trassligt

Hej!

Ursäkta så väldigt mycket för att du fått vänta länge. Oktober var väldigt stressig med flera resor, seminarier, vi föreläste och skapade nya samarbeten till höger och vänster... Men nu ska vi förhoppningsvis få sitta på våra rumpor och verkligen jobba med vår huvudsakliga arbetsuppgift: att svara på frågor av er :) Tack för tålamodet!

När man numera inom exempelvis psykologin talar om personer som utövar strikt kontroll över ätande och tränande, så brukar flera teorier nämnas som tänkbara förklaringar till att det alltför ofta nästan blir som en besatthet, ett tvångsbeteende. Dels kan mat och träning - eller egentligen den egna kroppen - vara den sak i livet som man själv KAN utöva kontroll över. Man bestämmer själv vad man stoppar i munnen eller hur hårt man tar i när man tränar, och det kan ge en känsla av kontroll över något i livet åtminstone, speciellt när man tycker att resten av livet känns svårt att ha koll på eller kunna påverka. Att prestera och kontrollera blir ett bekämningsmedel mot känslor av maktlöshet, mindervärde och vilsenhet, och målen dikteras av det moderna skönhetsidealet och enorma mängder (ofta) dold reklam i media...

En annan orsak är att söka bekräftelse. Tyvärr har den generation, som idag är ungdomar, ofta fått en uppfostran som präglas av just prestation; man får beröm för vad man gör, inte för vad man är (och absolut inte för ATT man är). Vi jämför oss med varandra mer än någonsin tidigare och det kommer i varendaste situation att finnas någon som är bättre, smartare, snyggare, har finare kläder osv osv. Vi lever i en tävling och de främsta verktygen för att klara sig i tävlingen är ofta just den egna kroppen. Tror man inte att man är värt något i sig själv, bara genom att vara sig själv, bara genom att vara Människa, så försöker man säkert ofta bevisa vad man går för genom att klara högt satta mål eller få beundran genom sin levnadsstil. Det bottnar såklart i svag självkänlsa, så det kommer aldrig någonsin att kännas bättre av att man når målen. Aha-upplevelserna kommer först när man lär sig att tycka om sig själv även när man misslyckas, eller inte ens försöker. När man känner sig värdefull no matter what.

En tredje teori är att man inte bara söker andras bekräftelse genom att forma och kontrollera sin kropp, utan även samhörighet. Det sägs att religionen är död i västvärlden idag, alltså att många inte längre har något att tro på, känner ingen högre mening med sitt liv och kanske ingen samhörighet med andra människor i olika konstellationer. Så kroppen har blivit den nya kyrkan, "Your body is your temple". Så genom att ge kroppen allt den behöver, enligt en massa sponsorerade artiklar och bloggar och miljoner jag-vet-bäst-om-hur-du-borde-leva-ditt-liv-TV-program, så blir man en "duktig" anhängare i DE ANDRA religionsutövarnas ögon. Och framförallt är man ju fler med samma intresse, livsstil och filosofi - man hör till. De sociala bubblor man lever i (googla) bara förvärrar det här, så att prestationskraven ständigt pressas uppåt. Alla kan inte bli som Jutta, som blivit något av den nya folktrons apostel... Och mycket av vad de predikar är ju trovärdigt, på samma sätt som frälsta upplever precis allt som trovärdigt, till och med tillförlitligt och vetenskapligt bevisat, vilket höjer ribban och pressen ännu mer. Du är ju "dum" mot dig själv om du inte följer de nya budorden, så ångesten växer ofta lavinartat.

Du behöver naturligtvis gå och prata med någon om dina tankar och ditt mående. Innan dina tankemönster hunnit snurra riktigt långt ner i den mörka spiralen. Var nu lika hänsynsfull mot ditt psyke som du skulle vilja vara mot din kropp genom att träna och äta nyttigt. Sök hjälp. Det hjälper tyvärr sällan med att be om kompisarnas stöd, för inte bara har de fullt upp med sina egna liv och tröttnar därför oftast i något skede, utan de är inte heller utbildade inom psykisk hälsa. Att be kompisarna om psykisk hjälp är som att be dem hjälpa en med motorfelet på bilen. Kanske kan någon luska ut vad som är sönder eller fel, och säkert kunde de göra småsaker som att byta olja, men det behövs en utbildad bilmekaniker - och helst en som är specialiserad på ditt bilmärke - för att reparera bilen. Så sök upp en psykolog eller terapeut, helst en med kunskaper om ortorexi. NU! Ring tex till Fredrikakliniken!

Hälsar ungdomsinformatören Liselott