Jag har ett litet problem som gör att jag blir galen på mig själv. Det är att jag aldrig riktigt vågar släppa loss och då menar jag inte släppa loss på det viset att jag ska "dansa på borden släppa loss" utan snarare att jag heeeela tiden tänker på vad andra skall tycka eller tycker om mig. Det leder till att jag liksom inte riktigt vågar ta för mig lika mycket som jag skulle vilja, om jag tar ett exempel vid t.ex. sociala situationer så istället för att berätta en story så struntar jag i det helt för jag tänker hela tiden vad skall de tänka, tänk om jag säger något fel, tänk om de inte tycker de är intressant elller inte alls förstår och så vidare. Vilket gör att jag ångrar att jag inte gör det för jag vill verkligen vara den personen som kan öppet berätta saker osv.
En del människor får liksom samtal och sånt att vara så avslappnat och skönt, och kan helt plötsligt berätta något out of the blue medan när jag ska berätta något så blir jag liksom på något sätt nervös och allt blir fel, det blir bara jobbigt och det här gäller liksom bara vanliga kallprat.
Jag vågar t.ex. lägga upp bilder på instagram för jag tänker alltid vad någon annan ska tycka och tänka. Jag vågar inte slänga iväg en kommentar på någon annans bild för jag tänker vad skall den tänka. Varför skulle någon gilla det jag säger/gör osv.
Jag tycker verkligen att det är så jobbigt för JAG VILL verkligen vara den människan som helt random kan starta ett samtal bland en grupp människor, bjuda in andra människor i samtal. Jag vill verkligen vara en person bara helt plötsligt kan säga exakt de jag tänker på. Jag vill verkligen vara den som vågar ta för sig, fråga saker, vara nyfiken, bjuda på sig själv osv. Jag vill helt enkelt vara en sådan härlig solstråle, som bara lever livet.
Nu bara förminskar jag mig själv bara för att jag tänker på varför skall någon gilla det osv katastrof tänkar. Hjälp mig släppa loss och slänga iväg alla spärrar!!
Hej!
Jag vill börja med att säga att du inte är ensam om att oroa dig över vad andra ska tycka och tänka. Det gör alla, åtminstone i nya situationer och med nya människor. Det är mänskligt att vilja passa in och höra till gruppen. Det har gjort att vi människor har överlevt och blivit fler och fler, man kan säga att det är en överlevnadsinstinkt.
Jag skulle för det första rekommendera att du funderar på i vilka situationer det här känns som ett problem för dig? Är det alltid svårt för dig att inleda konversationer (är det till exempel skillnad på om det är en eller flera personer, om du pratar med någon du inte känner så bra eller med någon i familjen)? Fundera också på varför det oroar dig vad andra tycker och tänker om dig? Varför är det hemskt viktigt för dig?
Det är oftast lättare att prata med en person åt gången som man känner bra, istället för att i en stor grupp börja säga sina åsikter. Har du någon sådan person som du kunde öva att diskutera med? Ett annat alternativ kunde vara att till exempel kommentera vädret när du står i kassan åt kassören eller någon som står i samma kö. Om det här känns för stort, testa gå in på någon chat-sida (t.ex. sluta panta) där du kan vara anonym och diskutera med dem där om vad du än känner för. Börja med små saker, testa samma grej i andra situationer om de verkar fungera. Det finns massvis med förslag på enkla samtalsämnen på nätet om du googlar. Trixet är att börja prata om allmänna saker för att se vad du har gemensamt med personen du pratar med. Oftast har man det och du kommer att märka att de inte dömer dig, snarare håller de med dig och känner likadant som du. Kom också ihåg att ingen förväntar sig att du genast ska komma med geniala kommentarer. Alla säger klumpiga saker ibland, det är så man lär sig hur man samtalar. Ingen kommer ihåg andras grodor, alla kommer ihåg sina egna.
MEN, var dig själv! Det är ingen bra relation om du börjar försöka vara någon annan än du är, och om någon inte accepterar dig och dina åsikter så är det inte heller värt att fortsätta med den relationen. Det är helt okej att inte vara den där som tar initiativ och som är nyfiken och bjuder på sig själv! Som tur är vi alla olika, kanske det helt enkelt är såhär du är som person. Dessutom kan du visst vara en solstråle som lever livet utan att det nödvändigtvis måste synas på utsidan. Du gör det du tycker om och det du mår bra av. Jag slår vad om att du är mycket bra på att lyssna, vilket gör dig till en mycket bra vän. Det finns en bra sida här på decibel som handlar om självförtroende och självkänsla som du kan gå in på om du vill läsa vidare på hur du kan stärka dessa.
Hoppas det här väckte några nya tankar hos dig och skriv gärna igen om hur det går för dig! :)
1 Kommentarer
:) 04/11/2016 12:15pm (8 år sen)
Hej! Jag lyssnade precis på en pod där de tog upp just detta. Lyssna på ångestpodden och avsnittet där (fantastiske) Henrik Fexeus är gäst (andra delen). Där berättar han om hur alla tror att alla andra tänker på vad man gör/säger osv när alla andra i själva verket är upptagna med att tänka på sig själva. Det har att göra med att man i början av ens liv, redan i fosterstadiet "tror" att man är ett med universum, att man ÄR hela världen. Sedan föds man och inser att man är en helt egen person, detta blir en lite inre konflikt. Nånstans inom oss tror vi fortfarande, på ett omedvetet plan, att vi "är hela världen" och detta gör att vi tror att andra bryr sig vad jag gör/säger osv. Svårt att förklara men lyssna på podden så förstår du :)
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar