trött på allt

Hej du!

För det första: förlåååååt att du fått vänta på svar! Här är så rusning nu att vi har lite svårt att hinna med. Men hoppas du haft tålamod med oss och inte dumpar oss nu som totalt värdelösa :/

Hmm, jo, vi fattar precis vad du menar! Ibland kan man känna sig så sliten mellan flera olika viljor och önskemål att man inte vet vartåt man ska vända sig eller vad man ska göra för att nu helst ett av behoven skulle bli tillfredsställt. Det kanske största behovet som ALLA har - men som ofta känns som allra värst i tonåren - är just att bli sedd och älskad. Man behöver höra att man betyder något för någon, man behöver bli bekräftad och uppmärksammad. Och det växer ju inte på träd. Det måste man inte bara förtjäna utan det måste ju finnas någon i ens närhet som ens KAN ge det åt en också. Förr, när man var mindre, var det liksom lättare att be om och få tex av föräldrarna, men som tonåring känns det inte alltid tillräckligt att bli kramad av morsan, typ, kan till och med kännas helt fel. Inte kan man "kramas" med alla kompisar heller och få kärleksbetygelser av dem - mera sannolikt att de skulle anklaga en för att vara homosexuell eller för kåt. Undras, btw, hur många "brottningsmatcher" i högstadiekorridoren som egentligen bara är närhetssökande? Och inte kan man nu heller gå och plocka åt sig en flick-/pojkvän när andan faller på, det är alldeles för komplicerat för det... Tonåren är en pissig tid - men som tur är så blir det bättre, vi lovar. Vi tror inte med uttrycket "Life sucks and then you die" utan VET att uttrycket "Teenage sucks and then you grow up" stämmer betydligt bättre. Men det tröstar nog inte så mycket just nu...

Det här med att känna sig osäker på allt som har med kärlek, sex, relationer osv att göra är helt naturligt, dock, hur störande det än kan kännas. Vaddå, vi föds ju inte som fulländade experter på de här grejerna utan är alla nybörjare i början. Och känner man sig grön, okunnig och oerfaren, så är det lätt hänt att man blir lite rädd för allt det okända och "stora". Att det dessutom florerar en massa skräckhistorier om folk som blivit dumpade med buller och brak och fått sina hjärtan krossade gör det ju inte heller lättare att samla mod och ta chanser. Men det kan också vara lätt att "gömma" sig bakom den här rädslan, använda den som ursäkt för att slippa försöka och kämpa. För om du skyller på att du kan bli sårad, så kommer du ju inte heller att utsätta dig för några risker - och inte uppleva ett smack och därför inte utvecklas och våga mera heller. Att vara rädd gör ofta att man stampar på stället och blir bara räddare och räddare. Kärlek och sex är ju något vi alla måste LÄRA oss, och som med allt annat i livet, så kan man inte lära sig annat än genom att göra själv.

Men att vara lite rädd för nya saker är alltså naturligt - och det kan hända att det här skedet kommer att gå om av sig själv. Kanske lönar det sig bara att ge sig själv tid och inte göra något förhastat? Samtidigt är det ofta i tonåren just så som du beskriver det, att kroppen liksom trycker på och vill ha sitt. Inom utvecklingspsykologin talas det mycket om när sexlusten vaknar, men det gäller ju också kärlekslusten. Man blir nyfiken på varelser av det motsatta könet (oftast), börjar drömma och längta nästan mot hjärnans vilja. Visst är det än en gång mycket hormonernas fel, men som du skriver, så är det också delvis det här kärleks- och sexfixerade samhällets fel. Vi blir ju dagligen bombaderade av en massa kärlekshistorier och sexantydningar och det är klart att den egna längtan känns mycket starkare av det. Dessutom så verkar ju välrden överlag vara övertygad om att meningen med livet är just att hitta Den Stora Kärleken - som man dessutom ska ha ett bra sexliv med.

Och så är vi ju alla olika. Vissa behöver massor av fysisk kontakt och muntlig uppmuntran och bekräftelse när de mår dåligt, andra drar sig inom sitt skal och vill absolut inte bli tröstade då, en tredje grupp blir arga istället och agerar ut genom svordomar eller bråk... Att lära känna sig själv är en stor och lång process, speciellt i tonåren när man utvecklas så himla mycket under så kort tid, men vissa grundgrejer kanske man kan lära sig om sig själv. Kanske är det lättare nu när du insett att du behöver någon nära när du mår dåligt, någon att älska och bli älskad av? Kanske kunde du förklara det åt någon pålitlig och nära kompis, kanske åt någon av föräldrarna eller ett syskon, kanske till och med åt en kompis av motsatt kön? Så att det fanns någon i din närhet som vet när du behöver en klapp på axeln, en kram, få ligga "i famnen" och kolla film...?

När det gäller sex, så kan vi helt klart utläsa ur din fråga att du INTE är redo att ha sex. När man väl är det så känns det så tydligt - när man får tillfälle att testa om man är redo, alltså, typ att det hunnit så långt i en relation med en partner. Redo är man först sedan när man kan svara ja innan man ens hinner tänka på saken, ifall någon frågar om man är redo. Att bli redo för sex är en låååång process, där inte bara kroppen ska hinna utvecklas tillräckligt mycket (tex räcker det inte att killar fått utlösning och tjejer fått mens) utan framförallt knoppen ska hinna bli så pass mogen och utvecklad att man är psykiskt mogen för det. Så åtminstone med den biten tycker vi att du kan slappna av lite och inte pressa dig själv. Det kommer när det kommer. Tills dess kan du bra utforska och lära känna dig själv lite genom att onanera. Och det lättare ju också på lite av kåtheten :)

Hoppas det här svaret var till någon hjälp för dig - och kom tillbaka med nya frågor sedan när du behöver!

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Lena