Avundsjuka, barndomstrauman

Hejsan!

Tack så mycket för din fråga. Och framförallt, tack för att du tagit dig tid att fundera över dessa saker trots att det ätit upp dig inombords. Din förmåga till självinsikt är fantastisk trots att du är så ung. 

Att ha en jobbig uppväxt är inte en bra utgångspunkt när man ska växa upp. Ett barn är beroende av sina föräldrar på många sätt och förstås så önskar barnet att föräldrarna alltid finns där för en. Jag tror att alla föräldrar alltid gör sitt bästa för sitt barn utgående från de resurser de har att vara föräldrar. Om en stor mörk, sorg över att ha t.ex. förlorat ett barn har dem i sitt grepp så är det förståeligt att detta påverkar deras förmåga att vara goda föräldrar åt de andra barnen i familjen. Även föräldrarnas egna problem inverkar direkt på hur de samspelar med barnet. 

Du har verkligen fått känna på hur det är att vara åsidosatt och helt naturligt är dina känslor av bitterhet, avundsjuka och ilska någonting som jag förstår helt och fullt. Antigen börjar man bete sig så som du gör eller så kan man inte uttrycka några känslor alls. 

Men det som har hänt har hänt. Inget blir annorlunda av att skylla på andra eller vara arga på andra över det man inte själv fått. Det blir bara ett negativt ekorrhjul som du snurrar dig fast i. Det verkar som om du insett det. 

Men vet du vad, du kan faktiskt få ett jättebra liv som vuxen fast du haft det jobbigt. Du har ju klarat dig ända hit eller hur? Vad är det som hjälpt dig att orka igenom allt? För att inte tala om hur mycket du lärt dig genom dessa upplevelser! Jag ser vissa egenskaper hos dig redan som du kommer att ha nytta av. Och det låter som att du skulle vilja bli fri från dessa jobbiga känslor som din uppväxt förde med sig.

Det är som det är. Jag uppmanar dig att genast gå till biblioteket och låna boken "Det är aldrig försent att få en lycklig barndom" skriven av Ben Furman. Det du inte har fått tidigare, kan du få senare. Då du läst boken så förstår du vad jag menar.

Lycka till,

hälsar Camilla