SNABBT SVAR

Hej Pes!

Ursäkta att svaret inte kom så snabbt som du skulle ha önskat - det är mycket planeringsarbete på gång här just nu innan allt börjar rulla på för hösten. Men förhoppningsvis får du tröst och nytta av det här svaret inför många stunder framöver istället.

Vet du, det du känner nu är fullt normalt. Jag menar på inget vis att förminska det eller förlöjliga det på något vis genom att säga att de flesta andra tonåringar också går igenom samma rädslor i något skede, utan för att du ska förstå att det här inte är något konstigt. Du är inte konstig på något vis!

Se, det är nästan obligatoriskt att man i något skede under tonåren börjar tänka just sådana här tankar. Man kanske kunde summera dem med att man börjar inse att man själv och alla runt en nog är dödliga i alla fall. Att det inte är självklart att alla kommer att fortsätta finnas i ens liv, att ingen är odödlig. Detaljerna varierar såklart, vissa är rädda för sjukdomar, andra för olyckor, en tredje grupp bara för att själva drabbas medan en fjärde sort är mest rädda för att föräldrarna ska drabbas. Om något faktiskt händer under den här perioden, som att en förälder blir sjuk eller har ett riskbeteende (som att röka, köra utan säkerhetsbälte och liknande), så kan den här fasen bli både värre och längre. Det varierar även från person till person, hur känslig man annars också är, hur mycket man brukar tänka på olika saker, hur lätt man har för att börja oroa sig osv. Men de allra flesta normala ungdomar går igenom ett sådant här utvecklingsskede. Det hör till.

Det är dessutom ganska logiskt när man tänker efter. Under tonåren ska man ju gå från att vara barn till att bli vuxen. Det innebär dels att man ska bryta sig lös från den egna familjen, ge sig ut i världen och stå på egna ben och så småningom skapa en egen familj. Då hjälper Moder Natur till genom att göra de flesta tonåringar äventyrslystna, våghalsiga, sociala, ha lätt att bli entusiastiska för nya idéer. Samtidigt så pushar utvecklingen dem dessutom till att tycka att föräldrarna, familjen, hemorten osv är tråkiga, gammaldags, trångsynta, irriterande osv (jo, alla gånger du stör dig på dina föräldrar är det faktiskt kanske inte deras fel, utan Moder Natur som försöker puffa ut dig i världen för att upptäcka nya saker). I hjärnans fysiska utveckling syns det här på att känslohjärnan, som sitter i bakhuvudet är fullt utvecklad, så tonåringar känner starkt och mycket, medan den del av hjärnan som styr konsekvenstänkande, logik, ansvar osv i pannan inte är klar förrän i 25-årsåldern.

Med andra ord så har många tonåringar bråttom ut i världen, kanske till och med tar lite för stora risker ibland och tänker inte alltid efter. Då fungerar den här utvecklingsfasen med rädslor för att möjligt hemskt som kunde hända en själv och de man älskar som ett slags skyddsmekanism. Det handlar alltså inte bara om att hjärnans förmåga att se konsekvenser och börja bedöma risker också tar ett utvecklingsskutt, utan om att utan de här rädslorna (känslor från känslohjärnan), så skulle ungdomen kanske ha för bråttom bort från den trygga familjen, eller ta risker den kanske inte skulle överleva. Om en tid kommer det här skedet dock att vara över, man har lärt sig "läxan" att ojdå, man kan inte bara ta saker för givet och tro att man kan överleva precis allt. Att man borde vara lite försiktigare om man ska klara sig, och smart om man ska klara sig bra. Att kanske alla lärare som tjatar om rusmedlens risker och föräldrar som förmanar om att akta i trafiken när man spelar Pokémon Go ändå hade en bra poäng där...

Nå, oavsett om "alla andra" går igenom samma sak, och oavsett om det här skedet är övergående eller inte, så är det helt enkelt tungt att vara rädd. Det är känslomässigt tröttsamt och det är tröttsamt för tankarna att ständigt snurra runt de här orosmolnen. Det drar energi. Och det går en massa tid åt det. Så en annan livsläxa i samband med det här är att lära sig hantera sina rädslor. Folk reagerar olika när de är rädda: vissa blir arga på det som de är rädda för (tex rasister för att det de "hatar" egentligen är något de kan för lite om för att känna att de har kontroll över, tex vet hur man ska bete sig tillsammans med främlingarna). Vissa gråter ut sin rädsla, vissa stänger den inom sig och spelar tuffa, vissa kan till och med utveckla tvångstankar, som att kolla 15 gånger att de stängt av spisplattorna.

De flesta hittar dock förr eller senare på sätt och metoder som de kan lugna ner sig själva med. Ibland hjälper det att ta reda på allt man kan om det man är rädd för, det kan ge en känsla av kontroll. Men för andra kanske mera kunskap funkar tvärtom, att man blir ännu räddare ju mer man vet om den skrämmande saken. Ibland kanske det funkar att hålla de saker man är rädd om nära sig, tex "övervaka" föräldrarna genom att tillbringa så mycket tid som möjligt med dem. Men samtidigt kan det ju begränsa ens egna liv, hålla tillbaka utvecklingen att så småningom bli självständig i ett eget liv. Ibland kanske man vill eliminera det man är rädd för, i värsta fall tex sluta i en viss skola bara för att det känns så otryggt att åka buss dit.

Hälsosammare sätt att lugna ner sig själv och göra sig trygg igen är dock de sätt som jobbar med de egna känslorna och tankarna. Man kan hitta saker att säga åt sig själv som lugnar ner en själv, eller man kan aktivt jobba för att sätta stopp för snurrande tankar som inte vill tystna, tex genom att meditera, spela eller lyssna på favoritmusiken. Inom olika mindfulness- och avslappningsövningar kan man få många tips på det här. Tex om man inte kan somna pga oron, kan man säga åt sig själv saker i stil med "Just nu kan jag inte göra något åt det här, det måste vänta till imorgon, just nu är mitt jobb att sova och vila hjärnan". Man måste tyvärr ofta prova sig fram till vad som fungerar för just en själv - men kanske är det en del av poängen i det här skedet i livet, att man ska utveckla sin egen grundtrygghet och förmåga att lugna ner sig själv? Den förmågan kommer man ju att ha nytta av under resten av livet!

Men som sagt, det är tungt att vara rädd för en massa saker hela tiden, det är utmattande, och det är nog också en bidragande orsak till varför du så lätt faller i gråt, tror jag. Men ta emot hjälp här! Prata med mamma/kurator/en kompis morsa/en terapeut/en favoritlärare eller någon annan äldre som du har förtroende för. För de flesta har ju som sagt gått igenom det här och kan ha konkreta tips på hur du själv kan bearbeta dina rädslor och orka bättre. Just professionella som skolkuratorer har ju en massa metoder och knep du kan pröva. Och framförallt kan du få stöd och tröst av en vuxen nu, allt från kramar till någon som vänligt påpekar åt dina snurrande tankar att nu överdriver och tjatar de på dig. Ibland kan till och med ett "äh, vännen, nu oroar du dig i onödan" vara skönt att höra. Nog vet man ju det, men det kan som sagt vara svårt att få stopp på de egna tankarna själv ibland. Och faktiskt, ju mindre man talar om den oro man känner, desto större utrymme har ju tankarna att växa sig större och allt mer huvudlösa och ologiska. Vi behöver helt enkelt andra människor, både för att lära oss leva och för att hjälpa oss orka igenom utvecklingsskeden av det här slaget <3

Hälsar ungdomsinformatören Liselott