Jag är jätte jätte ledsen och det känns inte ens som om jag kan beskriva alla känslor jag har.
Det känns om jag vill skrika hela hela hela tiden och samtidigt gråta jätte jätte mycket men kan inte göra något av det. Så jag skar mig, vilket jag nu ångrar eftersom det kommer ta jätte lång tid innan det läker.
Jag är jätte jätte jätte stressad. Jag har pratat med min BUP-kontakt och vi bestämde att vi skulle ta kontakt med socialtjänsten på grund av att mina föräldrar inte varit särskilt bra föräldrar. Och nu är jag jätte rädd och stressad hela tiden, jag vågar inte prata med dem och jag vill inte det heller. Jag sa det till min psykolog och hon sa att hon tyckte att det var viktigt ändå. Det är meningen att jag ska ha en tid hos dem nästa vecka, med min psykolog då och jag kommer behöva avboka den på grund av att den krockar med en annan händelse. Så jag kommer behöva ha en ännu senare tid vilket gör att jag kommer vara jätte stressad ända fram tills dess. Sedan när det väl är gjort och dem pratat med mina föräldrar så kommer helvetet braka loss. Mina föräldrar kommer bli jätte jätte arga på mig och så besvikna och jag är jätte rädd och ledsen över det.
Sen på det så hatar jag min klass. Jag vill inte missa skolan men jag vill inte gå dit.
Jag känner mig så otrygg och rädd där, det gör jag nästan hela tiden och det är jätte jätte jobbigt.
Jag har fått såna känslor hemma flera gånger och har inte klarat av att sova i mitt rum eftersom jag blivit för rädd, stressad och fått ångestattacker.
Jag vet inte varför jag mår såhär, jag vet bara att jag är ledsen och rädd hela tiden. Och jag känner mig jätte otrygg.
Sedan har jag valt ett dåligt gymnasium som jag nu insett att jag inte kommer trivas på.
Allting är så ensam också (som min psykolog sa att det kanske var). Jag har ingen pålitlig kompis, ingen som ens bryr sig och skulle ta mig seriöst.
Jag vill inte ens fortsätta leva. Det kommer bara bli sämre hela tiden, det har det bara blivit hittills.
Men då börjar jag tänka på vad som händer när man dör och det är ännu läskigare.
För det känns som om man bara är död när man dör och jag vill inte att det ska vara så. Sen kommer hela människoarten/tillsammans med planeten vara utdöd om ett par hundra miljarder år.
Allting känns så otroligt meningslöst och det känns som om det bara kommer bli sämre och sämre.
För varje gång jag tror att jag nått botten så visar det sig att man kan åka ännu längre ner och må ännu sämre.
Jag vet inte vad jag ska göra och jag har ingen att prata med heller.
Praktikant vid Decibel Angelica svarar
Hej vännen <3
Kramar till dej <3 Vilken ledsen och fundersam ”fråga” du har skrivit. Vad jobbigt och tungt du har det nu. Det är inga lätta saker du går och funderar på. Förutom att du har det jobbigt i ditt privatliv så har du också börjat fundera på frågor om livets mening – och alla som fastnat i de tankarna nån gång kan nog hålla med om att det är lätt hänt att allting börjar kännas ganska hopplöst då. Det är så stora frågor och vi vet ju nog att det inte finns nåt svar på de här sakerna, men det verkar höra till människans natur att fundera på dem ändå i perioder. Speciellt om man mår dåligt annars också så är det så lätt att hitta de där negativa sakerna och trassla in sig i hur meningslöst allt känns.
Men du, vad BRA att du har kontakt med en psykolog ändå! Ren där har du tagit ett stort och viktigt steg, är stolt över dej! Den personen finns där just för dig och det måste du lova att komma ihåg. Du kan berätta precis vad som helst för psykologen, hen har ju tystnadsplikt och den människans jobb är att hjälpa dig. Hur tungt det än känns ibland så finns den här människan där villkorslöst för dig, och du, vad du än känner och tänker är OKEJ! Det kan vara svårt att hitta styrkan att öppna sig för psykologen helt 100%, men det är värt det. Man mår bättre efteråt, bara av att veta att det finns en annan person i världen som vet hur man känner men dömer en ändå inte.
Har du träffat socialtjänsten nu? Jag hoppas att det inte alls blev som du skrev och att dina föräldrar inte alls blev arga. Nu vet jag ju inte alls vilket förhållande du och dina föräldrar har, bara att de ”inte varit särskilt bra föräldrar”, som du uttrycker dig. Men du, de allra flesta föräldrar bryr sig riktigt jättemycket om sina barn, även om de inte alltid är så bra på att visa det. IFALL de skulle bli arga så vågar jag nog påstå att de isåfall inte är arga på dig utan mer på sig själva. Hur det än är med den saken så är det alla gånger jättebra att du tagit tag i situationen och gör en insats för att göra saker lite bättre. Det är viktigt och DU är viktig! Oavsett hur dina föräldrar reagerar så är du viktig för att du är du.
En viktig grej för dig att minnas när ni sitter där är för det första att vara så ärlig som möjligt. Berätta hur det som dina föräldrar eventuellt har sagt eller gjort har fått dig att känna. Det som är fint är ju att ni kommer att sitta där med professionella människor också, din psykolog till exempel. Där är det helt okej för dig att reagera precis så som det känns bäst. Fråga dem (socialtjänsten och psykologen) hur de tycker att det bästa sättet är för dig att prata med dina föräldrar om det här. De har varit med om såna här saker måånga gånger tidigare och de kommer att ha bra råd och synpunkter.
Har ni annars provat familjeterapi? Det låter som om det skulle vara ett bra nästa steg.
Du skriver också att du inte trivs i skolan och att du känner dig ensam. Jag hoppas så innerligt att dina farhågor om gymnasiet inte stämmer, för vet du, där har du världens möjlighet att ändra på din situation!! Där kommer du att lära känna nya människor som tycker om dig precis som du är, om du bara bestämmer dig för att det ska bli så och inte slutar försöka lära känna nya människor. Jag vet, man tror inte det på förhand, men det blir så ändå!! Tro mig. Men du måste försöka kämpa emot de här negativa tankarna, för det finns en risk att om du går runt och TÄNKER att det kommer att gå dåligt så går det också dåligt. Tänk istället just som det är: nu kommer min chans att förändra mitt liv och börja trivas i skolan. För så är det!!
Det som gör mig lite orolig är att du skriver att du skadade dej själv. Det MÅSTE du ta upp med din psykolog. Och sen måste du försöka hitta andra sätt att hantera smärtan på. Jag vet att det är svårt men självskadebeteende är helt enkelt inte värt det. Det blir bara värre med tiden och den där lilla lindringen som det kanske ger håller inte i sig länge och det är ingen lösning på problem. Jag märker ju att du är bra på att skriva, att du skriver långt och använder det som nån form av terapi här. Nästa gång du mår riktigt dåligt, sätt dig ner och skriv. Skriv utan att tänka i en dagbok eller på datorn. Du väljer själv om du ens sparar det du skrivit eller inte. Om det trots allt inte känns som din grej så försök hitta något annat sätt att få ut dina känslor på. Spring eller träna eller skrik i kudden.
Ett annat tips är att försöka hitta något ställe på internet där du kan prata med någon. Kolla in våra hjälp-sidor. Nu vet jag inte exakt vilka möjligheter det finns där du bor, men det lönar sig att söka runt lite på internet. Tex Tilia har en stödchatt öppen varje kväll.
Ta hand om dig nu gummaaan <3 Var stark!!
Från storasyster & sommarjobbare Angelica
Kommentarer
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar