På nåt vis känns det lite så att när man är storasyster så ska man vara först med det mesta. Först med att få pojkvän, flytta hemifrån, få barn osv... Och när ens yngre syster verkar hitta nån före en och så är en själv fortfarande singel så är det inte alls roligt... Tycker jag ändå är sist med det mesta. Sist med att träffa någon det klickar med (eller visst, nog har jag väl träffat några det klickat med men inget mera har hänt. Och en del killar har visat intresse men jag har inte varit intresserad av dem..), sist med körkort o bil, sista okyssta och oskulden och så vidare...
Hatar att vara sist med det mesta... Vill också nångång vara först...
Många av mina kompisar har pojk-/flickvänner (typ 70% av dem) och jag känner mig ibland som tredje hjulet och som "den där singeltypen som det kommer att ta länge innan hon träffar nån". Känner mig ibland som en femåring med dem då de flesta har kysst någon och vissa har tillomed haft sex...
Jag vet att jag är nog helt okej som jag är men ibland får man känslan av att vara skit för att man är totalt oerfaren. Känns som om andra jämnåriga har nångång haft nån och inte är totalt oerfarna.
Jag nojar lite för att om jag sedan nångång träffar en kille som det blir seriöst med så är jag rätt oerfaren. Liksom, hur ska man kyssa nån om man aldrig nånsin gjort det (eller ens varit i närheten av att göra det)? Är lite rädd för att det ska klanta sig på nåt vis...
Har ibland lust att skita i allt det här med kärlek och sånt då det känns som om inget lyckas... Jag "lever o på" och gör massor av saker medan jag "väntar" men den där känslan av att "alla har ju nån men inte jag" följer med ändå...
Så på det viset kastar jag ju inte bort tiden när jag gör saker ;)
Min värsta farhåga är att förbli ogift, som min moster. Visserligen har hon varit tillsammans med några men sedan gjort slut med dem. Hon är typ närmare 60 och har inga barn.
Tycker det skulle vara hemskt att bli utan man och barn. Vill ju ha barn i framtiden och det är ganska svårt att få barn om man inte har någon snubbe ;)
Och min mamma träffade min pappa ganska sent (kanske kring 35?) och jag har ingen lust att gå i hennes fotspår...
Låter kanske lite omoget men så fort jag ser kärlekspar på stan (såna i min ålder) har jag lust att ge en rak höger. Åt vem vet jag inte. Jag blir redan tillräckligt ofta påmind om att jag inte har en kille och behöver inte en påminnelse till. Liksom, jag får ju höra från släktingar och andra vuxna samt av en del jämnåriga om jag inte har en kille? Det ger mig lite press också...
Men aldrig i livet att jag blir tillsammans med nån "bara för att". Det måste kännas rätt också.
Tiden går också fort som bekant och plötsligt är jag sedan inte mera 18 år utan 29 år. Och då borde det också ha hänt nåt på den fronten. Är man fortfarande singel är det nog lite suspekt på nåt vis...
Hjälp, jag har lite panik nu. Har ingen lust att förbli singel i all evighet...
Jå, det kanske verkar som om jag tycker synd om mig själv nu. Men ibland får man sådana stunder då man delvis avskyr kärlek och sånt... Singeln
Socionomstuderande praktikanten Sofia svarar
Hej Singeln!
Visst är det så, kärleken är det finaste och jobbigaste som finns.
Jag förstår din tanke, att man vill vara före lillsyrran med allt det där, det blir ju liksom fel annars. Eller blir det?
När man sitter där singel känns det ju verkligen som att ALLA andra har pojk- och flickvänner. Man ringer till bästisen och frågar om hon vill hitta på något, men det passar ju inte för hon ska på bio med killen, eller så har man bestämt sig för att överraska en kompis en lördagkväll med hembakta muffins och när man knackar på så öppnar hennes pojkvän...ahh! Är det inte typiskt. Många "vänner" försvinner också direkt de hittar någon pojk- eller flickvän. De har så fullt upp med att vara nykära, att de glömmer sina kompisar. Dessa gånger är det verkligen inte roligt att vara den som är singel. Men det är ju inte så att ALLA andra har pojk- eller flickvän, fastän det vissa gånger känns så.
Sen brukar det också vara så att då man går runt och verkligen vill ha en pojk- eller flickvän så då hittar man garanterat inte någon som man skulle kunna tänka sig. Då går man runt och tänker, nej inte han och inte hon. Men sen när man bestämmer sig för att man skall vara singel och inte vill ha någon partner, ja då dyker ju värsta drömprinsen/prinsessan upp, och allt bara faller på plats. Det beror säkert till stor del på att när man väl bestämt sig för att "nu ska jag vara singel" kan man slappna av på ett helt annat sätt och hela människan bara lyser av självsäkerhet och lycka, man vågar flirta lite och släppa loss. Ofta brukar det vara så att när det plötsligt "klickar" , så är det med någon man minst anat.
Det lönar sig verkligen inte att ha bråttom och bara ta "första bästa", det slutar sällan bra. Låt det ta den tid det tar, och fortsätt med att "leva å på", så är jag säker på att Han med stort H dyker upp när du minst anar det. Och tro det eller ej, många killar uppskattar oerfarna tjejer när det handlar om äkta kärlek. Så när du väl hittar din drömkille, var ärlig och berätta ifall du känner dig osäker och inte riktigt vet hur du skall göra.
Du är ju ung ännu och har all tid i världen på dig att hitta en partner, gifta dig och skaffa familj. Passa på och njut av friheten singellivet har. Du behöver inte ta ansvar för någon och ingen förväntar sig att du skall vara på något visst sätt. Ta vara på tiden, för som du skriver så går det snabbt. Om det är jobbigt när kompisar och släktingar frågar, så säg som det är. Varför ha så bråttom? Jag är ung ännu och hinner nog. Eller sen säger du helt enkelt att det är jobbigt när dom frågar.
Njut av den kommande sommaren, var öppen för nya bekantskaper och ha roligt!
..och kom ihåg att ta hand om dej <3
Kraaam, Sofia
1 Kommentarer
En 17/05/2015 4:27pm (9 år sen)
Känner igen mig i din fråga. Men vi är många singlar här i världen.
Inga har kommenterat på denna sida ännu
Skriv kommentar