tankar kring ätandet

24.03.2020
Hej!
Jag har haft problem med ätandet sedan jag gick i lågstadiet, fick ätstörningar i början av högstadiet och har nu varit sjuk i ungefär åtta år. Mina ätstörningar har tagit många olika former, men det som alltid har varit gemensamt är att jag tränat mycket och varit väldigt missnöjd med mig själv och min kropp. I vissa perioder har jag varit dagar utan att äta, i vissa perioder har jag spytt allt från några gånger i månaden till flera gånger om dagen och under de senast två-tre åren har jag verkligen försökt äta regelbundet och tillräckligt, men det är inte alltid så lätt. Att äta regelbundet går ganska bra, men det är snarare så att jag tittar på klockan när jag "får" äta istället för att lyssna på kroppen. Jag märker att jag ofta har svårt att äta tillräckligt exempelvis till lunch och då kan vara hungrig redan en timme senare, men istället för att äta något så väntar jag att ca 3 timmar gått sedan lunch eftersom jag "lärt" mig att man ska äta med 3-4 timmars mellanrum. Jag brukar äta 4-5 gånger om dagen och tycker själv att det känns som att mina portioner är "normala", men ändå är jag väldigt ofta hungrig både under dagarna och då jag ska gå och sova. Förstår inte riktigt varför det är så, för äter mångsidigt och äter protein, fett och kolhydrater. Är rädd för att gå upp i vikt och också rädd för att falla tillbaka till att spy, så kan vara därför jag ibland har svårt att äta tillräckligt. Kan ibland tro att jag är mätt, men sedan en stund senare märka att jag inte alls var det. Om jag exempelvis äter med min familj brukar jag följa med hur mycket de andra äter och se till att inte äta mer än dem.

Jag har alltid varit normalviktig, aldrig överviktig, men ändå kan jag ofta titta i spegeln och tycka att jag ser tjock ut. Har haft perioder då jag vägt mig väldigt ofta och strävat efter att gå ner i vikt, men just nu är det flera år sedan jag senast vägt mig. Nu under coronatider då jag är mycket hemma har mina ätstörningstankar varit väldigt närvarande och jag är av någon orsak extra rädd för att gå upp i vikt just nu. Är mycket tankar kring att jag borde bli smalare, att jag borde träna ännu mera och äta mindre. I vår familj är näringsrik mat och träning en väldigt stor och viktig grej, så det är mycket vi talar om och jag kan också känna press hemifrån.

Trots att jag mår dåligt över allt det här så vet jag inte riktigt vad jag ska göra, då jag ändå äter och är normalviktig. Det känns som att jag inte är "tillräckligt sjuk" för att försöka få hjälp igen (har tidigare fått vård på flera olika ställen). Samtidigt så kretsar en stor del av mina tankar och mitt liv kring när och vad jag ska äta och får lätt ångest om allt inte går som planerat. Pga coronan är jag mest hemma just nu, men annars så har jag själv märkt hur jag tycker det kan vara jobbigt att träffa kompisar om det är så att vi exempelvis ska äta. Så länge jag kan följa mina egna matrutiner brukar det gå relativt bra, men så fort mina matrutiner rubbas blir det kaos inne i mig. Jag är rädd för att jag aldrig ska kunna bli helt och hållet frisk. Ibland tänker jag själv att jag kanske inte ens är sjuk just för att jag ändå äter regelbundet, men samtidigt är ätandet en större del av min vardag än jag vill att det är och det är så jobbigt att hela tiden kämpa emot alla tankar i huvudet. Jag brukar äta något "ohälsosamt" ungefär en gång i veckan, oftast på veckoslutet, för att utmana mig själv, men att exempelvis äta glass en måndag är något som jag aldrig skulle tänka mig att göra.

Är det verkligen möjligt för alla att bli helt frisk från ätstörningar? Det känns som att jag har fått hjälp i så många år och verkligen kämpat på, men blir aldrig frisk. Vet helt enkelt inte vad jag ska göra. Har så svårt att acceptera och tycka om mig själv. Har försökt leta på internet efter olika tips för att bli frisk och börja tycka om sig själv, men hittar verkligen ingenting som funkar på mig trots att jag försöker. Känns som att så många år av mitt liv har gått åt till den här ätstörningen och just nu skulle jag bara vilja äta vad jag vill när jag vill och kunna lyssna på kroppens signaler. ätstörningstankar
luckan

UngInfo svarar

26.03.2020

Hej!

Väger har säkert varit tung, men vad långt du har kommit redan! Det 
vill jag passa på att säga genast i början. Dock känns det som att den 
sista biten ännu är kvar, och det är absolut möjligt att bli helt fri 
från en ätstörning. Trots att man inte är i en akut fas av sjukdomen, 
kan det vara mycket begränsande att ännu ha vissa regler och principer 
som man inte riktigt kommer ifrån. I ideala fall fortsätter vården så 
länge denna sista bit av tillfrisknandet ännu är kvar. Tyvärr blir det 
ändå inte alltid så.

Det finns ingen genväg man kan ta, utan det som krävs är att du börjar 
bryta mönstret. Du beskriver så fint och detaljerat var du märker att 
det inte riktigt ännu blir rätt. Denna medvetenhet är också din karta 
på vad du är tvungen att ta itu med. Du har lärt dig precis rätt, 
måltider med 3-4 timmars mellanrum, men sen när det är dags att 
frigöra sig helt från sin ätstörning, måste man ta nästa steg och 
försöka börja lita på kroppens signaler. Det betyder att man tar mer 
mat om man är hungrig. Din kropp är bara din, och bara du vet vad den 
behöver. Det är ingen skillnad om någon runt dig äter mer eller 
mindre. Det betyder också att du kan ta ett mellanmål mellan 
måltiderna, om du är hungrig. Det skulle vara bra att en tid fokusera 
på att riktigt stanna upp och känna efter vid varje måltid. Vad 
signalerar kroppen, finns det ännu behov för lite till mat osv. Det 
handlar inte om att göra rätt eller fel, utan att så småningom komma 
närmare det egna optimala. Det är övning. Ur ätstörningsperspektiv är 
det logiskt att försöka undvika stora måltider i rädslan för att man 
skall spy, men egentligen är ätande enligt kroppens behov viktigt 
också för att förebygga uppkastning och t.ex. hetsätning som kan leda 
till spyende. Frigörandet handlar också om att äta den där glassen på 
en måndag, och visa till ätstörningen att den inte bestämmer. Ångesten 
kommer, men den går också.

Det är riktigt bra att du inte har vägt dig, det skall du inte göra 
heller. Vågen är inte lösningen. Det finns inte en rätt eller fel 
sorts kropp, men alla har en egen uppfattning om sin kropp. Tyvärr kan 
det bli så att man fokuserar på kroppen och vad man önskar att man 
kunde ändra på, istället för att arbeta med hur man talar och tänker 
om sin kropp. Att bli vän med sin kropp kräver medvetet arbete. Också 
det kräver tid och uppmärksamhet, och tålamod att gräva fram de 
positiva aspekterna i kroppen. Det kan vara lättare då man tar det via 
förmågor och möjligheter, som t.ex. att man kan röra på sig på ett 
behagligt sätt, att man är vig, snabb etc. När man märker att man 
talar ovänligt till sin kropp kan man registrera det, och hitta på ett 
positivt alternativ istället. För många kan det vara lättare att tänka 
via hur man skulle kommunicera med en kompis. Vad skulle du säga om 
din kompis talade fult om sin kropp? Ingen orsak att förhålla dig 
annorlunda när det gäller dig själv, men ändå är det ofta lättare att 
vara kritisk mot sig själv.

Mycket handlar också om att våga ta steget och tala om tankarna. Kan 
du diskutera med dina föräldrar om hurdana tankar du har, om hur deras 
attityder till mat och träning påverkar dig osv? Det är viktigt att 
komma ihåg att det inte existerar något sådant som "tillräckligt sjuk" 
då man talar om rätten till hjälp. Du har rätt att få hjälp, så du ska 
kunna ta de här sista stegen till att vara helt fri från din 
ätstörning. Så länge ätstörningen påverkar ditt liv och ditt mående, 
så länge har du rätt till hjälp.

Det är viktigt för dig, och oss alla, att under coronatider fästa 
extra uppmärksamhet vid att hitta små och stora sysslor och 
tidsfördriv som ökar på vårt välmående. Så vare sig det är musik, att 
rita eller måla, sång, dans eller skrivande - ta reda på vad ger dig 
känslor av välbehag. När man erbjuder sig själv positiva upplevelser, 
som inte utgår ifrån måsten, har det mångsidigt positiva effekter.

Bli inte ensam med dessa tankar, för du kan bli helt fri från din 
ätstörning. Om du vill kan du ta kontakt med oss på 
Livslust-projektet, så kan vi fundera lite hurdan hjälp erbjuds, 
beroende på din hemort. Sköt om dig!

<3: Ira

Kommentarer

Inga har kommenterat på denna sida ännu

Skriv kommentar

OBS! Ställ din fråga vid Våga fråga.