom hela poängen med klyschor (och visdomsord och citat och meningar ur låttexter som lever vidare): de stämmer! De är sanna - annars skulle de ha försvunnit ur mänsklighetens minne. Så samma sak gäller också nu allt det vi säger: vi vet att vi har rätt, så det är lika bra att du tror på oss nu på en gång och inte försöker hitta på tusen ursäkter till varför just du skulle vara ett hopplöst fall. Igen, det handlar om vilken inställning man har!

Detsamma gäller faktiskt också den här killen du gillar. Om du har inställningen att det skulle bli för jobbigt med en pojkvän, att du inte kommer att klara av det och att du inte är redo eller erfaren - då kommer det såklart inte att lyckas. Du har dömt det till döden innan du ens försökt. Visst, bara för att man gillar en person och vågar ta chansen att försöka få ihop det med personen ifråga, så är det inte sagt att det lyckas. Kärlek är ALLTID en chanstagning, det finns aldrig några garantier om hur det kommer att gå och det är både kärlekens tjusning och bane, man slipper aldrig undan det om man vill ha ett kärleksliv. Men kan man ärligt säga att man inte har energi nog för ett kärleksliv just nu eller ärligt inte är "där" ännu i livet, så ska man naturligtvis respektera det. Om man dock gömmer sig bakom ursäkter och inställningen att det inte går eller att man inte är mogen för det - så kommer man ju inte heller att utmana sig själv, och därmed inte heller utvecklas. Att bli redo för ett förhållande är kanske inte alls något som kräver erfarenhet eller något som bara händer av sig själv (typ att man vaknar upp en dag och känner sig redo), utan oftast är det ju det faktum att man vågar ta kontakt, vågar ge det en chans, att man kanske till och med vågar bli ihop med någon, som ger modet, erfarenheten och mognaden. Att gömma sig bakom ursäkter kan också vara ett normalt utvecklingsskede, man är lite rädd och orolig inför det okända och osäkra - men även det måste man ju förr eller senare ta sig förbi för att kunna utvecklas som människa. Om du läser igenom din egen text igen, kanske du ser vilken inställning du har nu?

Så om du nu borde koncentrera dig på att börja må bättre själv först, eller om kanske det faktum att du vågar ta chansen med den här killen faktiskt ger dig mera energi och glädje (vilket gör det lättare för dig att tycka om dig själv), det måste du själv bestämma. Bara du minns att det är du själv som bestämmer hur du ska ha det och hur du ska må. Bara du kan göra dig själv lycklig, för lyckan måste alltid komma inifrån.

Stooooooor kraaaaaam, hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena