Jag har problem med min självkänsla och mitt självförtroende. Har nog alltid varit väldigt dåligt och så blev det rätt bra där det trappades upp lite hela tiden och typ i somras vart det på sin pik. Men nu sen slutet av hösten har det sjunkit igen så in i helvete vilket leder till att allt tar stryk. Jag vågar inte socialisera mig lära känna ny bekantskaper vilket jag älskade i somras, älskade att prata med nytt folk på krogen, bestämma träffar med dem, skickar och smsa, kommentera fina kommentarer på bekantas och vänners bilder osv. Jag vågade ta mig an uppgifter, fråga saker i affärer om jag undrade något osv osv. Men nu kan jag inte göra det för min självkänsla och självförtroende sätter stopp, jag tänker alla möjliga tankar om vad den andra ska tänka om mig, hur jag ser ut, jag kommer inte komma med något bra, vad kommer hen tänka om jag säger något fel eller konstigt? Jag orkar inte intressera mig för något för jag tänkte äh vafan jag är inte tillräckligt bra ändå. Vågar inte säga min åsikt, kan inte ta beslut eller något för vad skall de tänka om mig, jag vill framställa mitt bästa jag.
Och tro mig jag har läst infosidor om självkänsla och självförtroende och jag hjälper gärna mina vänner med lågt självkänsla och självförtroende, för jag läser dem där sidorna och förstår dem men det går inte in på mig själv.
Jag tycker de e jätte attraktiv med gott självförtroende och självkänsla men jag förstår inte hur jag ska få in det i mig och ändra mina tankar....
Usch. Vill inte ha mitt liv så här. E så förbaskat nedstämd och min tvivlan på mig själv sätter alla stopp och hinder för mig.
Ungdomsinformatören Liselott svarar
Hej!
Det finns så mycket jag skulle vilja skriva och så mycket jag skulle vilja rekommendera åt dig att läsa, men du säger att du redan läst och vet allt det. Men tänk om vi skulle vända totalt på hela kakan här först, se självkänsla ur helt andra perspektiv än de "klassiska" och starta med ett par tre kallduschar i form av några tankeexperiment?
1) Är det månne inte fruktansvärt självcentrerat och egoistiskt att hela tiden gå omkring och fundera på vad andra tycker om en själv? Du skriver att du inte vågar göra än det ena och än det andra för att du är rädd att andra ska tycka något dåligt om dig. Betyder det då att dina tankar ständigt snurrar kring dig själv, bilden av dig själv, hur du framstår inför andra? Betyder det då också att du fokuserar på vad andra kan ge åt dig? På vad du fick/kan få ut av att umgås med andra? Är andra bara din spegel genom vilken du endast ser dig själv? Eller finns det andra orsaker att umgås med människor eller uträtta olika saker?
Hur känns det att läsa det där? Vad tänker du?
2) Vems är tvivlan som sätter alla stopp och hinder för dig? Din. Vem är det som säger att du inte är tillräckligt bra? Du. Vem är det som kan uttrycka dina åsikter? Du. Vem är det som beslutat att de inte duger? Du. Vems är din självkänsla? Din. Och ditt självförtroende? Ditt. Vem kan ändra dina tankar? Du. Vem är följaktligen ditt största hinder? Du. Eftersom svaret på alla dessa frågor är du, så borde det följaktligen vara du som väljer. Du väljer om du ska hindra dig själv eller ta dig över hindren. Du bestämmer vad som är tillräckligt bra - för dig. Du bestämmer om du håller käft eller öppnar munnen. Och så vidare.
Det är faktiskt bara du och ingen annan som kan förändra ditt självförtroende och din självkänlsa. De sakerna går inte att köpa i lösvikt i affären (alltså förändras över en natt) och ingen annan kan ge dem åt dig (plantera insikterna och självförståelsen i dig, tex en psykolog). Det här är saker bara du själv kan jobba på, komma till insikt om och förändra i ditt liv - det tjatas det nog om i varendaste bok om självkänsla. Det är verkligen inte kul att ta ansvar för sitt eget liv, men det finns ingen annan du kan skylla ditt svaga självförtroende och självkänsla på. Din självkänsla är inte heller ett eget, självständigt väsen som beslutat sig för att nu ska den minsann jäklas med dig genom att kasta ut en massa hinder i din väg.
Hur kändes det att läsa det där då? Vad tänker du om det?
3) Det är tusen gånger lättare att ge upp och tycka synd om sig själv än att bita ihop och kämpa vidare. Ursäkter finns det alltid gott om, och meningar som "men det gåååår ju inte..." kan bli en dålig vana. En vana man ofta halkar in i nästan utan att märka det. En dag ids och orkar man inte ta tag i det man vet att man borde, nästa gång känns det ännu tyngre att ta tag i det och några gånger senare känns det nästintill omöjligt. Man glider ofta ner i lergropen av den enkla anledningen att det är så tungt att kravla sig upp över kanten, lättare att "släppa" taget då. "Jag kan inte! Det blir ju ändå inte till något när jag försöker" är vanliga uttryck hos barn. Och vad brukar man säga åt barnet då?
Vad tyckte du om det då?
4) Självkänslan är en muskel. Tränar du den inte varje dag, så förtvinar den så småningom och blir svag - och så får du träningsvärk i den när du försöker använda den.
Och det då?
Hur reagerarde du på alla de här? Blev du sur på Decibel, tycker vi är dumma och elaka? Det skulle i så fall vara en rätt naturlig reaktion den också, eftersom alla de här påståendena lägger över ansvaret på dig själv, och det är som sagt aldrig kul. Det skulle vara så mycket enklare om någon annan kom och "fixade" en, löste ens problem åt en. Men ungefär sådana här påståenden har använts genom tiderna i olika terapi-, samtals- och pedagogiska metoder, som tex konsekvenspedagogik. Alla av dem kanske inte anses så kosher längre, men funkar kanske enligt principen att det inte är snällt att vara för snäll heller. Kanske fick du till och med energi nu genom att bli upprörd, "nähhä, så är det inte alls, jag är inte alls sån!"?
Försök att ta vara på den energin nu och verkligen börja använda alla de goda råd du läst om självkänsla. Minns att det inte går över en natt och minns att det handlar om att tjata på dig själv minst lika många gånger som du tjatat på dig själv om hur du inte duger och inte kan. Okej?
Hälsar ungdomsinformatören Liselott
2 Kommentarer
:) 01/04/2016 5:40pm (8 år sen)
Hej!
Jag läste detta och fick många bra tips och ideer så tack! :)
Sk sf 02/04/2016 12:03am (8 år sen)
Jag är absolut inte arg eller sur på dig/er. Och jag tar mer än gärna mot flera tips på böcker och sådant att läsa!! Men det du svarat är mycket av sådant som jag redan läst som inte går in i mig och i mina tankar och jag får inte i ihop det. Men testar och ser vad vi kommer fram till efter det här :)
1. Visst är det väldigt egoistiskt att hela tiden tänka på mig själv och att tänka på vad ALLA ANDRA tänker om mig själv, men vad säger du om jag säger att det du förklarar i din punkt 1 betyder med andra ord förklarat att det är värdelöst att man ens gör något, att det är världelöst att ens göra några avtryck och intryck. Hela människans existens blir ju nästan värdelös - för man måste ju ge och göra INTRYCK på andra människor och man måste visa vem MITT bästa jag är (eller tron på mitt bästa jag). Vårt liv är ju princip en ständig växelverkan med andra. Eller hur? Men hur gör man då när inte ens bästa jag finns (eller tron på mitt bästa jag)? Hur skall jag någonsin kunna våga kasta ut mig och göra intrycken och avtrycken för den JAG är när man tycker att den jag är inte är tillräckligt bra eller inte ens bra? Så jaa det betyder att mina tankar ständigt snurrar kring mig själv, bilden av mig själv och hur jag skall framstå för andra? För jag vill ju ge andra mitt bästa jag.
Nå om vi ser det så att vi inte skall leva i växelverkan med andra utan vi ser det på att JAG skall leva i växelverkan med MIG SJÄLV och visa mig själv mitt bästa jag - hur skall jag kunna visa mitt bästa JAG eller det där "tillräckliga bra jag" för MIG SJÄLV när jag känner att det inte ens existerar?
2. Jaa det är MIN självkänsla och jaa det är MITT självförtroende och det är jag som sätter alla stopp för mig själv och det har jag ju uppenbarligen märkt av. Och jaa det är jag som ansvarar för min självkänsla och självförtroende. Men har jag inte tagit mitt ansvar över min självkänsla och självförtroende? Jag kämpar varje dag att ändra tankar på att "ingen bryr sig om dig" "du är tillräckligt bra" tankar. Jag har tagit ansvaret att se till att läsa och lära mig mera om självförtroende och självkänsla genom att läsa böcker och hemsidor och nu fråga råd av kunniga (alltså ni).
Jag vet att det är JAG JAG JAG JAG, men jag får inte tron på mig själv att jag är bra som jag är och acceptansen om att det är okej att jag är dålig på vissa saker. Jag får inte de tankarna vinklade.
3. Hm, visst har jag gjort det tagit den enklare vägen och gett upp en del saker Orsaken? Varför skall jag göra saker som får mig att må ännu sämre? För de sakerna jag gör får uppenbarligen bara mig att bara må sämre eftersom jag anser att det jag ger i från mig är dåligt. Det bryter ner uppbyggande av mitt bästa jag.
MEN jag har inte heller gett upp allt att göra saker utan jag gör nog också en hel del men det är en tidsfråga när jag kommer att ge upp det med. Orsaken till att det är en tidsfråga? För varje gång jag gör något i växelverkan med andra så känner jag - varför kunde du inte göra bättre? varför visar du inte det bästa jaget osv?
4. Den tränas och tränas men värken är ändå där.
(När jag skriver om det bästa jaget, menar jag inte att jag skall vara världens perfektonist utan jag menar att jag vill kuna tycka om mig själv och acceptera mig för de bra sakerna jag har och får de dåliga sakerna jag har)
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar