Min anorexia

10.01.2020
Hej decibel. Jag förväntar mig inte att ni kommer orka läsa hela frågan. För kommer skriva ut mig och berätta exakt hur allt ligger till och min livshistoria genom anorexia och om ni vet hur jag ska ta mig till så dela gärna med er då av det.
Jag fick ätstörningar första gången då jag var 10 år. Jag hatade min kropp och började tänka på ett annat sätt om mig själv. Hela jag kändes som en annan människa och jag visste inte vem jag var längre. Jag visste att jag var nog lite större än dom andra så min första tankeställare var nog att börja banta och gå ner i vikt. Jag utvecklade istället en ätstörning och blev sjukare för varje månad som gick och blev jättesmal. Ingen märkte det eftersom jag kunde gömma det så bra. Sen var jag helt okej i ungefär ett år. Hade inte lika mycket kroppsångest och åt väl ändå helt okej. Men sen då jag började högstadiet så blev saker svåra och värre igen. I 7an så hade jag mycket kroppsångest och väldigt ätstörda tankar som snurrade i huvudet men kunde inte göra nått åt det. Vad jag minns så tror jag inte att jag kräktes då utan jag bara tränade och försökte äta mindre ibland. Det höll på så fram och tillbaka hela det året. Men det var då jag började 8an som hela världen rasade och min ätstörning utvecklades mer och jag blev jättesjuk och även självmordsbenägen och försökte ta mitt liv X antal gånger. Jag slutade äta helt,tränade,kräktes så fort jag ens hade fått i mig minsta lilla maten och kunde inte sluta. Mina kompisar blev otroligt oroliga men jag kunde inte förstå varför. Jag blev arg över allting och kunde inte sluta vara elak mot folk. Jag kunde ibland sitta och skrika på personer som inte ens gjort mig något och jag kunde inte stoppa det på nått sätt. Jag blev såpass sjuk att jag började gå till fredrika kliniken för samtal varje vecka. Men det var inget jag ville då. Jag blev tvingad varje vecka och hade lika mycket ångest varje dag jag skulle dit. Vi insåg då att jag behövde daglig vård så slutade med att jag blev intagen på deras dagavdelning och var där varje dag från 08:00~16:00. Jag tyckte dagavdelningen var super jobbig och jag mådde så himla dåligt och klarade sällan av att äta den mat som dom sa att jag skulle äta. Vilket slutade med att jag ofta levde på näringsdrycker. Jag var där i runt 2 månader (2018) och då sommaren kom så slutade jag och tog sommarlov. Sommaren gick hyfsat bra men åt ändå inte som jag skulle. Samma sommar träffade jag även min pojkvän som jag fortfarande är tillsammans med. Han är jättebra och han stöttar mig och hjälper mig igenom detta. Men även den sommaren försökte jag ta livet av mig. Men som tur lyckades inte. Efter sommaren fortsatte jag med besök hos fredrika kliniken varje vecka och blev utskriven tillslut efter några månader. För enligt dom var jag frisk och jag trodde dem. Men bara någon månad senare blev jag sjuk igen och fick ett återfall. Jag mådde så himla dåligt och började självskada igen genom att skära mig och inte äta. Vi ringde till fredrika kliniken och bad om att få komma tillbaka på samtal varje vecka men enligt dem var jag för frisk och hade mina egna kunskaper till att kunna bli frisk själv utan hjälp. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och eftersom jag inte ens kunde äta själv längre så blev jag ju jättesjuk igen. Gjorde verkligen allt för att inte behöva äta och försökte allt för att gå ner i vikt. Jag började då gå till en psykolog som hjälpte ganska bra och åkte dit varje vecka,men tog dock över 1,5 att få en tid. Nu går jag första året i gymnasiet. Hatar min nuvarande skola och kommer byta tills nästa höst. Jag är fortfarande sjuk och har nu slutat gå till min psykolog eftersom det känns som att det inte hjälper och jag är så rädd att jag börjat falla tillbaka i anorexian såpass mycket att jag skulle behöva dagavdelningen igen. Jag äter verkligen jättelite och tränar fast jag har träningsförbud just nu för att jag har angina i halsen och får inte träna eller överanstränga mig. Ibland spyr jag upp maten och har börjat undra vad meningen med livet är. Varje gång jag står helt naken framför spegeln får jag rysningar av obehag för jag blir bara tjockare och tjockare. Jag vet inte hur jag ska göra för är hungrig hela tiden nu och kan inte sluta tänka på mat hela hela tiden. Vill ha hjälp men på samma gång inte. Vill ju bli jätte smal igen men vill på samma gång bli frisk och kunna leva. Men fredrika kliniken tar inte emot mig fast det är det ända jag känner att jag behöver just nu. Jag har inte orken att klara detta själv. Jag behöver proffessionell hjälp.
Hjälp mig på nått sätt. Tacksam för svaret!<3 Anorektisk
Ira Zetterborg

Sjukskötaren Ira svarar

13.01.2020

Hej!

Jag kan tro att du har många tunga år bakom dig, och att det fortfarande känns svårt för dig. Det låter som att du skulle behöva rådgivning gällande ätande, ångestbemästring och bearbetning av kroppsbild. Skulle du ha möjlighet att tala med skolhälsovårdare/skolkurator/skolpsykolog? Det kan jag tänka mig att skulle vara enklast att ordna.

Det illamående du beskriver löser sig inte genom att man äter för lite och hetstränar. Då fungerar maten och träningen som tillfälliga hjälpredor, men problemet och illamåendet finns då alltid i bakgrunden. Det illamående är det bra att tala om med en professionell, men det du kan göra är att försöka ta hand om det konkreta. Det innebär regelbundet och tillräckligt ätande, ca 5 gånger om dagen. Det innebär att inte träna för att förbränna, utan hitta träningsformer som känns bra i kroppen. T.ex. via yoga kan man arbeta med att vara närvarande i sin kropp, istället för att piska den. Eller så tar man paus från tränandet.

För det riktigt svåra stunderna kan jag också rekommendera Shedos app "Färdighetslistan". Där kan man bygga upp en egen lista som hjälper dig stå ut och klara av svåra stunder och känslor.

Sköt om dig!

<3: Ira

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.