panikattacker och orolig

Hej, jag vet inte nu riktit om det hjälper att skriva hit, men jaa... Jag har under typ 5 år från och till haft olika rädslor som kommit och gått, emotofobi, och klaustrofobi, och jag har nu på senaste tiden har kommit fram till att allt nog hänger ihop, jag är inte rädd för att spy eller att fastna i en hiss... Jag är ju rädd för att inte ha kontroll över situationen, och under dessa år så har jag väl bara vant mig vid att det inte går en dag utan att jag mår illa elr är rädd att börja må illa, så det har nu bara varit en del av det liv jag levt och tillsist glömde jag bort hur det känns att vakna och verkligen inte vara ett dugg orolig. Utan jag steg upp varje morgon och tänkte automatiskt i dom jobbiga situationerna, t.ex på resor och annat som inte hör till min vanliga vardag, att ta det lugnt för en dag kommer det bli bra... Jag överlever det kmr bli bra... Och så har det rullat på i sämre och bättre perioder. Jag vet inte vad som hände men i våras började allt bara bli bättre, jag gjorde saker jag bara kunnat drömma om att jag skulle våga med tanke på min "spyfobi". Jag bara började må så himla bra... Hela sommaren mådde jag så jäkla bra, levde ut och det var så skönt att äntligen få luft och älska livet. Och jag hade ju nog i tankarna att det nån dag kommer bli lite jobbigt igen, men jag hade nu aldrig tänkt att jag skulle krascha såhär. Allt välmående försvann i September lika snabbt som det kommit, och just nu vet jag varken ut eller in... Allting känns värre än nånsin, det känns som ett bälte som knyter sig runt magen och jag får inte luft, jag typ hyperventilerar ibland flera gånger per dygn, det kan vara för så små saker som att ta bussen in till stan 10min... Jag går till träningarna och funderar hur jag ska överleva paniken... Jag sitter i skolan och mår så illa att jag inte vet om jag ska spy eller svimma...Och samtidigt är jag så himla orolig att jag inte ska klara av att växa upp, hur ska jag kunna fara utomlands och studera när jag inte klarar ens en veckas solsemester utan att sitta och stoorgråta för att jag bara vill hem till min egen säng och kunna andas och tänka normalt...Hur ska jag kunna flytta hemifrån när det ger mig ångest att tänka på hur jag kmr må när jag ska typ... bara köpa mat i en butik... Jag är så orolig att jag genom mina tankar i typ 5 år nu, har brutit ner mig själv så mycket att jag faaktist blivit sjuk av all oro. Jag är så himla himla rädd att dethär aldrig ska gå att fixa, för jag klarar inte av att må såhär mera.Förr tänkte jag alltid att det kommer bli bra, men jag vågar inte tänka så mera, för tänk om det inte blir bra?. Jag orkar inte längre såhär. Livet ska inte behöva vara såhär, och om jag ska leva såhär så dör jag hellre. Jag älskar livet och alla äventyr,Jag vill LEVA, men jag klarar inte att stappla fram överlevandes så jäkla många veckor till, faktist inte egentligen en dag till ens... Jag mår så himla dåligt påriktigt... Och jag är så himla rädd och orolig för massa situationer och framtiden, hur ska jag fixa det? Jag behöver hjälp NU... Vart är det lättast att vända sig? Och tror ni dethär ännu går att fixa?
Ingen vet hur dåligt jag mår... Alla min kompisar och min familj tror att allt är bra, och ja, allt borde vara bra... Jag har aldrig varit med om något brutalt, haft en superbra uppväxt, har världens bästa familj, världens bästa djur, och världens bästa vänner, jag trivs i skolan, och har roliga fritidsaktiviteter efter skolan och sitter aldig hemma sysslolös... Ändå mår jag så dåligt att jag skulle vara redo att ta livet av mig. Allt känns hopplöst.. Vad fan ska jag göra? Ledsen