Något är fel i kroppen!

Hej,

Jag hör att du har det tungt just nu och kämpar för att hålla dig "på benen". Jag önskar att det inte var så tungt och ensamt för dig, men jag vet att det är precis så det kan kännas då man befinner sig mitt i den situationen.

Du skriver att du i många år har upplevt depression, ångest och ätstörningar, och att hjälpen du har fått inte har varit tillräcklig. Jag inser att du har besökt så många olika läkare och olika personer inom vården att det säkerligen känns fruktansvärt tröttsamt att gång på gång försöka öppna upp och vara mottaglig för att ta emot hjälp - speciellt då det känns som att förståelsen för de många olika sidorna av din sjukdom inte finns. En av de negativa sidorna med att ha depressioner och ångest är också att det tyvärr kan vara svårare att som patient bli tagen på allvar då man söker hjälp för något annat problem. Tyvärr brukar i all synnerhet diffusa symtom som värk, trötthet, yrsel och liknande bara bli förbisedda som en del av de befintliga diagnoserna (trots att de ju inte alls behöver bero på dem.).

Du frågar hur vi skulle ha gjort om vi var i ditt ställe. Och jag önskar att jag skulle ha en magisk och helt ny lösning till dina problem men det har jag tyvärr inte. Det jag däremot vet både med erfarenhet av att ha jobbat inom vården och som patient med flera olika diagnoser är att det otroligt långt handlar om att man kommer i kontakt med rätt person inom vården som ser en och kan hjälpa en vidare. Det är både en för- och en nackdel med att vården handlar om interaktion mellan människor för det kan antingen handla om att man blir bemött helt rätt - om det är rätt person, eller helt fel. Det borde ju inte få finnas utrymme för att någon blir förbisedd och det är givetvis ingenting som sker avsiktligt men eftersom vården i grunden handlar om vilja att hjälpa andra så är det förstås ganska oundvikligt att det blir så att man har en starkare vilja att hjälpa personer soom man känner en koppling till.

Mitt enda råd är därför att du måste fortsätta försöka och kämpa lite till för att hitta din rätta person, som förhoppningsvis kan göra situationen bättre för dig. Till att börja med skulle jag ringa till företagshälsovården och tala med din egen företagshälsovårdare. För hen är det ingen stor sak att lägga in remisser till blodprov där de kan kolla upp t.ex. sköldkörtelvärden och reumavärden, och egentligen oberoende av vad dessa visar så behöver du träffa en läkare som kan ta ställning till de känningar du har i din kropp. Eftersom du för tillfället inte har någon vård alls kring ätstörningarna och depressionen så kan inte läkaren bara hänvisa till att dina symtom beror på dessa utan att undersöka eller remittera dig vidare.

I bästa fall skulle det alltså gå till såhär: Du ringer till din företagshälsovård och bokar en tid till hälsovårdaren.

Du skriver att avtalet är så dåligt dit att det inte är någon vits att försöka men just nu tror jag att du helt enkelt måste kräva att bli hörd, trots att det känns som att du inte orkar, för alternativet att bara fortsätta flyta omkring är det sämre alternativet. Skriv på förhand ner dina frågor och vilka saker du själv upplever att du vill ha hjälp med. Det gör ingenting fast det blir många sidor - huvudsaken är att någon annan skulle ta emot dina önskemål. DU är expert på DIG, så de saker du känner i din egen kropp ÄR verkliga och du har rätt att bli tagen på allvar. Det kan sedan visa sig att symtomen inte alls är farliga eller att de verkligen är relaterade till dina andra diagnoser men det innebär inte att man får förbise dem utan att undersöka dem närmare. Då du har talat med hälsovårdaren och förhoppningsvis besökt laboratoriet hoppas jag att du kan få besöka en läkare som sedan kan ta ställning till de olika problem du upplever och remittera dig vidare inom specialsjukvården. Jag tror att det går lättare att gå via företagshälsovården än om du gör det via hvc, och med tanke på hela din situation och hur länge du har kämpat så är det ju just specialsjukvård du behöver. I förlängningen så måste du få hjälp med alla de olika delarna, men det viktigate nu är att du får en början någonstans.

I optimala fall finns det någon person i din närhet som ser dig och som ser hur du kämpar. Kan du be om hjälp av någon som kunde ge dig stöd med dessa besök? Någon som kunde komma med till läkare och hälsovårdare och påminna dig om saker som du kanske annars glömmer eller skjuter upp? Det behöver inte vara så avancerat, men det kan vara till enormt stor hjälp bara att det finns någon som är lite insatt i alla läkarbesök och hela situationen.

Jag önskar dig krafter att fortsätta kämpa. Jag vet att det känns orättvist då det känns som att man blir sparkad på då man redan ligger och att man inte förstår hur man skall ta sig ur situationen men mitt råd är därför att be någon i din närhet om lite hjälp och att sedan göra ett nytt försök. Jag hoppas att du träffar rätt person inom vården som kan hjälpa dig vidare.

Många kramar.

Tessi