ätstörningar

Hej!

Visst låter det som att den här oron stör ditt ätande. Men när du beskriver oron i sig, så låter den inte så ovanlig. Det sägs inom bland annat utvecklingspsykologin att det är ett vanligt utvecklingsskede under tonåren att man börjar oroa sig för sådant som kan skada en själv eller personer man tycker om, tex att någon ska bli sjuk, råka ut för en olycka eller till och med dö. Det här kanske bara har "hakat upp sig" på ätandet, blivit till en noja som tar sig uttryck i och med ätandet och att det blivit till en ond cirkel? Men om det här är fallet, så finns det absolut hjälp att få! Vi tror tex att redan din kurator i skolan kan hjälpa dig långt med att komma ur det här genom att förstå vad det bottnar i, vad det kommer sig av, och hjälpa dig att hitta metoder som funkar för att du ska slippa ur det. Bland annat kognitivt beteendeterapi, som många av våra österbottniska skolkuratorer numera har utbildning i, går ut på att hitta orsakerna och ta bort dem och att förstå för att hitta nya sätt att tänka och funka. Ofta hjälper dessutom den här metoden rätt så snabbt. För det är ju absolut inte bra att du gått ner så mycket på så kort tid! Det måste du få stopp på innan det blir farligt för dig. För redan bara att ha ätit för lite gör en trött och ledsen och ännu oroligare, så då blir allt bara värre och värre.

Så gå och tala med skolkuratorn nu. Troligen kan hon hjälpa dig, och dessutom kan hon skaffa mera hjälp åt dig. Det var bra att du berättade om det här åt oss och nu är det jätteviktigt att du berättar för skolkuratorn eller åtminstone dina föräldrar, så att du får hjälp med det här snabba tag. Det är inget att skämmas för och det finns inget att vara rädd för, så berätta nu, vännen <3

Hälsar ungdomsinformatörerna Liselott och Sanna